En folkefiende
Fritt efter Henrik Ibsen
Bearbetning och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus William Wenner
Ljud Lisa Norman
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär på Stadsteatern i Stockholm den 6 december 2014
När man hör ordet ”folkefiende” (folkfiende) så drabbas man av en stark känsla av obehag. Det är nästan bland det vidrigaste man kan tänka sig, dvs. någon förråder sitt eget folk. Man kan gärna kritisera eller tycka illa om det land som burit en i sitt sköte, men att bedra moderlandet kan det nästan inte finnas någon förlåtelse för. Eller kan det de?
I stadsteaterns tolkning är Leif den hyperenergiska och självupptagna mannen. Leif har man till en början inte direkt mycket till övers för. Han är en jobbig jävel, även om man bortser från hans belastade brottsregister. Man förstår inte att någon över huvudtaget står ut med honom. Att han skulle vara dryg och dum, är snarare en underdrift än något annat. Trots att våld inte är något jag tar till, så tänker jag ”Kan inte någon slå ner honom och få tyst på den där dumma jäveln”.
Scenen är inledningsvis helt kal och svart. Det enda man ser är en markerad ruta med varningstejp. En vägg öppnas och skådespelarna kommer marscherandes in med en rullvagn, med mera rekvisita på. En dialog mellan skådespelare och publik påbörjas i en talkshowliknande atmosfär med snabba klatschiga överlappningar. Vi blir införstådda i att man arbetar fram en scen här och att vi är delaktiga i de skapade processer som sker genom det. På brun kartong blir skådespelarna mallar och tryck för kroppens former i fasta positioner. Det blir en försförståelse för de demokratiska processer som man gärna vill göra oss uppmärksamma på. Publiken tillfrågas om rätt och fel och att engagera sig på olika vis. De fasta strukturer som blir är därmed lika mycket vårt ansvar som skådespelarnas.
Genom att skådespelarna bryter konventionerna kring hur de får använda scenutrymmet så behöver publiken ifrågasätta hur de har möjlighet att få lov att reagera. Att smita från personliga beslut är inte möjligt och man känner sig mer än vanligt delaktig i de som blir till på scen. Man tänker, ”Skulle det där kunnat ha varit jag i en trängd situation?” För den vane teaterbesökaren är det här oerhört spännande och givande. Däremot kunde en del av publiken nog känna sig osäkra på hur de skulle få lov att reagera med jämna mellanrum. Därför kom det självklart ett och annat gapskratt eller tillkännagivande vid olämpliga tillfällen.
Det som var mest fascinerande på scen var de många utåtagerande karaktärerna som genom olika proklamerande tal kunde och ville tala för sig. Ständigt sattes du på pottkanten, å ena sidan och å andra sidan. Sanningen blev skamfilad gång på gång. För du kunde känna sympati för personen, samtidigt som du avskydde hans val. Ännu en gång slogs jag av det faktum att någonstans i mig, så önskar jag att alla människor med illvilja mot mänskligheten, skulle ha en varningstriangel i pannan, så man visste att de enbart handlade i egen sak. Men så enkel är ju inte sanningen. Våra sanningar går inte ihop och det egna intresset kommer väldigt ofta emellan. Vi kommer heller aldrig ifrån det aktiva valet i tuffa frågor. Stoppa huvudet i sanden, är enbart en kortare lösning.
Kvällen bjöd trots de tunga budskapen på en hel del skratt. Proggsångaren Jörgen hade klockrena ironiska kommentarer men visade sig också var förtjust i att sälja en och annan skiva, till i stort sett vilket pris som helst. I den patetiska Andreas som vägrade inse vinsten i att vara reporter för en gratis tidning, ser vi mannen i medelålderskris som sett alldeles för många dåliga porrfilmer. Sanningen är att båda dessa karaktärer också har sitt pris. Det handlar enbart om det finns en köpare där ute.
Det jobbiga med tilltron till mänskligheten, genom detta drama, är att desto mer du lär känna de ”goda” karaktärerna så uppskattar du Leif. Med hans eventuella fascistiska fasoner så vet du i alla fall var du har. Han byter inte åsikt beroende på hur det blåser, han står fast i sina övertygelser. Han är plump och synisk, men han har rätt i sak om nu sanningen verkligen är en enda åsikt som kan levereras.
I rollerna:
Leif Stockman Leif Andrée
Kajsa Stockman Kajsa Ernst
Louise Stockman Louise Peterhoff
Cilla Stockman Cilla Thorell
Niklas Kiil Niklas Falk
Jörgen Billing Jörgen Thorsson
Andreas Hovstad Andreas Kundler
Janne Aslaksen Jan Mybrand
Peter Horster Peter Eggers
Foto: Petra Hellberg
