• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Andevärlden

Lasse Hallström: Medium till stor hjälp då vi filmade Hilma

4 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Lasse Hallström, foto: Jenny Drakenlind

Hilma af Klint var övertygad om att andevärlden existerar. Lasse Hallström tog fasta på det då han skrev manus och regisserade filmen Hilma. Han gick till medium för att få kontakt med Hilma.

Filmen Hilma har svensk biopremiär 19 oktober och visas därefter på Viaplay från 18 november.

Foto: Magnus Ragnvid

Lasse Hallström samlade information om Hilma af Klint i närmare fyra år innan filmen spelades in. Han har läst doktorshandlingar, haft kontakt med stiftelsen som förvaltar Hilmas arv, haft tillgång till alla hennes anteckningsböcker, blivit visad runt av hennes släktingar till alla platser som var viktiga för henne och han hade kontakt med Hilma genom mediet Benny Rosenqvist flera gånger, redan från projektets start.

– Det kändes verkligen att Benny fick kontakt med Hilma. Det var till stor hjälp. Jag fick mycket till filmen på det sättet, saker jag använt i repliker och information om hur Hilma och hennes grupp av konstnärsväninnor fungerade tillsammans, säger Lasse Hallström.

Inte bara Lasse Hallström träffade medium under arbetet med filmen, flera av skådespelarna hade kontakt med Hilma genom medium.

Lasse Hallström träffade några andra medier också under researchen, men dessa kontakter kändes inte bra.
– Nej det kändes inte alls lika äkta, berättar han.

Så även om Lasse Hallström tror på att det är möjligt att få kontakt med de som gått ur tiden är han noga med att det ska kännas seriöst och trovärdigt.

Lena Olin och Tora Hallström som spelar Hilma i olika åldrar. Foto: Jenny Drakenlind

Filmen skiljer sig en del från tidigare verk om Hilma af Klint då den fokuserar mycket på hennes tro. Kontakten med medium har fördjupat Lasse Hallströms intresse för andlighet.
– Det har varit otroligt omvälvande, säger Lasse Hallström. Genom Benny fick jag kontakt med mina föräldrar som gick bort 1997 och 1999.

Det var framför allt Hilma af Klints engagemang och intresse för andevärlden som inspirerade Lasse Hallström att göra filmen. Han berättar att hans fru Lena Olin hade sett en film, Personal Shopper, där det dök upp en svensk konstnärinna som sade att hon målade andevärlden. Det var Hilma af Klint.
– Jag blev fascinerad av Hilma af Klint och hennes tankar och hur hon sade sig måla andevärlden, berättar Lasse Hallström.

Filmen bygger på tre teman kring Hilma af Klint: konsten, det andliga intresset och hennes självständighet som kvinna, som en tidig kämpe för kvinnors rätt att leva självständigt. I filmen berörs två kärleksrelationer hon ska ha haft med kvinnor.
– Det är inget nytt jag kommer med, det finns en hel del om detta i det material om henne som redan publicerats i avhandlingar och i film. Vi har också fått det bekräftat av Hilma då hon talat genom Benny, säger Lasse Hallström.

Lasse Hallströms intresse för andliga frågor började några år tidigare än arbetet med filmen Hilma. Intresset startade då han gjorde research för en film om UFO, kontakt med existenser i rymden.
– UFO har alltid fascinerat mig och det finns många kopplingar till andlighet där, frågor om tid och rum, säger han.

Filmen om UFO har inte förverkligats än.
– Manuset behöver skrivas om i så fall, säger han.

Kanske kommer det ytterligare någon film av Lasse Hallström om mediumskap. Han berättar att han samlar material om ett kvinnligt medium. Så kanske det blir en film.

Foto: Jenny Drakenlind

Fakta om Lasse Hallström:
Lasse Hallström har gjort ett trettiotal filmer En kille och en tjej, ABBA – The Movie, Två killar och en tjej, Mitt liv som hund, Alla vi barn i Bullerbyn, Mer om oss barn i Bullerbyn, Gilbert Grape, Ciderhusreglerna, Chocolat och Hachiko – En vän för livet.
Innan karriären som spelfilmsregissör hade Hallström redan gjort sig känd för den breda tv-publiken i Sverige då han samarbetade med vännerna Magnus Härenstam och Brasse Brännström i ett flertal tv-program. Han gjorde också de flesta av gruppen ABBA:s musikvideor.

Hilma och hennes konstnärsväninnor.

Arkiverad under: Film, Intervju, Toppnytt Taggad som: Andevärlden, andlighet, Hilma af Klint, Intervju, Lasse Hallström

Teaterkritik: Den omättliga vägen – färgsprakande berättelse i flera dimensioner

30 april, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Banfa Jawla

Den omättliga vägen
Bygger på två romaner av Ben Okri som dramatiserats av Oladipo Agboluaje
Översättning Nancy Ofori
Regi Josette Bushell-Mingo
Scenografi Lotta Nilsson
Kostym Kalere a Payton
Mask och peruk Ellen Elias/Elin Gradin/Linda Hyllengren
Musik/video Lamin Daniel Jadama
Ljus Jesper Larsson
Koreografi Aurelia Day
Medverkande John Alexander Eriksson, Astrid Assefa, Mike Gamble, Binyam Haile, Christopher Lehmann, Fernando Lucumí Carabalí, Stephen Lwanga, Kayo Shekoni, Helmon Solomon, Joel Valois.
Urpremiär på Dramaten 29 april 2022

En färgsprakande berättelse i flera dimensioner, en annorlunda föreställning där magiskt tänkande möter reell krass verklighet. Drömmar och närvaron av en annan existens än den vi kan se med våra sinnen möter en verklig kamp för bättre villkor för fattiga människor. En föreställning som växer ju mer jag tänker på den. En föreställning jag vill uppleva en gång till.

I den omättliga vägen mötet vi andebarnet Azaro, som brukar låta sig födas för att snabbt kunna lämna livet och återvända till den andliga dimension. Men den här gången bryter han överenskommelse med den andliga sfären för han vill stanna kvar i det jordiska, han står inte ut med att se sin jordiska moders sorg om han dör. Aazors beslut att stanna kvar i livet tas inte emot positivt av hans vänner i andevärlden. De har väntat på hans återkomst och förberett en fest för honom. Det jordiska livet blir en utmaning för Azaro där han lever i ghettot med sina utfattiga föräldrar, med en pappa som misshandlar honom och som dricker för mycket alkohol och slösar upp deras pengar medan mamman förtycks och måste kämpa för att hålla ihop familjen.

Livet har många utmaningar och det västafrikanska samhället skildras med politik, klyftor mellan rika och fattiga, kamp för bättre liv och goda intentioner som möter korruption. Hopp och förtvivlan i en blandning som kännetecknas alla mänskliga samhällen.

Ett extra stort plus för  kostymerna i denna uppsättning. Kostymerna är imponerande. Det ligger mycket arbete bakom denna kaskad av dräkter. Kalere A Payton som skapat kostymerna har hämtat mycket av materialet från butiker i Storbritannien som har nära och etiska kontakter med konstnärer och tygfabriker i Västafrika.

För den som är van vid europeisk dramatik kan föreställningen först upplevas som stillastående dramatik, en berättelse som mer är en beskrivning av världens tillstånd än att den skildrar någon utveckling. Dels är föreställningen en berättelse om Afrika och dessa många färger, om Afrikas rikedom och överklass, om dess tragedi, om fattiga, förtrycka och deras motståndskraft, om dess skönhet, om dess generositet, om dess visdom och om dess brister, men samtidigt en berättelse om mänskligheten överallt i hela världen.

Även om jag först upplevde föreställningen som stillastående insåg jag efteråt att den är fylld av rörelse men som framförs på ett annat sätt än traditionell västerländsk dramatik. Ben Okri som skrivit romanerna som föreställningen bygger på har skrivit på ett sätt som bryter det dominerande västerländska berättandet som fokuserar på de två dimensionerna tid och rum. Ben Okri för in ytterligare en dimension av något annat som också genomsyrar våra liv. I en intervju i Karavan säger han:
– Jag tror att vi lever våra liv mellan det synliga och det osynliga, mellan det upplevda och det vi bara anar. Och att säga att vi bara lever i den så kallade verkliga världen, det är att stänga ute dej här dimensionen av dröm, osäkerhet, flytande rörelse och mystik som genomsyrar våra liv.

Premiärpubliken var begeistrad och gav kraftiga stående ovationer.

Fakta om författaren och dramaturgen:
Ben Okri är en flerfaldigt prisbelönad författare född i Nigeria, i dag verksam i London. Okri slog igenom stort med The Famished Road (Den omättliga vägen), den första boken i trilogin om pojken Azaro, som belönades med The Booker Prize 1991. I trilogin ingår också Songs of Enchantment (1993) och Infinite Riches (1998). Oladipo Agboluajes dramatisering bygger på trilogins två första delar.

Oladipo Agboluaje har studerat teater vid University of Benin i Nigeria och doktorerat på en avhandling om väst- och sydafrikanskt drama på Open University med bas i Storbritannien. Han har bland annat skrivit pjäserna The Estate, New Nigerians and Here’s What She Said to Me. 2018-19 var han “writer in residence” på National Theatre i London.

Uppsättningen är en samproduktion mellan The National Black Theatre of Sweden och Dramaten och en fortsättning på samarbetet som påbörjades med Door of No Return – en kväll till minne av avskaffandet av den svenska transatlantiska slavhandeln och Bergets topp av Katori Hall, 2021. Josette Bushell-Mingo OBE, som står för regin, är förutom prisbelönt regissör, även skådespelare, sångerska och sedan 2021 VD och rektor för The Royal Central School of Speech and Drama i London, den första svarta kvinnan på den posten någonsin.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Andevärlden, Ben Okri, Dramaten, Teraterkritik

Filmrecension: Coco – så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt

31 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Miguel och Dante

Coco
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 februari 2018

Oj, oj, oj – det var länge sedan jag blev så tagen av en film. Så omskakad, så många känslor som far runt, så mycket att tänka på, så vackert, så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt. Disney/Pixars senaste animerade familjefilm, Coco, har fått två Oscarsnomineringar: för bästa sång och för bästa animerade film. Om de vinner dessa två nomineringar är det mycket välförtjänt.

Den tar upp den viktiga frågan om liv och död som i vårt västerländska sekulariserade snabbköpssamhälle är såväl bortglömd som undangömd och tabubelagd. Existentiella frågor som skildrar att det finns en möjlighet att det finns något mer än det materiella livet eller existensen får knappt ställas i dagens Sverige. Här kommer nu Disney/Pixar med en både underhållande, rolig och berörande berättelse om en pojke som tar sig till de dödas värld för att leta reda på en förfader.

Pojken som filmen handlar om heter Miguel och växer upp i ett samhälle i Mexico. Han älskar musik. Det måste han hålla hemligt för sin stora släkt. Miguel lever i en familj där släktbanden är täta och viktiga.
Hans släkt hatar musik sedan generationer tillbaka. Det beror på att hans farmors morfar gav sig av för att spela musik för världen och aldrig kom tillbaka till sin fru och sin lilla dotter. Den lilla dottern Coco är Miguels farmors mor, en gammal söt och rynkig gammal kvinna som inte säger så mycket och sakta tycks bli mer och mer dement.

När Cocos pappa övergav familjen fick mamman som ensamstående försörja sig och sin dotter och det gjorde hon genom att lära sig till skomakare. Sedan dess är alla i deras släkt skomakare och det förväntas Miguel också bli när han vuxit upp. I smyg drömmer han om att ägna sig åt musik. I smyg har Miguel lärt sig att spela gitarr och sjunga.

Dia dos Mortos närmar sig. Det är en helg som delvis påminner om vår allhelgona-helg eftersom familjerna den helgen går till kyrkogårdar och minns de som inte längre lever. Men som den skildras i filmen firas den mycket mer och familjen tänker sig att just denna helg kan de döda komma tillbaka och umgås. De döda kommer andligt sett. Det är då viktigt att strö marken med blomblad och att sätta upp foton på de som dött, allt för att hjälpa dem att ta sig fram till sina anhöriga.

På Miguels släkts altare med foton på de anhöriga som gått ur tiden finns överst ett foto på Cocos mamma och där pappan står bredvid, men hans ansikte är bortrivet. När Miguel undersöker fotot närmare upptäcker han att en gitarr finns på fotot. Gitarren står alldeles bredvid kroppen på hans förfader med det bortklippta ansiktet. Gitarren ser precis ut som gitarren som tillhör Ernesto de la Cruz, Mexikos mest berömda musiker. Ernesto de la Cruz är Miguels idol och förebild. Miguel bestämmer sig för att hämta den gitarren, den finns i det museet som staden byggt till den stora musikern ära.

Det är en mystisk natt då andevärlden kommer på besök och något magiskt händer och Miguel hamnar som levande i de dödas värld, i andevärlden. Där bestämmer han sig för att leta reda på Ernesto de la Cruz.

Berättelsen är spännande, välgjord och jag tror ingen kan se den utan att bli berörd. Animationerna är så fantastiska. Jag tänker se om filmen minst en gång bara för att sitta och njuta av alla detaljer i bilderna. Jag tänkte i så fall första helt koncentrera mig på hunden Dante, som har så många skiftande uttryck och rörelsemönster, ja välgjort så in i minst detalj.

Musiken är underbar. Ja helt underbar. Denna smäktande romantiska mexikanske gitarrbaserade musik går inte att låta bli att sjunga med och av och till spritter fötterna igång och vill dansa.

Coco är en riktig Disney/Pixar-film för hela familjen. Den har något för alla. I Sverige är den tillåten från sju år och kanske kan det vara lite läskigt med skeletten för de minsta. Men skeletten är väldigt fint gjorda och deras karaktär är roliga och oftast snälla så jag tror barnen klarar av det.

Det vore väldigt bra om vi kan börja våga prata med om den delen av livet: döden. Ingen kan vara säker på om det finns något efter livet eller inte. Varför inte vara mer öppna med frågan, låt oss våga tro att det kanske finns något. Vad har vi att förlora? Disney/Pixar tar itu med ämnet på ett uppfriskande respektlöst sätt

 

 

 


 

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andevärlden, Animerat, Disney, Filmrecension, Pixar, Recension, Scen

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Regi: Anmar Taha Dramaturg: Josephine … Läs mer om Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Mitt namn är Thord D. Hedengren och jag … Läs mer om Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

De åtta bergen Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan i … Läs mer om Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Jazzkrogen Unity i Göteborg 26/5 … Läs mer om Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Den stora skrivboken Av Johan Fosse … Läs mer om Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Fubar Betyg 3 Premiär på Netflix 25 maj … Läs mer om Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Filmrecension: Natten till den 12:e

Natten till den 12:e Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Natten till den 12:e

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

Den lilla sjöjungfrun Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Med anledning av Warner Bros. … Läs mer om 100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in