Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Teaterkritik: Skammen – en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i känslor och tankar

by


Foto Sören Vilks

Skammen
Av Ingmar Bergman
Bearbetning och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Peruk och mask Melanie Åberg
Ljus Charlie Åström
Musik Anna Sóley Tryggvadóttir
Dramaturg Anneli Dufva
I rollerna Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson
Premiär på Dramaten 1 februari 2025

Går det att vara neutral? Går det att undvika att ta ställning i krig eller konflikter? Och varför glöms kultur bort och sopas under mattan när kriget kommer? Är inte kultur viktigare än så? Är inte kultur det viktigaste, det som våra värderingar bygger på och ändå förminskas kulturens betydelse av samhälle, politiker och makthavare när det blir krig och djupa konflikter.

Skammen, bearbetad och regisserad av Mattias Andersson, bygger på Ingmar Bergmans film Skammen om ett ung par som är musiker och dragit sig undan på en isolerad plats på en ö för att få ägna sig åt kultur och kärleken till varandra. Men kriget i omgivningen närmar sig och många försöker tvinga dem att ta ställning.

Föreställningen Skammen har flera frågor som bubblar under ytan. Över ytan och mest synlig är frågan om det går att dra sig undan, att undvika att ta ställning. Lika viktig är dock frågan om kulturen. Är det verkligen fult att inte vilja ta ställning och istället uttrycka sig konstnärligt, artistiskt?

Eva och Jan, ett ungt musikerpar, har flyttat ut till ett sommarhus vid havet för att helt kunna fokusera på sin konst och sin kärlek till varandra. Men samtidigt som de befinner sig i sin bubbla blir världen utanför allt oroligare. En konflikt eskalerar och plötsligt står kriget vid dörren. De får besök av soldater från båda sidorna i kriget och båda sidorna hävdar att de kämpar för att det ska gå att leva i fred och för att personer som Jan och Eva ska kunna syssla med kultur. Men båda sidorna kräver att just nu måste Jan och Eva ta ställning. Men tar de öppet ställning riskerar de sina liv om motståndarna får tag på dem.

Regissören och Dramatens konstnärliga ledare Mattias Andersson säger om föreställningen:
– Min bearbetning handlar också om en större berättelse om Sverige idag. Ett land som varit neutralt i 200 år och som nu måste förhålla sig till en akut krigsretorik. Hur vi som enskilda individer och som nation ska navigera i detta.

Med tre stjärnskådespelare på scen, Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson, och fantastiskt smart scenografi, ljus och ljud och en lång rad sånger av fantastiska artister som Kurt Vile, The Cure, Sharon Van Etten och Mick Jagger blir det en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i både känslor och tankar. Mattias Andersson med team har gjort en fenomenal, träffsäker överföring av Bergmans film från 1968 till vår tid. En föreställning som sätter igång tankar men inte ger svar och inte tvingar in oss i någon uppfattning. Så bra och så starkt. En föreställning som också skildrar hur människor kan göra de mest otäcka saker när bomber exploderar omkring en och man är rädd, så in i märgen rädd. Ett högaktuellt drama.

Adam Lundgrens karaktär, Jan, är kanske den som har mest brist handlingskraft i början. Han är en drömmare och har svårt att ta beslut. Han är så långt från soldat det går att komma och han såg också till att slippa göra sin värnplikt. Vad har hänt i Sverige idag när vi nu inte längre är ett neutralt land. Vad händer med den som vill vägra bära vapen, som inte vill lära sig att döda? Är det en förbjuden övertygelse i Sverige idag? Det är ingen enkel fråga. Alla i Sverige mellan 16 och 70 är totalförsvarspliktiga och måste bidra till totalförsvaret vid krigsfara och krig. Totalförsvarsplikt gäller alla svenska medborgare, både de som bor i Sverige och i utlandet. Totalförsvarsplikten gäller även utländska medborgare som bor i Sverige. Så rent lagligt går det inte att hålla sig undan vid krig.

Musik som finns med i föreställningen:
Kurt Vile – Wakin on a pretty day
Our Love – Sharon Van Etten
Modern Love – Robert Koch, Delhia De France
Adiago G-Moll – Baserat på två takter av Temat och en besiffrad basstämma av Tomaso Albinoni – Tomaso Albinoni, Remo Giazotto (b.1910) Gunnar
Last Night I had the Strangest Dream – Trad, Tomas Blank
Not Over Yet – Grace
Ca Plane Pour Moi – Plastic Bertrand
Ganja Smuggling 2021 – DJ Bestixxx, Eek-A-Mouse
God Gave me Everything – Mick Jagger
Levels – Avicii
Poppin*Them Thangs – G-Unit
Katyusha – Music Legends
Waiting* On A Sunny Day – Bruce Springsteen
Boys Don’t Cry – The Cure
Love Will Tear Us Apart – Culture Kultur
Shoreline – Broder Daniel
Last Night I had the Strangest Dream – Joan Baez

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten

by


På bilden från vänster: Tobias Aspelin, Alex Jubell, Grynet Molvig, Krister Henriksson
Foto: Mats Bäcker

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O’Neill
Regi Eva Dahlman
Översättning/bearbetning Eva Dahlman
Scenografi / Kostymdesign Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Maskdesign Anna Olofson
Dramaturg Jani Lohikari
Bild/Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Medverkande Grynet Molvig, Krister Henriksson, Alex Jubell, Tobias Aspelin
Föreställning som recenseras: Pressvisning 30 januari 2025 på Riksteatern, Hallunda
Premiär i Klintehamn 1 februari 2025

En välspelad klassiker om allt det som kan storma i det undermedvetna, de nedtryckta känslor och tankar, som kan vara svåra att erkänna för sig själv och ännu svårare att dela med sig av till andra. Riksteaterns uppsättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en stark föreställning om en familj där det är mycket outtalat som pockar på för att bli synligt. En berörande föreställning om hur sanningen alltid ändå försöker göra sig hörd, hur mycket vi än försöker blunda för den. Och när vi lämnar salongen går vi förhoppningsvis hem och funderar på vad vi inte borde blunda för längre. Samtidigt som det finns mycket ångest och många känslor av skuld och skam finns det en stark omsorg om varandra i familjen. Det är mycket väl regisserat av Eva Dahlman och bra gestaltat av skådespelarna. Den enkla, vardagliga scenografin och videoinstallationen med dimmig bakgrund stryker under de känslor och tankar som föreställningen ger mig.

Lång dags färd mot natt skildrar en familj under en intensiv sommardag med dimma som gör att det mesta ser oklart ut, svårare att greppa. Långsamt glider dagen över i nattens mörker. Det är en familj med två vuxna söner, en pappa som varit känd skådespelare och en mamma som gav upp sina planer på att bli konsertpianist på grund av kärleken. Den äldre sonen, Jimmy, har blivit skådespelare men inte lyckats så bra och är ständigt pank. Den yngre sonen. Eddie, hade arbete men har blivit sjuk. Eddie har en förfärlig hosta och familjen väntar på ett besked under dagen från läkare. Det är ett besked som de väntar på med skräck, speciellt mamman, som vägrar låta någon säga att det kan vara allvarligt.

Eddies sjukdom är bara en av många saker i familjen som är omöjliga att ta upp och prata om. Mammans missbruk får inte nämnas och varför hon missbrukar finns det olika uppfattningar om och en del är värre och mer sårande än den andra. Och varför är pappan snål och varför är whiskyflaskans innehåll så urvattnat? Och varför häller alla i sig alkohol ständigt? Under ytan finns dessutom en svår sorg, efter ett barn som dog som två-åring och där finns outtalade skuldbeläggande mot alla i familjen på olika sätt.

Det är nästan för mycket som plågar familjen. Jag blir matt när jag tänker på det. Men ändå finns det mycket som nog varenda en på något sätt kan känna igen, fast kanske i mindre skala. Alla upplever väl någon gång situationer i livet som är svåra att ta upp, situationer som hålls under ytan och pockar på uppmärksamhet?

Krister Henriksson som spelar familjefadern säger:
– Jag har sett Lång dags färd mot natt i många olika versioner och jag minns den från min barndom. Jag har alltid tyckt att föreställningen är för lång. Men nu har Riksteatern skapat en version på två och en halv timme där inget saknas – hurra! Jag längtar efter en utmaning som skådespelare och att få åka ut på turné.

Krister Henriksson är erfaren och rutinerad skådespelare och han smälter perfekt in i rollen som familjefadern, den pensionerade skådespelaren. Grynet Molvig är skör och mycket realistisk som mamman i sin flykt från att möta verkligheten och sanningen. Alla fyra på scen får mina hyllningar. Tobias Aspelin i rollen som den äldre brodern Jimmy och Alex Jubell som lillebror Eddie hoppas jag att jag får se i fler pjäser framöver. Alex Jubell är enastående som den sköra Eddie som på alla sätt försöker få sin mamma och pappa att våga prata om hans sjukdom.

Lång dags färd mot natt i regi av Eva Dahlman skildrar en intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten. Mycket tankeväckande och något jag tror alla kan känna igen på något sätt. Med duktiga skådespelare, genomtänkt och väl funderande scenografi för en riksomfattande turné.

Vid premiären av Lång dags färd mot natt på Dramaten 1956 spelade Inga Tidblad och Lars Hansson paret Tyrone. Jarl Kulle, som då gestaltade en av sönerna, tog sig an rollen som James Tyrone i uppsättningen 1988.

Wikipedia berättar om dramat
Lång dags färd mot natt (originaltitel: Long Day’s Journey into Night) är en pjäs av Eugene O’Neill. Den hade världspremiär 2 februari 1956 på Dramaten i Stockholm.

Pjäsen är mer eller mindre självbiografisk och beskriver en augustidag 1912 i familjen Tyrones liv. Det är ett mycket starkt drama, som författaren testamenterade till Dramaten. Han ville visa sin tacksamhet för att teatern spelat så många av hans pjäser – även innan han blev nobelpristagare på 1930-talet. ”Lång dags färd mot natt” var en gåva till hustrun Carlotta på en av deras bröllopsdagar. Pjäsen är allmänt betraktad som O’Neills främsta verk och den gav honom postumt Pulitzerpriset för dramatik 1957.

Teaterkritik: Staffan & August – ett drömspel i pannkakan

by

Staffan & August
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Ljus och musik Gustave Lund
Koreografi Catharina Allvin
Kostymstöd Lotta Borgman
Medverkande Anna-Karin Håkansson och Miriam Oldenburg
Premiär på Strindbergs Intima Teater 20 januari 2025

Ett underbart, underhållande och klurigt möte mellan Staffan Westerberg och August Strindberg. Tiden bara sprang iväg. Detta lite drömska puzzel, eller snarare potpurri, av kända delar av verk av Staffan Westerberg och August Strindberg är som en slags kärleksförklaring eller hyllning till deras storartade kreativitet. Föreställningens minus är att tiden bara sprang iväg. Knappt hade det börjat så var det slut. Föreställningen är knappt en timme och för min del skulle jag gärna se ytterligare ett avsnitt. Eller ännu fler. Det är klart att det inte på något sätt är någon djupdykning i varken Strindberg verk eller Westerberg. Det är inte ens möjligt att få med essensen, men Anna Pettersson, regissör och scenograf, som bearbetat text och framträdande har fått fram ett levande möte mellan dessa stora mäns scenkonst.

Staffan Westerberg föddes 1934 och August Strindberg tog 1912 så dessa två ytterst kreativa och skapande personer har inte träffats i vår fysiska existens, men i denna föreställning möts deras tankar och verk på ett poetiskt och fantasi-eggande sätt.

Allt på scen samverkar, in i minsta detalj. Anna-Karin Håkansson kommer in på scen, eller snarare nästan snubblar och förklarar att hon är vilse. På fötterna har hon, förstås, ullstrumpor, med hål i eftersom de är second-hand. I ansiktet har hon mustasch och buskiga, stora ögonbryn som gör att hon ser ut som August Strindberg. Redan från första sekund är de representerade: Westerberg och Strindberg. Tillsammans med Miriam Oldenburg som sidekick och som spelar dragspel är de två duktiga och fyller hela scenen med sin närvaro.

Strindberg föddes 22 januari 1849 så premiären hölls dagen före hans födelsedag. Jag tror att han skulle varit mycket road av denna föreställning där hans verk får möta Westerbergs. Liksom Strindberg var både hyllad och kritiserad har Westerberg också mött både mycket beröm men också fått utstå att bli ifrågasatt. Jag tror de skulle ha en hel del att samtala om i samband med denna föreställning. Anna Pettersson låter Staffan Westerbergs och August Strindbergs texter diskutera med varandra, fördjupa varandra och något nytt skapas. På teaterns hemsida berättas att Staffan Westerberg ofta använt Strindberg som en inspirationskälla och ibland även utgått från hela verk.

En härlig, roande och underfundig timme med Staffan Westerberg och August Strindberg i fokus med två duktiga artister på scen som för min del gärna får ha ett avsnitt till. Som tv-serier har nu för tiden: en säsong och fyra avsnitt eller sex avsnitt eller tio avsnitt. Nog finns det material nog för det. Ett underbart drömspel i pannkakan.

Teaterkritik: Den långa flykten – en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning

by

Foto: Sören Vilks

Den långa flykten
Av Richard Adams
Översättning Britt G Hallqvist
Dramatisering och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Komposition Anna Lund
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern 6 december 2024

Årets stora familjeföreställning för alla över nio år. Premiären fick stående ovationer och massor av bravo-rop. Äventyr, spännande, hjärtevärmande, tankeväckande – denna föreställning har allt. Som alla riktigt, riktigt bra föreställningar som vänder sig till alla åldrar (över nio år) har den massor som talar både till vuxna och barn.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.

Den långa flykten bygger på Richard Adams roman från 1972, en episk saga om att överleva i värld fylld av hot. Den handlar om en grupp vilda kaniner som ger sig av på flykt då deras boende är hotat av människornas framfart. När boken kom blev den en succé världen över. Dess ämne om miljöförstörelse som tvingar varelser på flykt är om möjligt ännu mer brännande aktuellt idag. En annan av berättelsens undertoner handlar om diktaturer och om frihet. När boken kom läste många av oss in en symbolisk skildring av kalla kriget. Idag finns många flera lika tydliga tolkningar. Men alla dessa teman om samhället, politik, miljö och klimat hindrar inte att handlingen utan dessa tolkningar är ett stort spännande underhållande äventyr.


Föreställningen har en enastående balans mellan spänning och glädje, med sång och dansnummer och dramatiserad handling och berättade delar. De delar där handlingen berättas görs av den flygande måsen Kahar med fantastiska Jörgen Thorsson. Det är helt fenomenalt hur regissör, scenograf och hela temat utnyttjar höjden, bredden och djupet. Att låta en rolig mås flyga över publiken och föra fram de berättande delarna är en helt fenomenal lösning.

Scenografin används smart med två stora trätrappor på var sin vridscen som kan förvandlas till höga berg, till kaninhålor eller vad som behövs för handlingen. Regissören Alexander Mørk-Eidem har tidigare gjort de hyllade uppsättningarna Alltid vara vi, Röde Orm, Morbror Janne och Djungelboken. Allt jag sett Alexander Mørk-Eidem ligga bakom har varit genomtänkt och väl fungerande och starka scenupplevelser. Nu gör han tillsammans med sitt team en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning, utan tvekan,

Ett stort plus för hela gruppen skådespelare som är så samspelta. Ensemblen är stor och består av cirka 25 medverkande däribland Lancelot Ncube, Nina Dahn, Shebly Niavarani, Manuela Gotskozik Bjelke, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase, Gerhard Hoberstorfer, Bahador Foladi, Angelika Prick, Jörgen Thorsson, Odile Nunes, Anders Johannisson, Magnus Bjøru samt kompositören och trumslagaren Anna Lund.

Teaterkritik: Kung Lear – Shakespeare skulle ge denna föreställning stående ovationer

by

Foto: Sören Vilks

Kung Lear
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Falk Richter
Översättning Magnus Lindman
Regi Falk Richter
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano di Buduo
Kostym Zana Bosnjak
Musik Daniel Freitag
Peruk och mask Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Ljus Carsten Sander
Ljud Daniel Freitag
Textdramaturg Rita Thiele
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Medverkande Peter Andersson, Erik Ehn, Victoria Dyrstad, Electra Hallman, Karin Franz Körlof, Magnus Roosmann, Björn Elgerd, Alexander Salzberger, Ana Gil de Melo Nascimento och Rasmus Luthander.
Komikerna: Jonas Dillner, Bianca Kronlöf, Huld Lind Jóhannsdóttir, Sanna Sundqvist, Maia Hansson Bergqvist, Christoffer Nyqvist, Johan Rabaeus.

Wow, detta är en Kung Lear som Shakespeare skulle ge stående ovationer om han varit med i salongen. Regissör och ensemble låter det traditionella dramat om Kung Lear speglas i en berättelse från vår tid och resultatet blir omvälvande, imponerande starkt och djupt med många bottnar. I pressmeddelandet om föreställningen står:
Kung Lear är en mångbottnad berättelse om makt, arv, generationskrockar och ett rike i kaos. I Falk Richters tappning har pjäsen även ett metaperspektiv där ett arbete med en konfliktfylld teateruppsättning pågår.

Falk Richter har som regissör tillsammans med sin ensemble skapat en omtumlande upplevelse på flera nivåer som undersöker frågor kring makt och förändring men berör också existentiella frågor kring åldrande. Kommer de nya makthavare som tar över att skapa något bättre eller drivs de av samma gamla girighet och maktbegär som styrt världen genom historien? Men är alltid det gamla alltid fel? En urgammal fråga, ständigt lika aktuell. Samtidigt är denna föreställning mångbottnad. Den talar om mer än kampen om makt. Den går djupare och sätter igång tankar om åldrande, om relationer i familj, om vad ord betyder och vad som räknas i en relation, om arv och miljö och hur föräldrar påverkar sina barn och vad är kultur och teater, om vad kan scenkonsten säga om våra liv.

Shakespeares drama Kung Lear handlar om en kung som bestämmer sig för att gå i pension. Han vill dra sig tillbaka och fördela sitt arv och sin makt. Han har tre döttrar. Den yngsta, Cordelia, är hans favorit. Kungen ger sina döttrar i uppdrag att säga hur mycket de älskar honom och efter vad de säger ska han fördela sitt arv. De två första, Goneril och Regan, brer på och överdriver och pappa kungen går på deras smicker. Den yngsta vill inte ställa upp på falskspel och menar att han bör veta hur mycket hon älskar honom, hon ska inte behöva formulera det i ord. Kung Lear blir kränkt av Cordelias svar och skickar iväg henne att gifta sig med en fransk tronarvinge utan något arv medan de två äldsta smickrande döttrarna får dela på riket. Samtidigt får de kravet från pappan att ta hand om honom och hundra av hans soldater resten av hans liv.

I dramat finns en spegel-handling om Greven av Gloucester och hans två söner, Edmund och Edgar. Edgar är född inom äktenskapet och lever ett tryggt och lättsamt liv i vetskap om att han en dag ska ta över. Edmund är oäkting och får ständigt stå i skuggan av sin bror. Edmund lyckas genomföra ett falskspel som får pappan att kasta ut Edgar.

En parallell handling som lagts till denna uppsättning kretsar kring en ung kvinnlig regissör, Karin, som sätter upp en uppsättning av Kung Lear. Hennes pappa har under sitt liv varit en etablerad välrenommerad regissör som ligger för döden på sjukhus. Pappan, trots att han är dödssjuk, påverkar henne på flera sätt: dels lägger han sig i hennes regi och dels är det många i omgivningen som ofta ber henne att fråga pappan hur han tycker att hon ska göra. Resultatet blir metateater som fungerar perfekt och får oss att tänka och känna kring vad det som händer på scen och vad det säger oss om vad vi möter i våra liv och i samhället. Föreställningen tar också upp frågor kring klimathotet och dagens stora frågor och det görs på ett genomtänkt sätt som sätter de urgamla frågorna om makt i relation till dagens värld och den elit som idag styr världen.

Liksom flera av Shakespeares draman har Kung Lear inspirerat till många filmer och tv-serier, bland annat Ran i regi av den japanske regissören Akira Kurosawa 1985. Versioner och tolkningar av Kung Lear finns i
Hollywoodfilmerna Broken Lance (1954) och The Big Show (1961) och nutida tv-serier som Succession och Game of Thrones.

Underbara skådespelarinsatser är ett av flera skäl till denna succé på Dramaten. Peter Andersson har återkommit till Dramaten efter tio år för att gå in i rollen som Kung Lear, vilket han gör som om han vore född till att en dag fylla denna roll. Ana Gil de Melo Nascimento utstrålar styrka som gror under ytans skörhet som regissören Karin. Alexander Salzberger gör en trovärdig Edmund, den oäkta sonen, en karaktär som det vimlar av idag i världen: män och kvinnor som anser sig så orättvist behandlade av ödet att de har all rätt att ljuga och intrigera för att få framgång. Björn Elgerd är fenomenal som den bortskämde brodern Edgar som först är odrägligt naiv och oansvarigt bortskämd men som utvecklas då han möter livets hårdare sidor. Jag skulle kunna räkna hela listan av skådespelare som alla ger allt i sina roller.

Stora videoprojektioner tillsammans med utnyttjande av vridscenen, överdådigt fantasifulla dräkter – allt samspelar till att göra denna föreställning storartad, överdådig och helt fenomenal

Innan jag åkte till premiären ångrade jag mig nästan att jag tackat ja. Anledningen är att jag var ansvarig för ett stort internationellt evenemang hela fredagen, lördagen och söndagen och hade förmodligen egentligen inte energi och ork nog för en tre timmars föreställning. Men redan från första scenbilden blev jag helt absorberad av scenen och all trötthet bara blåste bort. Denna föreställning sög in mig totalt och är en av mest omtumlande storartade Shakespearetolkningar jag sett på länge. Den har allt jag önskar: tragedi, realism, komedi och skratt, igenkännande och existentiella frågor.

Fakta om regissören från Dramatens hemsida:
Falk Richter är en av Europas mest uppmärksammade dramatiker och regissörer och arbetar för närvarande på Schaubühne i Berlin, Münchner Kammerspiele och Deutsches Schauspielhaus Hamburg. På Dramaten har han tidigare satt upp Safe under Bergmanfestivalen 2018 och I am Europe i ett europeiskt teatersamarbete som gästspelade 2019.