Scenkonst

Mens med Teater Tamauer: Vansinnigt kul och nyttig lektion

9 februari, 2015 by Mats Hallberg

Mens
Manus: Anders Friberg, Helena Gezelius och Åsa Gustafsson
Originaltexter: Anders Friberg, Frida Ulvegren*, Helena Gezelius, Lisa Rydberg*, Lotta Sjöberg*, Sara Olausson* och Åsa Gustafsson
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Premiär på Teater Tamauer i Göteborg 6 februari 2015

Teater Tamauer är en cirka tjugo år gammal frigrupp som både spelar för barn och vuxna. Man håller till på lagom lilla Hagateatern i Göteborg. Går jag några år tillbaka i tiden blev jag väldigt tilltalad av deras uppsättningar Pigan och Whatever love means. Dessa pjäser bygger liksom MENS på grafiskt material (mer eller mindre sammanhängande tecknade historier). I den aktuella uppsättningen heter antologin i fråga ”Kvinnor ritar bara serier om mens.” Manus har den manlige regiussören Anders Friberg skrivit tillsammans med skådespelarna.
Vi får vara med om en mycket munter timma, fast ju själva oangenäma (?) oundvikliga ämnet inte precis inbjuder till skratt. Blandniningen mellan humor och allvar är underbart välavvägd. Mitt aningen reserverade sinnelag, gentemot en pjäs jag inte personligen kan ha tillträde till försvann omgående. Helena Gezelius & Åsa Gustafsson gör kaxig entré i svart med skiftande acessoarer i form av tamponger och bindor. De visar upp sig som på en catwalk med en stolt trotsighet. Sedan tar de scengolvet i anspråk för att tejpa upp menscykelns olika faser. Därefter har de publiken i sin hand, en publik som bombarderas med tokiga infall, vilket leder till flera gapskratt.´

Mixen av information och praktiska exempel kräver skådespelare som kan tillföra mycket. Duon klarar förstås med bravur att ha koll på vad texten berättar om humörsvängningar och hyperaktivitet, kroppsfunktioner och omvärldens syn på månatliga blödningar. Det de tillför är främst det icke-verbala agerandet. Kroppsspråket fullkomligen flödar av fantasifulla krumbukter hos Åsa och Helena. De tillåts spela ut och spela över, något som ger denna konstupplevelse drag av slap stick – humor. Ett sådant oförglömligt ögonblick är när den forna Rally-medarbetaren (klassisk humorshow i P3) demonstrerar hur olidligt det är att ha vallningar genom att öppna en dörr backstage. Helenas mimik och koreografi har hög kvalitet. I synnerhet Åsa, vars senaste show jag lovordade, har en fäbless för att med mörk röst imitera docerande män. En längre obeskrivligt galen scen innehållande illustrationer på blädderblock, åskådliggör väldigt dråpligt varför menstruation genom historien varit så nedvärderat och undanskuffat. Den största välgärningen med denna produktion får förmodas vara ifrågasättandet av normer. Vad är normalt när det handlar om kvinnors kroppar?

Ska tillägga att vi bjöds på minst tre nykomponerade minimalistiska sånger. De fungerade fint som inramning och andhämtningspaus. Applåderna var starka efteråt och spontant hördes från de medverkande att de var medvetna om att de hade lyckats.

Skådespelare: Helena Gezelius och Åsa Gustafsson

Metropolis – snyggt genomförd dekor och dräkter och skickliga skådespelare men ändå inte berörande

8 februari, 2015 by Rosemari Södergren

Metropolis

Metropolis
av Thea von Harbou
Översättning Sam J Lundwall
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Malin Stenberg
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Bente Rolandsdotter
Koreografi Örjan Andersson
Kompositör Niklas Swanberg
Ljus Sutoda
Ljud Michael Breschi, Håkan Åslund och Niklas Swanberg
Mask Patricia Svajger och Daniela Krestelica
Urpremiär 7 februari 2015, på Klarascenen Stockholms stadsteater

Under jorden uthärdar arbetarna sina liv. De sliter vid maskinerna tio timmar, sover tio timmar och arbetar i tio timmar, i oändliga enformiga cykler. Aldrig får de komma upp över jord, aldrig får de se solen och ljuset. På jorden lever de fria, de utvalda som får tillbringa sin tid med nöjen och där finns också Joh Fredersen, härskare, diktatorn över allt och hans älskade son Freder.

Den unge sonen Freder har träffat en kvinna i drömmen och nu letar han efter denna kvinna. När han efter mycket besvär hittar henne visar det sig vara den färgstarka Maria som samlar arbetarna för att förändra, för att få slut på förtrycket och Freder lovar att bli hennes utvalde mäklare som ska hjälpa till att förhandla med den enväldige härskaren.

Vad varken Freder eller Maria vet är att Joh Fredersen spionerat på dem och därför hittar en briljant idé för att kunna stoppa deras planer, utan att hans son ska förstå att fadern ligger bakom. Vetenskapsmannen Rotwang är snart klar med att ha skapat en maskinvarelse, en robot. Joh Federsen ger Rotwand order att roboten ska få Marias ansikte. När hon sedan samlar arbetarna är hennes budskap förändrat, alltmedan den rätta Maria är fångad, undangömd.

Romanen Metropolis av Thea von Harbou kom 1925 och filmatiserades senare av författarinnan tillsammans med Fritz Lang. Romanen liksom filmen är ett hopkok av den tidens stora strömningar, den är färgad av expressionism, dadaism, surrealism, konstruktivism och marxism och har en hel del religiösa symboler också. De avgrundsdjupa klyftorna mellan samhällsklasser var starkt närvarande i det Berlin som var den tidens storstad för kulturfolket. I jazzsalongerna fanns överdådig lyx som stod i kontrast till de utfattiga, invalidiserade människospillrorna på gatan utanför, de människor som fått sina kroppar och liv förstörda under först världskriget.

Romanen och filmen Metropolis hade stort genomslag. Det är en mäktig och dystopiskt storstadsskildring. Stockholms stadsteater har nu gett sig på uppgiften att förvandla denna futuristiska dystopi till en teaterföreställning. Jag tror att det är ett nästintill omöjligt projekt.

Scenbilderna med dekor, dräkter och rörelsemönster är väl sammanfogade med den starkt talande elektroniska musiken.
Dräkterna är fascinerande. Arbetarna är alla iklädda plastigt svart medan de fria varelserna ovan jord har färgsprakande discokläder medan Joh Fredersen är iklädd fotsid vit klädnad, som en Jesus eller överstepräst, medan hans son bär samma vitt men där är den fotsida klädnaden utbytt till en knälång kjol. Jag tycker om denna lek med könsrollerna.

Med trots en snyggt genomförd föreställning med starka och skickliga skådespelare som Robert Fux, Liv Mjönes och Albin Flinkas blir jag inte berörd. Föreställningen får mig inte att känna något särskilt, den överraskar inte mer än på ytan och av och till skruvar jag på mig och väntar på pausen.

Slutet är förändrat från originalet och jag är inte säker på att det vare sig blir bättre eller ligger mer i tiden. Det nya slutet är visserligen dubbelbottnat och kan tolkas på flera sätt men är ändå något klyschigt och förtar nog berättelsens effekt i sin helhet. Originalslutet är starkare om än hopplösare och mörkare.

I rollerna
Maria/Robotmaria Liv Mjönes
Freder Albin Flinkas
Joh Fredersen Robert Fux
Rotwang m fl roller Peter Viitanen
Josaphat m fl roller Eva Melander
118 11 Georgi m fl roller Caroline Söderström
Den smale m fl roller Sanna Krepper
Grot m fl roller Kristofer Kamiyasu
September m fl roller Py Huss-Wallin
Arbetare 118 18 m fl roller Daniel Nyström
Arbetare 118 20 m fl roller Nadja Mirmiran
Maskinmänniskan m fl roller Patricia Vázquez Iruretagoyena

Foto: Petra Hellberg

Kvartett av Heiner Müller: spännande, lockande, vitsig och sensuell

6 februari, 2015 by Lotta Altner

Kvartett

”Kvartett” av Heiner Müller
Av: Heiner Müller
Översättning: Lars Bjurman
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Magnus Mikaelsen
Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Johanna Ruben
Premiär på Stockholms Stadsteater den 5 februari 2015

Du behöver inte veta att Müller hämtat sin inspiration till ”Kvartett” från fransmannen Pierre Chodelos de Laclos’ roman ”Brevromanen” (1782), för att uppskatta de vackra omskrivningarna i manuset. Inte heller behöver du ha sett någon av filmerna Farligt begär (1988) eller En djävulsk romans (1999) för att insett att kärleken är en allt för farlig lek att leka med.

I drygt en timme lyckas två skådespelare i svart och vit trollbinda publiken, med stora och starka ord, som både är spännande, lockande, vitsig och sensuell, men också ofta vidrigt penetrerande in i kött, blod, skuld och skam.
Scenen består enbart av ett betongblock i ett stelt u-formande manifest. Där emellan rör sig dramatiken i upp och nedgångar, samtidigt som mörk aska omringar dem. Man känner också mycket tydligt att det farliga spel som de spelat, där man utgett sig för att enbart ge köttets lustar fritt utrymme, också bränner sönder allt vackert dem emellan. Allt är bränt till botten och förstört, eftersom de aldrig velat/kunnat ge sanna och/eller äkta känslor en chans. Stolthet och oförstånd har hindrat dem att kunna gå till botten. Rollkaraktären Merteuil har nog inte trott att hon någonsin velat eller kunnat behöva engagera sitt hjärta i det som praktiskt ha tillfredsställt hennes kropp. Det är inte förrän Valmont, på riktigt blir kär i någon annan, som hon inser hur hon bedragit sig själv. Hon blir svartsjuk, synisk och försöker locka tillbaka Valmont med hårda ord och förförelsetekniker. Allt för att testa alla gränser som går för att tränga igenom den kärleksbubbla som hans förälskelse medför. Men det är naturligtvis förgäves.

Det mest underbara med föreställningen är det helt fantastiska språket. Det hörs och märks så tydligt att det svenska- och det tyska språket gör varandra rättvisa. Det märks också att Heiner Müller inte enbart var dramatiker, utan också lyriker och poet. Översättaren Lars Bjurman har gjort ett gediget arbete. Vilka ordvitsar, vilken blandning av skämt och bildliga uttryck. Jag blir enormt inspirerad av att finna originalmanuset. Man både log, skrattade, rynkade pannan och kände äckel i samma mening. Jag är inte lättförför med ord, men här sparkades benen undan.

En lite rolig ”twist” på föreställningen var att skådespelaren Petronella Barker, talade svenska med norsk betoning. Det gav hennes repliker en ”studsig” framtoning och gav mersmak till tanken att kärleksuttryck inte följer bestämda grammatiska regler. Bara för att man använder vissa ord i rätt ordning, innebär inte att man automatiskt kan veta dess betydelse. Ironi, sarkasm och cynism, är inte sanna sak med orden, ” Oroa er ej för er oskuld. Guds hus har många rum”
Den största utmaningen på scen var det faktum att dessa två skådespelare spelade flera roller än en. Dessutom spelade de också det motsatta könet på ett förträffligt vis. Utan att bli klichémässiga eller komisk, som man eller kvinna bytte de utsattheten med varandra på detta vis. Hon fick förföra honom som man och han fick visa sin nakna kropp och bli ratad.

Den sista meningen i föreställningen är, ”Cancer, min älskling”. För mig var det en tydlig sammanfattning över den svulst av bedrägeri som Merteuil och Varmont givit sig hän till. Att leka med kärlekens uttryck utan känslor, förstör inte bara relationen för dem längre fram. Den ger också obotlig svartsjuka i själen, när någon annan går vidare i tillit och äkta kärlek.

I rollerna:
Merteuil Petronella Barker
Valmont Gerhard Hoberstorfer

Petra Hellberg

Trettondagsafton – en uppsluppen maskeradföreställning med några fullträffar i rollerna

5 februari, 2015 by Rosemari Södergren

TRA_press_07

Trettondagsafton
Av Shakespeare
Översättning Lars Huldén
Regi Åsa Melldahl
Musiker Göran Martling, Charlie Malmberg och Thomas Norberg
Scenografi och ljus Bengt Gomér
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Linda Hyllengren, Melanie Åberg
Koreografi Sara Larsson Fryxell
Musik Jan Tavares
Premiär 5 februari 2015, Stora scenen, Dramaten

Trettondagsafton är en ofta spelad Shakespearekomedi. Den är en förväxlingsfars som hållit väl genom århundradena. På ett sätt är det en rätt tramsig berättelse – fast å andra sidan säger den någon om kärleken som är evigt. Den berättar hur enögd en förälskad person kan vara, som Orsino som kört fast i sin passionerade obesvarade förälskelse i Olivia och därmed nästan riskerar att inte se den kärlek han har mitt framför ögonen.

Handlingen utgår från de två unga, vackra och adliga tvillingarna, Sebastian och Viola, råkar ut för ett fruktansvärt oväder till sjöss och lider skeppsbrott. De räddas och tar sig iland, men var för sig. Viola vet inte om Sebastian lever och Sebastian vet om hans tvillingsyster överlevt skeppsbrottet. De hamnar i landet Illyrien och Viola vet att det är farligt för en ung kvinna att ta sig fram ensam i ett främmande land – och hon klär ut sig till ung man och kallar sig Cesario och tar jobb hos hertig Orsino. Orsino är vanvettigt förälskad i jungfrun Olivia som vägrar att träffa honom, hon är inte alls intresserad dessutom har hon grävt ner sig i sin djupa sorg efter sin bror som nyligen dött. Orsino blir fäst vid sin unge anställde Cesario (Viola) och skickar honom/henne för att försöka tala med Olivia och få henne intresserad. Istället blir Olivia förälskad i Cesario (som ju är Viola). Viola å sin sida blir mer och mer förälskade i Orsino.

Den snurriga handlingen slutar ju inte där. Som i livet. Livet är ofta krångligare än så. Hon Olivia har sin morbror Tobias Rap boende hos sig, han som är en suput som inte tar mycket på allvar och han är ständigt berusad och pigg på att festa. Tobias har hittat en rik ung baron, Andreas Bleek av Noosen, som är intresserad av att gifta sig med Olivia. Tobias har sett till att Andreas bor hos dem under en lång tid, på så sätt kan Tobias få sitt supande betalt av Andreas. Av och till inser Andreas att Olivia inte är intresserad av honom, men Tobias lurar fräckt i honom att hennes ointresse egentligen är intresse.

Handlingen krånglas till ytterligare med att Olivia har en kammarherre Malvolio som inte alls gillar allt festande. Tobias lyckas få med sig en del tjänstfolk på att utsätta Malvolio för ett grymt skämt där han ska göras riktigt löjlig.

Det är som sagt ett fars som kan bli rena katastrofen när den sätts upp på scen eller bli en succé – allt beror på hur den sätts upp. Komedin är en slags drift med könsroller, eller kan i alla fall sättas upp med ett sådant tema. Jag har sett föreställningar som lyckats bra med det. Den här uppsättningen med Åsa Melldahl som regissören sätter dock mer betoning på maskeradtiden, festandet och nattspelet. Regissören har tillsammans med scenografen Bengt Gomér och kostymskaparen Lena Lindgren starkt inspirerats av vad man vet om trettondagsfirandet under Shakespeares tid. Trettondagsafton firades rejält med speciella maträtter och skämt och glam, utklädsel och lek. Trettondagen markerade slutet på julfirandet och var startsignalen för en tid av fest, nöjen och allmän lössläppthet som sedan tar slut under fastetiden.

Där ligger också föreställningens största styrka, det uppsluppna och galna. Per Mattson i rollen som den försupne morbrodern Tobias Rap och natten Lindy Larsson är föreställningens allra klarast lysande stjärnor. Per Mattson behöver inte ens säga något, bara genom sin kroppshållning är det ett nöje att se honom. Han är denna försupne morbroder, en sådan som vi väl alla stött på i något sammanhang men han är detta utan det överspel som många tar till för att spela berusad. Lindy Larsson som narren visar sig ha en stark och fin röst. Han är både skådespelare och skolad sångare. Han har bland annat sjungit rollen Che i Evita. Lindy Larsson lär vi se och höra mycket mer om och i så många framträdande roller där skådespel och musikalitet förenas.

Jacob Ericksson i rollen som Orsino var en fullträff. Jacob Erickssons ansikte är välkänt från många filmer och han spelar ofta lite luriga, kanske rentav kriminella karaktärer. Att låta honom blomma ut i den här Romeofiguren som fixeras sig vid en obesvarad kärlek blev mycket lyckat. Att låta någon göra sin motsats kan bli en fördjupad tolkning.

Sofia Pekkari i rollen som Viola/Cesario var också en fullträff. Jag tror inte jag någonsin sett henne göra en dålig insats i någon roll. Som androgyna vackra Viola/Cesario var hon helt rätt.

Scenografin liksom dräkterna fullständigt exploderade i festivalyra. Den första gången Trettondagsafton sattes upp var troligen i Middle Temple Hall i centrala London 1601. Lokalen som byggdes under den elisabetanska tiden var ett centrum för jurister men den ståtliga lokalen hyrdes också ut till stora fester och evenemang. Lokalen har varit en inspirationskälla för scenografin i denna Dramaten-uppsättning.

Föreställningen fick stående ovationer och det är inte konstigt, men denna scenografi, dräkter, musiken med bandet på scenen, de roliga skämten där skådespelarna ibland tog upp skämt från vår nutid. För den stora publiken blir nog Trettondagsafton en stor biljettsäljare. Men premiären var ändå ojämn, tycker jag. Den hade sina höjdpunkter och framför allt några riktigt bra i rollprestationer, men ändå var den något ojämnl vissa delar blev tjatiga. Kanske slipas ojämnheterna bort efter några föreställningar.

Medverkande
Orsino Jacob Ericksson
Viola Sofia Pekkari
Sebastian Rasmus Luthander
Antonio Filip Alexanderson
Olivia Alexandra Rapaport
Maria Jennie Silfverhjelm
Tobias Rap Per Mattsson
Andreas Bleek af Noosen Andreas T Olsson
Malvolio Björn Granath
Narren/ Kaptenen Lindy Larsson
Fabian Bengt CW Carlsson
Kapten Sten-Johan Hedman
Valentin Rolf Skoglund

Tomas sista revy – God cocktail gjord på skämt och vemod

1 februari, 2015 by Mats Hallberg

Senaste tioårsperioden har jag varit storkonsument av teater och annan scenkonst. Om jag måste välja den scen som berört allra mest, väljer jag spontant slutscenen i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Påklädaren. Tomas von Brömsen påklädare personifierade den avundsamme orättvist behandlade människan. Alla vi blödiga i publiken kunde ofrånkomligen identifiera oss, med någon som hade alla skäl i världen att känna sig försmådd.

Avund är ett utmärkande drag hos de figurer som von Brömsen haft mest framgång med, såväl på scen som på bioduken. I den fantastiska dokumentärfilmen Liv till varje pris (om Bo Widerberg) avslöjar privatpersonen Tomas att han hyst närbesläktade egenskaper, genom att berätta att han sett upp till den coole Tommy Berggren som vid ett slumpartat möte gör sig onåbar. Det finns hos flera påhittade personer och honom själv i Tomas sista revy karaktärer med denna läggning, det vill säga att tycka synd om sig själva. Paradexempet är förstås hans kanske mest välkände gubbe, servitören på Värdshuset nedanför som i andra aktens öppning anser sig vara berättigad att äntra himmelriket genom pärleporten.

Sitter för första gången inklämd i den kupol som utgör revytemplet Lisebergsteatern. Kvällens stjärna kommer in genom en sidodörr, småpratar med publiken, frågar varifrån vi kommer, blir avbruten av fingerat telefonsamtal, slår an en både kaxig och självironisk ton, därefter blir han allsångsledare. Vi delges förutsättningen för den underhållning som stundar. Tomas kommer genomföra en soare med mestadels påhittade personer, vilka befinner sig på ett äldreboende. Regisserar gör den rutinerade revyräven Bo Hermansson vars samarbeten med Brömsen har klassikerstatus. Assisterar honom gör Malin Stenbäck och Rudy Addo – upptäcktes av Brömsen när de stod tillsammans på scen i lyckosamma uppsättningen av Pygmalion på Göteborgs Stadsteater – i form av sång, stepp och repliker. De kan sina saker men gör inget större avtryck. Nestorn Sven-Eric Dahlberg är kapellmästare med pianot placerat längst fram till vänster. Först efter paus blir hans orkester synlig. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust överlag i den musikaliska inramningen. Flera arrangemang var för glättiga och statiska. Höjdpunkter förekom dock. Rappandet om boendet i barndomen på Räntmästargatan och det närmast obligatoriska klarinettspelet förgyllde.

I programhäftet finns att läsa en lite luddig utläggning av Leif Zern om scenkonstens undervegetation, en miljö han anser behövs. Här placerar han revyn som vill roa för stunden, gärna med vulgär prägel. Det ekivoka har följaktligen en dominant ställning i Tomas sista revy, innehåller fler sexuella anspelningar än förväntat. Tre bevis: En bonde i Smygehuk, historien med Dr. Forselius samt självklart den bedagade ungmön som passerat 70-års strecket. Här finns åtskilliga hisnande ordlekar och publikens skratt duggar tätt.

Ett annat tema som introduceras omgående är återvinning, vilket går igen i revyns underrubrik. Det mest genomgående stråket är annars en påtaglig melankoli över att vid sjuttioett års ålder inse att man genomlevt huvudparten av den tid man fått. Brömsens prästfigur tar till liknelsen med en bussresa, där avstigning sker för olika personer vid helt skiftande tidpunkt. Tillkortakommanden och kroppsliga åkommor är ett tacksamt ämne för en komiker. Den rullstolsburne gubben som uppfunnit en apparat som kan hälla upp en sup och den ordlöse clownen som gäckar oss med kropskontroll, är karaktärer som går från det dråpliga till det vemodiga.

Som förmodat inskränker sig Brömsen till att summera sin karriär som revyartist, utesluter sina många förnämliga seriösa roller även om genierna Mozart och Skakespeare är inkluderade. Han startar dialog med eller går i polemik mot några röster som ljuder i salongen. Vi känner igen Povel Ramel, Gerd Hegnell och naturligtvis buskiskungen Sten-Åke Cederhök. Kul grepp! Jag måste emellertid tillstå att, fast jag var nöjd efteråt, inte alls var lika berörd som förväntat. Kan bero på flera orsaker. Har inte sett Tomas revyer tidigare annat än på teve. Jag är en orutinerad revypublik, förstår inte alltid att uppskatta att för en komiker är det lika viktigt hur något framförs som själva innehållet. Och om en jämför med exempelvis Claes Eriksson och hans två solorevyer är Galenskaparnas ledare en betydligt mer avancerad textförfattare. Brömsen är mest intresserad av allmänmänskliga egenskaper och relationer, inte av att likt Fria Pro och Nationalteatern (sett dem båda) driva politiska teser.

Tomas sammanställda sketcher drar folk för att de är fyndiga och tänkvärda, ibland hysteriskt roliga. Men jag föredrar ändå den skådespelare i honom som ruskat om mig i Peer Gynt och Tok Alfred på Folkteatern och i Pygmalion och Påklädaren på Göteborgs Stadsteater.

Scenkonst

Footer

Om oss