På bilden från vänster: Tobias Aspelin, Alex Jubell, Grynet Molvig, Krister Henriksson
Foto: Mats Bäcker
Lång dags färd mot natt
Av Eugene O’Neill
Regi Eva Dahlman
Översättning/bearbetning Eva Dahlman
Scenografi / Kostymdesign Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Maskdesign Anna Olofson
Dramaturg Jani Lohikari
Bild/Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Medverkande Grynet Molvig, Krister Henriksson, Alex Jubell, Tobias Aspelin
Föreställning som recenseras: Pressvisning 30 januari 2025 på Riksteatern, Hallunda
Premiär i Klintehamn 1 februari 2025
En välspelad klassiker om allt det som kan storma i det undermedvetna, de nedtryckta känslor och tankar, som kan vara svåra att erkänna för sig själv och ännu svårare att dela med sig av till andra. Riksteaterns uppsättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en stark föreställning om en familj där det är mycket outtalat som pockar på för att bli synligt. En berörande föreställning om hur sanningen alltid ändå försöker göra sig hörd, hur mycket vi än försöker blunda för den. Och när vi lämnar salongen går vi förhoppningsvis hem och funderar på vad vi inte borde blunda för längre. Samtidigt som det finns mycket ångest och många känslor av skuld och skam finns det en stark omsorg om varandra i familjen. Det är mycket väl regisserat av Eva Dahlman och bra gestaltat av skådespelarna. Den enkla, vardagliga scenografin och videoinstallationen med dimmig bakgrund stryker under de känslor och tankar som föreställningen ger mig.
Lång dags färd mot natt skildrar en familj under en intensiv sommardag med dimma som gör att det mesta ser oklart ut, svårare att greppa. Långsamt glider dagen över i nattens mörker. Det är en familj med två vuxna söner, en pappa som varit känd skådespelare och en mamma som gav upp sina planer på att bli konsertpianist på grund av kärleken. Den äldre sonen, Jimmy, har blivit skådespelare men inte lyckats så bra och är ständigt pank. Den yngre sonen. Eddie, hade arbete men har blivit sjuk. Eddie har en förfärlig hosta och familjen väntar på ett besked under dagen från läkare. Det är ett besked som de väntar på med skräck, speciellt mamman, som vägrar låta någon säga att det kan vara allvarligt.
Eddies sjukdom är bara en av många saker i familjen som är omöjliga att ta upp och prata om. Mammans missbruk får inte nämnas och varför hon missbrukar finns det olika uppfattningar om och en del är värre och mer sårande än den andra. Och varför är pappan snål och varför är whiskyflaskans innehåll så urvattnat? Och varför häller alla i sig alkohol ständigt? Under ytan finns dessutom en svår sorg, efter ett barn som dog som två-åring och där finns outtalade skuldbeläggande mot alla i familjen på olika sätt.
Det är nästan för mycket som plågar familjen. Jag blir matt när jag tänker på det. Men ändå finns det mycket som nog varenda en på något sätt kan känna igen, fast kanske i mindre skala. Alla upplever väl någon gång situationer i livet som är svåra att ta upp, situationer som hålls under ytan och pockar på uppmärksamhet?
Krister Henriksson som spelar familjefadern säger:
– Jag har sett Lång dags färd mot natt i många olika versioner och jag minns den från min barndom. Jag har alltid tyckt att föreställningen är för lång. Men nu har Riksteatern skapat en version på två och en halv timme där inget saknas – hurra! Jag längtar efter en utmaning som skådespelare och att få åka ut på turné.
Krister Henriksson är erfaren och rutinerad skådespelare och han smälter perfekt in i rollen som familjefadern, den pensionerade skådespelaren. Grynet Molvig är skör och mycket realistisk som mamman i sin flykt från att möta verkligheten och sanningen. Alla fyra på scen får mina hyllningar. Tobias Aspelin i rollen som den äldre brodern Jimmy och Alex Jubell som lillebror Eddie hoppas jag att jag får se i fler pjäser framöver. Alex Jubell är enastående som den sköra Eddie som på alla sätt försöker få sin mamma och pappa att våga prata om hans sjukdom.
Lång dags färd mot natt i regi av Eva Dahlman skildrar en intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten. Mycket tankeväckande och något jag tror alla kan känna igen på något sätt. Med duktiga skådespelare, genomtänkt och väl funderande scenografi för en riksomfattande turné.
Vid premiären av Lång dags färd mot natt på Dramaten 1956 spelade Inga Tidblad och Lars Hansson paret Tyrone. Jarl Kulle, som då gestaltade en av sönerna, tog sig an rollen som James Tyrone i uppsättningen 1988.
Wikipedia berättar om dramat
Lång dags färd mot natt (originaltitel: Long Day’s Journey into Night) är en pjäs av Eugene O’Neill. Den hade världspremiär 2 februari 1956 på Dramaten i Stockholm.
Pjäsen är mer eller mindre självbiografisk och beskriver en augustidag 1912 i familjen Tyrones liv. Det är ett mycket starkt drama, som författaren testamenterade till Dramaten. Han ville visa sin tacksamhet för att teatern spelat så många av hans pjäser – även innan han blev nobelpristagare på 1930-talet. ”Lång dags färd mot natt” var en gåva till hustrun Carlotta på en av deras bröllopsdagar. Pjäsen är allmänt betraktad som O’Neills främsta verk och den gav honom postumt Pulitzerpriset för dramatik 1957.
Foto: Sören Vilks
Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.
Shakespeares drama Kung Lear handlar om en kung som bestämmer sig för att gå i pension. Han vill dra sig tillbaka och fördela sitt arv och sin makt. Han har tre döttrar. Den yngsta, Cordelia, är hans favorit. Kungen ger sina döttrar i uppdrag att säga hur mycket de älskar honom och efter vad de säger ska han fördela sitt arv. De två första, Goneril och Regan, brer på och överdriver och pappa kungen går på deras smicker. Den yngsta vill inte ställa upp på falskspel och menar att han bör veta hur mycket hon älskar honom, hon ska inte behöva formulera det i ord. Kung Lear blir kränkt av Cordelias svar och skickar iväg henne att gifta sig med en fransk tronarvinge utan något arv medan de två äldsta smickrande döttrarna får dela på riket. Samtidigt får de kravet från pappan att ta hand om honom och hundra av hans soldater resten av hans liv.
Liksom flera av Shakespeares draman har Kung Lear inspirerat till många filmer och tv-serier, bland annat Ran i regi av den japanske regissören Akira Kurosawa 1985. Versioner och tolkningar av Kung Lear finns i
