Älskaren
Av Harold Pinter
Play Teaterkonst, Göteborg
Premiär 5 december 2014
Vad jag kan erinra mig är det första gången, förutom en teaser på Pustervik, som jag ser något med Play teaterkonst. Premiären tvingades frigruppen – som i denna uppsättning stöds av såväl Statens Kulturråd som regionen och kulturnämnden – skjuta upp fyra dagar på grund av sjukdom. Innan Pinters korta kammarspel kan ta sin början, leds vi en exklusiv skara på 55 personer, längst upp till det vindsutrymme som kallas Stora baletten. Vi anvisas sittplatser längs någon av rummets väggar, vilket sker till Ry Cooder-doftande musik framförd av ljudkonstnären Zofia William Åsenlöf. På den kompakta ytan i mitten stirrar två kontrahenter mot varandra . De har placerats i fåtöljer som tillsammans med övrig scenografi i form av bland annat ett antal olikformade lampskärmar, runda soffbord och duralexglas andas tidigt 60-tal. Hilda Fürst och regissören Johanna Larsson har antagligen velat återskapa en interiör från den tidsepok då dramat skrevs.
Tommy Berggren vars husgud är just Pinter, applåderade när den radikale engelsmannen fick nobelpriset eftersom hans pjäser är drabbande och mystiska. Jag har läst originalet och sett Berggrens teveversion av klassikern Fastighetsskötaren. På Stockholms Stadsteater såg jag 2008 samme regissör göra en oförglömlig uppsättning av Hemkomsten. Den svarta humorn samt oviljan att ge raka svar är beståndsdelar i författarens estetik som märks också i Älskaren. Men jag hade förväntat mig än mer konstant oberäknelighet, ett större inslag av latent hot. Det hotfulla och oberäkenliga pyr visserligen hela tiden i den närmast perverterade parrelationen mellan kvinnorna. Men det blir inte lika läskigt att skåda som jag föreställt mig. Antingen har regissören valt ett relativt subtilt tillvägagångssätt, eller så har hon inte lyckats krypa åskådarna in på skinnet. Jag är som sagt kluven till vilket intryck detta maktspel gjorde på mig, var lite tveksam mitt i, blev till slut rätt nöjd vid betraktrandet av detta allkonstverk. Måste vara sällsynt att i princip alla involverade är kvinnor, inte minst för att Pinter anses ha en problematisk kvinnosyn.
Har ingen aning om Karin de Frumerie tidigare delat scen med AnnaRuna Kax. Samspelet dem emellan är hur som helst oantastligt, varje åtbörd har en motsvarighet hos den andre. Blir ganska förvirrande några gånger innan man begriper hur raffinerat oannonserat nya karaktärer och andra miljöer introduceras. De multibegåvade aktriserna behärskar utmärkt sina roller, skiftningarna mellan att befinna sig i över- respektive underläge. Nobelpristagaren är säkerligen tacksam att ta sig an, eftersom han verkar besatt av att skildra dominans, egenkära rollfigurer som segrar om de tillskansar sig momentum. Skådespelarnas blixtsnabba vassa replikskiften, uppblandade med närmast malplacerad ömhet, är den täta pjäsens största tillgång. En annan plusfaktor var sjävfallet den ödesmättade musiken av Åsenlöf, vars sound skapade en förhöjande osäkerhetskänsla. Ett riktigt gott hantverk, även om jag trodde det skulle ge mer feel bad-vibbar.