”Johanna” på Dramaten
Manus Mirja Unge
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Peter Westerberg, Johan Lundström
– premiär den 4 december 2014
Stark övertygelse och hjältemod är fantastiska utgångspunkter för vilket teatraliskt drama som helst. All förreklam på stan och i programmet på Dramaten, trycker på att föreställningen blivit inspirerad och fascinerats av Jeanne d’Arc. Kvinnan som på 1400-talet på grund av sin starka tro och övertygelse ledde Frankrikes arméer men våldtogs och dog martyrdöd för sina åsikter.
Så när Johanna födds med duvor fladdrandes omkring sig, och vi ser faders oro, förstår vi att detta självklart inte är vilken unge som helst. Något speciellt borde ju definitivt vara på gång.
Vid första anblicken av den vuxna Johanna återges hon som en blek, beige, tunn och androgyn kvinna. En kvinna som inte ens vid 18 års ålder fått sin menstruation eller tillges en sexualitet. Dessutom stirrar hon mer ut i intet, än verkar i kontakt av någon direkt uppenbarelse eller stark övertygelse av något slag. Men jag tänkte först att ett sådant val att göra henne ointresserad av sitt kön, eventuellt skulle vara för att låta rollkaraktärens känsloliv och övertygelse, få briljera retoriska känslouttryck i kampen för miljön. Att hon skulle kunna få lova att vara urmänniska först och främst, snarare än dotter, syster och älskarinna. Under hela föreställningen satt jag och väntade på att få känna och uppleva den drivkraft och den glöden som måste finnas, om man frivilligt offrar allt för något. Tyvärr så blir inte Johanna mer än en schablon för det goda, det rätta och det medmänskliga för jordens natur. En människa som använder väldigt många bra ord, så många vettiga meningar och i vissa sammanhag levererar direkta sanningar som skulle kunna vara hämtade från en urkraft som vet bäst dvs. ”moder jord”. Manuset är bra. Jag hör vad Johanna säger och jag väntar på att vilja bli engagerad och berörd. Men det blir nästan lite tramsiga floskler ibland och det går inte ihop i slutendan. Jag vet inte om det är så att känslan och retoriken inte hunnit sätta sig eller om det är så att regin inte fullföljts hela vägen.
Scenografin i föreställningen var helt unik och fantastisk. Man skapade miljöer och övergångar som genom den genomtänkta musiken, utmanade skådespelarna i den roterande rotundan på scen. Det var vackert, det var smakfullt och det gav otroliga scenmöjligheter. Mina ögon ville aldrig sluta titta på bildspelen på den snurrande scenen.
Första akten bands upp av de satiriska och ironiska inslagen i föreställningen. Den uppbackande brodern var kaxigt bråkig, men charmant och hans manliga bekanta, påvisade hur det var möjligt för alla att vilja stödja en Johanna som faktiskt hade rätt i sak. Dock kan jag aldrig sluta att förbluffas över vad det är publiken tycker är roligt. Man skrattar hellre åt en ölmage och svordom än åt en riktigt bra ”punch line”. Moder jord borde ta sig i kragen in för sin skapelse, kan man tycka. Bra humor borde inte vara så svårt att skänka.
Däremot hade föreställningens enda dansnummer i samband med en demonstration, kunnat koreograferas på ett annat vis. Det märktes lite för tydligt att skådespelare och statister inte var riktigt hemma på området. Men de var ju inte dansare. Jag tror dock att det fanns större potential i dem, än vad de fått möjlighet till.
Det är pjäsens sammansatta budskap som var kvällens behållning. Det gör att jag väldigt gärna skulle vilja läsa manuset. Så när applåderna skalla i slutet av föreställningen, kände jag för första gången någonsin att publiken gav manusförfattaren den allra största hyllningen.
Medverkande
Johanna Nina Zanjani
Brodern Jakob Adam Pålsson
Mamman Marie Richardson
Pappa Reuben Sallmander
Morgan, Sekreteraren mfl Danilo Bejarano
Polly, journalist mfl David Book
Kvinnan på länsstyrelsen, Psykiatern mfl Kicki Bramberg
Håkan, Karl Erik Ehn
Greve Karl, Advokaten mfl Jon Karlsson
Krogägare, Journalist mfl Otto Hargne Kin
Leif, Trevor David Mjönes
Kvinnan med barnet, Agnes mfl Ester Uddén
Statister Dejmis Rustom Bustos, Allis Lindqvist, David Nzinga
Foto: Sören Vilks
Märkligt att manusförfattarens namn inte omnämns någonstans! Till skillnad mot både Rådström och Duus som på denna sida presenteras med sina respektive pjäser. Känner inte skribenten till Mirja Unge?
Ibland undrar jag vad det är för fel på folk, varför är människor så otroligt bittra och ska alltid tolka allt negativt? Det kan inte händelsevis vara så att vi råkar missa att ha med manusförfattaren, eftersom vi alltid har det, varför skulle vi låta bli det? Det är inte så att Eva Bovin kan tänka sig att vi som driver det här helt ideellt på vår fritid någon gång kan missa något? Jag blir så trött på den bittra tonen mellan människor. Nu finns manusförfattaren med, som hen ska vara,