Othello
Stadsteatern
Regi: Ole Anders Tandberg
Bearbetning, dramaturgi: Mia Törnqvist
Premiär 4 december 2014
William Shakespeares drama Othello behandlar svartsjukans väsen och mynnar ut i mord. Det är Othellos bäste vän Jago som ormlikt intrigerar och förgiftar Othello sinne så han till sist mördar sin älskade Desdemonda. Karl Dyall är perfekt i rollen som den imponerande Othello, med en stark fysisk närvaro på scenen. Den som egentligen lider av svartsjuka är förstås inte Othello utan den bleke Jago som förtärs av avund mot den ståtlige, svarte mannen Othello. Han som kvinnorna åtrår.
Det är många gånger välspelat. Scenografin är mycket enkel, helt i vitt med ett litet tält. Och pjäsen börjar med att alla skådespelarna ålar sig ut ur tältet. Detta tält är förstås idealiskt att använda när Othello och Desdemonda ska visa oss sin passion bakom tältduken. Dock sitter jag under föreställningen och funderar på var pjäsen är på väg och vilken målgruppen är egentligen. Det kränger hit och dit.
Shakespeares blankvers blandas upp plötsligt upp med modernt språkbruk, som knulla, hon är kåt etc. och man lägger in en dikt av Baudelaire. Ibland skruvas ljuset upp till strålkastare. Och så kommer en musikalscen där Desdemonda gör ett framträdande (som vore det Idol) och falsksjunger I will always love you av Dolly Parton.
För ett ögonblick känns det gripande och sen vänder stämningen och blir komisk.
När blodet sprutar som i en splatterfilm över det vita golvet är jag lite chockad. Slutscenen får jag helt enkelt blunda för, kräsmagad som jag är. Efteråt drar jag mig till minnes vad det vita tältet påminde mig om. Den klassiska b-skräckfilmen där några ungdomar åker ut och campar och blir mördade en efter en. .
Text: Ulrika Bergman