Scenkonst

Stockholm
Manus: Bryony Lavery
Översättning: Joachim Siegård
Regi: Anders Björne
Playhouse Teater, Stockholm
Premiär 10 maj 2012

Ett ungt par ska fira mannens födelsedag – med att gå på bio och en middag bara för se två. En härlig romantisk middag med kvalitetstid för dem. Det verkar gulligt – men något rör sig under ytan. Trots deras vackra fasad anar vi att det ändå är något under hipsterytan som inte är så tjusigt, det är något som döljer sig bakom den specialdesajnade eleganta lägenhetens fasad som inte är lika bländande. Han heter Todd och hon heter Kali.
När den ena tvingar den andra att ha sex börjar obehaget krypa närmare, tvingar inte med våld men genom att inte alls lyssna på den andres nej.

Föreställningen ”Stockholm” skildrar ett destruktivt förhållande och det känns som det kunde vara ett verk där den svenska dramatikern Norén varit med och snickrat på manus.

Låt dig inte luras av de ombytta könsrollerna. I ”Stockholm” är det, åtminstone på ytan, Kali, kvinnan, som är våldsam, som tvingar sig till sex, som är sjukligt svartsjuk och som vill kontrollera pojkvännen Todd. Mycket sägs mellan raderna, under ytan. Paret säger att de inte använder alkohol, för de behöver det inte eftersom de är så berusade av sin kärlek till varandra. Men, men, men … Ja när Kali köpt hem två flaskor vin till Todds födelsedag tycks det inte finnas något stopp i henne, hon häller i sig vinet. Vad är hon annat är en person som har missbruksproblem?

För mig är skildringen av deras förhållande en klassisk och klockren beskrivning av missbruk och medberoende. Missbruk för nästan alltid med sig våld. Skildringen av varför den som blir misshandlad har så svårt att lämna förhållandet är plågsamt äkta.

Dramat går att se på flera sätt. Den har fått sitt namn efter begreppet ”Stockholmssyndromet” som myntades efter bankrånet med gisslan vid Norrmalmstorg i Stockholm 1973 då gisslan utvecklade känslomässiga band till rånare. En sådan traumatisk och paradoxal bindning kan också användas för att beskriva en relation mellan två människor där den ena utövar psykiskt eller fysiskt våld mot den andre.

Regissören, Anders Björne, tar i programbladet upp att människor kan fastna i ett destruktivt förhållande för att de där kan spela ut sina destruktiva mönster om och om igen. Anders Björne skriver:
Jag vill undersöka hur vi människor i olika mening kan ta varandra som gisslan i en relation. Vad går gränsen för när en relation upphör att huvudsakligen vara ett slutmål och istället övergår till att vara ett medel? I vilka situationer riskerar vi att bli förövare och när blir vi offer för våra inre privata omständigheter? När låter jag tidigare negativa händelser styra mitt liv? och i vilken utsträckning är jag fången i mitt eget gisslantagande av mig själv och hur ser jag på min egen hjälplöshet? Är det människans livsvillkor att vara – i någon form och grad – ett offer och en förövare?

En scen som är så stark att det knyter sig i magen är när Kali och Todd har bråkat, slagits och skrikit och Kali ångrar sig djupt, djupt. Hon ber om förlåtelse och de försonas – och det är just då, i den stunden de båda verkligen tror att nu, den här gången, ska allt bli bra, allt ska ändras – det stunden är värd allt bråk och allt destruktivt i förhållandet.

Det är mycket som berättas med små medel, så där vid sidan av, men som är viktiga små detaljer. Som hur paret låser in sig och inte orkar hålla kvar kontakterna utåt, hur anhöriga får ringa utan att få svar. Ett så vanligt beteende när människor far illa, då orkar de inte hålla kvar sociala kontakter, de vill inte behöva visa sitt misslyckande.

Skådespelarna är så bra – regissören har valt att i några scener, speciellt i de våldsamma scenerna, berätta i rörelser, skådespelarna rör sig danslikt och med ljus som spottas fram blir effekten som att se snabba klipp i en film. Snyggt, starkt och effektivt.
Föreställningen är till viss del mycket fysisk, med dans och volter. Anton Häggblom som spelar Todd, är också utbildad musikalartist och Malin Sternbrink som spelar Kali är förutom skådespelerska cokså sångerska och turnerar världen runt emd den dramatiska vokalensemblen Romeo & Julia. Att skådespelarna är så allsidiga och har sådan bred bas i sitt scenkunnande gör det möjligt att genomgöra en så fysisk föreställning.

Bryony Lavery är en intressant nutida brittisk dramatiker. Hon är mest känd för pjäsen ”Frozen” som fick flera teaterpris och nominerades till fyra Tony Awards efter att ha spelats på Broadway. Dramat ”Stockholm” skrevs för Frantic Assembly och turnerade runt i Storbritannien innan den fick premiär på Hampstead Theater i London i maj 2008. Uppsättningen av ”Stockholm” på Playhouse Teater gav verkligen mersmak på att se mer draman av Bryony Lavery. Dramat är stark och kan tolkas i flera lager och jag skulle helt klart kunna se den en gång till. Riktigt bra föreställningar är just sådana som jag kan tänka mig se fler gånger. Men det är inte ett drama jag som besökare går ut och skrattar av efteråt, den skildrar mörka delar i människors relationer.

Elsa Lindström har också recenserat ”Stockholm” på Playhouse Teater

Läs även andra bloggares åsikter om Playhouse Teater, drama, Bryony Lavery, recension, scenkonst