Othello
Regi Oskar Thunberg
Scenografi/Kostym Hanna Cecilia Lindkvist
Orionteatern premiär den 11 september 2016
Att förstå sig på Shakespeare om man inte är kulturbiten är inte en lätt match. Har man dessutom valt att utgå från en översättning med liten modernisering, kanske språket skräms endel. Att föreställningen med paus dessutom tar 3 timmar, kanske fördriver den som är van vid mer lättsmälta kulturaktiviteter. Känner man dessutom inte till grundhistorien, så kanske man blir lite vilsen och förvirrad ibland – för det är inte alltid helt lätt att förstå mängden av karaktärer som springer in och ut för att skapa laddningen i ”Othello”.
Men om man kostar på sig att faktiskt strunta i dessa detaljer som i det stora hela är underdånigt helheten, så får varje besökare en föreställnings som är värd sin tid, sin plats, sin tolkning och skådespeleri. Ni kommer inte att ångra er.
Inledningens scenografi ger en känsla av riter, offer och kroppsdelar är överdimensionerade och skriker tyst om det typiskt manliga/kvinnliga. Att någon eller några ska offras, känns som självklart i bilderna som ger sken av moderna runor för eftervärlden att fasas över. Därutöver bjuder scenografin på stora utmaningar, när man blandar det super moderna med Shakespeares 1500-tals kläder. Helt fantastiska är de manliga karaktärernas puffiga kortbyxor som har inslag av slipsar för att skapa de rätta djupet i dem. Jag skulle vilja ha ett par själv.
Jag gläder mig mycket snabbt åt det faktum att skådespelarna spelar både manliga och kvinnliga roller, d.v.s. helt enligt Shakespeares tradition ( OBS! Män spelade alla roller. Kvinnor fick inte spela alls!). Det kan väldigt lätt bli komiskt för dagens teater när män spelar kvinnor, eftersom våra traditioner mestadels ger män rollen som kvinnor i ”dragshows”. Vanliga kvinnor spelar de sällan. Alla män (2st) i föreställningen gjorde en bra insatser att spela trovärdiga kvinnor, även om deras kroppsspråk naturligtvis avslöjade dem. Men istället för att göra sig löjlig över oförmågan, gav de den kvinnlighet de kunde bjuda på, en värdig chans.
När de gäller skådespelerskorna (2st), var jag väldigt betagen över deras förmåga att spela mycket trovärdiga män. De var både roliga och kraftfulla i sina utövningar. Eva Johansson som spelade både man (b.l.a Roderigo) och kvinna (Desdemona) hade dock svårt att kunna skifta fokus och hållning från det ena till det andra. Det manliga och det kvinnliga, gick ibland in i ett neutrum som någon form av helgardering (säkert kommer det att sitta tightare längre fram). Hennes byten var väldig ofta och frågan är om det regimässigt kan anses som hållbart? Kanske finns det också en känslomässig krock i att försöka spela sin egen beundrare? Dessutom var Cilla Thorell helt enastående som Jago (hade enbart den rollen) och det är inte ofta som jag har upplevt att en kvinna utger så mycket manlig sex-appeal på en så liten scen. Trots Jagos hemskhet och genomtänkta manipulationer, kunde jag förstå att vilken kvinna som helst skulle kunna uppslukas av honom.
Tobias Aspelins tolkning av Othello gav mig inledningsvis inte mycket att gå på. Det var svårt att se varför Desdemona gjort sig ovän med sin far, för hans skull. Även om deras inledande förälskelse scen är bedårande, kunde jag inte se någon direkt passion. Ingen kvinna skulle göra sig ovän med sin familj om det inte var värt det. Däremot växer Othello som karaktär utmed kvällen, och när hans svartsjuka börjar växa fram och hans hat får fäste, ser jag det passionerade hatet istället. Hoppas Othello lite mer förälskade framöver det behöver Desdemona.
Men jag saknade dimensionen kring att Othello ska komma från en annan kultur än övriga. Jago borde få spela på ”främlingsfientligheten” för att vinna sympatier. Kvällens Othello ser dessutom väldigt sympatisk ut och såg inledningsvis mycket ofarlig ut.
Lars Bringås gör sin bästa insats som Jagos hustru Emilia. Han ger den karaktären en mild och undergiven kvinna, som slutligen säger hur hon resonerar om sitt samliv, d.v.s. att om en man inte är dig trogen, finns det ingen anledning för dig att vara det heller. Emilia har lärt sig spelreglerna i en värld där män bestämmer och kvinnor ska lyda. Därmed kan Jago haft rätt i sina misstankar, även om kvällens tolkning inte ger utrymme för att tro att Emilia (om hon varit otrogen) varit det med just Othello.
Tempot i föreställningen drogs p.g.a. de scenbyten som skådespelarna själva behövde göra med viss rekvisita. Ibland var det svårt att avgöra om de fyllde fler funktioner än enbart ställa ordning scenen. Kanske andra lösningar hade varit bättre, så att man tydligare hade förstått varför just skådespelarna själva var tvungna att göra det? Däremot var de utklädda skyltdockorna och tyngdpåsarna väldigt effektfulla. De gav viktiga rollkaraktärer med enbart kropp och ansikten som kändes dramatiskt nödvändigt i en ensemble med enbart 4 skådespelare.
Kvällens Othello föreställning påminner oss om skvallrets- och lögnernas möjligheter. Finns det hemska krafter igång kan det få oss att se vad som helst, bara för att någon annan vill förgöra oss. Därmed borde vi vara försiktiga med vem vi väljer som våra vänner och glöm inte att tänka efter före du gör något du vet att du inte borde. I slutändan bär vi alla ansvar för våra egna tolkningar av verkligheten.
På scenen
Cilla Thorell, Lars Bringås, Eva Johansson & Tobias Aspelin.
