Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Den första kvinnan

by

Den första kvinnan
Författare Lotta Lundberg
Utgivningsdatum 2019.03.18
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161542

Om Sara Lander skulle vara ett litterärt verk skulle hon vara en novellsamling, en helt annan kvinna i helt olika miljöer i varje novell i samlingen. I Den första kvinnan blir det också mer eller mindre just på det sättet – handlingen hoppar från försvarets tolkutbildning i Sverige till korrespondensjobb – först för en svensk tidning, sedan för en rysk nyhetstjänst – i Tyskland, från psykiatrisk avdelning i Sverige till bar i Sankt Petersburg, från den ena mannen till den andra mannen i Saras liv, och sedan får läsaren ta sig tillbaka till tolkutbildningen i Uppsala och de 350 glosorna i veckan igen. Sara må inte vara en helt annan kvinna i alla dessa noveller av sitt liv men läsaren får trots det se Sara i ett någorlunda nytt ljus varje gång ett nytt kapitel börjar. Sara är till en början en av de två – egentligen tre, men den tredje har körts ut – kvinnorna på försvarsmaktens tolkutbildning som blir utsatt för hårt press på utbildningen. Här är Sara fortfarande någon som är på väg att försvara sitt land, men ju mer man kommer in i boken, desto mer vacklar Sara mellan att bli sedd som landsförrädare och kritiker. Samtidigt bjuder Saras resa inom de olika tidpunkterna i hennes liv på en intresseväckande debatt om vad som ska kunna få sägas och vad som inte ska kunna få sägas, om vad som är censur och vad som inte är det. 

Den första kvinnan bjuder på många skarpa kommenterar – vissa av dem en smula minde skarpa och några av dem inte ett dugg skarpa – om den samtida politiken och samhället. Många kommenterar och skildringar om Tyskland, Ryssland och Sverige framstår som naturliga och realistiska. Romanen bjuder även på en ganska ovanlig bild av Ryssland och det ryska samhället.

I centrum av romanen står (som sagt) skarpa, djärva, sarkastiska och alltid distanserade Sara. Först verkar det nästan som att de andra karaktärerna är en aning platta men det är nog snarare så att Sara kommer karaktärerna så pass lite nära att de andra karaktärerna framstår mer som någon sorts fragment, som röster ur Saras förflutna, röster med olika politiska åsikter i ett politiskt spel om sanningen. Det i sig är rent litterärt skickligt gjort – Saras distansering (eller det kanske är de andras distansering mot Sara, Saras kritik och uttalanden hamnar nämligen flera gånger i ett negativt strålkastarljus) ger romanen en kylig ton. 

När par gör slut kan man ofta höra den ena partnern säga någonting i stil med ”det är inte du, det är jag”, någonting i den stilen känner jag för Den första kvinnan, trots att det i romanen finns många värdefulla tankar och ifrågasättningar som skulle kunna bjuda till en intressant debatt är det någonting med romanen som inte riktigt är min kopp med te. Kanske är det kommentarerna om anorektiker som ytliga tjejer som bantar för att bli omtyckta av killar (kanske var det en sorts sarkasm jag inte förstod) eller kanske var det den delen där Aleksej – en av Saras män – efter att ha kommit in i henne innan hon än vaknat viskar ett « I Sverige hade du kunnat anmäla mig för det här ». Kanske var det någonting jag missuppfattade men vissa delar av romanen var rentav obehagliga. Möjligtvis var det meningen att de delarna skulle vara det – vad vet jag. Trots det var inte Den första kvinnan min sorts kopp te. ”Det inte du, det är jag”. 

Lycka av Johan Kling

by

Lycka
Författare Johan Kling
Utgivningsdatum 2019.01.14
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161580 

Det är egentligen inte särskilt mycket som händer i Johan Klings nya roman ”Lycka”, men frågan är i ifall det behöver hända mycket för att en bok ska få rankas som läsvärd. När det gäller Johan Klings böcker tar snarare stämningen över – en egenartad sorts Johan Kling stämning, när det åtminstone gäller ”Människor utan betydelse” och ”Lycka”. Den stämning som skapas i ”Lycka” får en att vilja använda uttrycket ”sevärd” istället för läsvärd. Visserligen är ”Lycka” en bok med ord och meningar i, men genom Johan Klings skildringar skapas det en känsla av att man inte läser en bok utan snarare tittar på ett konstverk. Textens syfte blir att skapa en sorts bild. Kvar efter att boken har utlästs är varken ord eller meningar utan bilder av Stockholm innerstads gator och parker i olika årstider, barn som äter glass om heta sommardagar, bubblorna i ramlösaflaskorna Johan Klings karaktärer beställer i brist på pengar att köpa någonting annat. Tillsammans med bilderna av Stockholm medföljer känslan av otillgänglighet, melankoli, ensamhet och en sorts värme som finns där trots melankolin. Trots huvudkaraktärens otillgänglighet och ständiga grubblerier existerar värmen i hans varma känslor till sitt barn och den relation som skapas med barnet.

Om det ändå ska talas om en handling i ”Lycka” står huvudkaraktärens bräckliga relation till sin dotter i centrum till de grubblerier som skapas i huvudet på honom. Det är en påtaglig sorts bräcklig relation som skapats mellan den frånskilda huvudkaraktären och dottern som ständigt längtar till att umgås mer med sin mamma och sina jämnåriga istället för med pappan. Det finns berättelser där barn vill umgås med sina föräldrar trots inget visat intresse från föräldrarnas sida, ”Lycka” är raka motsatsen. Det är rätt så hjärtskärande att läsa om hur huvudkaraktärens ständiga helhjärtade försök att få dottern att ha åtminstone lite roligt i hans sällskap resulterar i ett flertal misslyckanden och ”jag vill inte” från dotterns sida. Värmen i boken ligger just i denna relation mellan en far och en dotter, i en försiktig men stark kärlek från en far som annars framstår som avstängd och oåtkomlig (särskilt när det gäller romantiska relationer).

I ”Lycka” möts många bilder, stämningar och känslor i en stadig balans mellan en varm och kall, hopplös och hoppfull, melankolisk och lycklig tillvaro i en Stockholmsmiljö. Å ena sidan kan nog många känna igen sig i de känslor och tankar huvudkaraktären behandlar i boken. Å andra sidan kan nog lika många inte känna igen sig i de val huvudkaraktären gör. ”Lycka” kan lätt ogillas av den som förväntar en händelselik handling och trots att det kanske inte går att kalla ”Lycka” för en bladvändare på det traditionella sättet (vilket boken inte heller försöker vara) finns det ett harmoniskt flyt i texten som får bladen att vändas fort ändå. 

Bokrecension: Det ockulta sekelskiftet av Per Faxneld

by

Det ockulta sekelskiftet 
Författare: Per Faxneld
Utgivningsdatum 2020-03-10
Förlag Volante
ISBN 9789189043657

Intresset för den svenska konstnären Hilma af Klint är stort och har startat en intressant och viktig debatt om skillnaderna i hur konsthistorien behandlar män och kvinnor. Att Hilma af Klint var en konstnär i frontlinjen för modernism inom konst har blivit uppenbart. En annan del av Hilma af Klint son fascinerar och drar en stor publik till utställningar är hennes esoteriska uttryck.

När jag hörde att religionshistorikern Per Faxneld hade skrivit om henne i boken ”Det ockulta sekelskiftet” blev jag misstänksam. Faxneld envisas med att inte respektera den rörelse som kallar sig spiritualism. Spiritualism är den rörelse som blev mycket stor i framför allt västvärlden med USA och Storbritannien i spetsen i mitten av 1800-talet då människor menade att det var möjligt att kommunicera med de som gått ur tiden. I Frankrike föddes under samma tid en liknande rörelse genom Allan Kardec (1804-1869). Det finns likheter men också en hel del olikheter mellan Kardecs filosofi, spiritismen, och spiritualismen som blev stor i Storbritannien och USA.

Hilma af Klint var en av många författare och konstnärer som influerades av dessa strömningar och hon deltog i seanser där de upplevde att de kommunicerade med den så kallade andevärlden. Det är mycket möjligt att Hilma af Klint själv kallade sig spiritist. Men ganska tidigt försvann de spiritistiska grupperna i Sverige och spiritualismen tog över. Ett tydligt exempel är att det finns ett flera spiritualistiska föreningar i Sverige idag men få spiritistiska. Jag tycker det är väldigt respektlöst av Faxneld att ändå kalla hela rörelsen för spiritism. Det är som om en religionsforskare skulle kalla alla kristna rörelser för ortodoxa och strunta i att katoliker och protestanter inte vill ha den beteckningen.

Per Faxneld envisar i ”Det ockulta sekelskiftet” att kalla hela rörelsen för spiritism. Men om jag bortser från det är jag positivt överraskad av boken. I en intervju hos bokförlaget Volante säger han:
– Det finns ett jätteintresse för esoterism och ockultism generellt just nu. Men kanske i synnerhet med fokus på sekelskiftet 1900, när konstnärer som Hilma af Klint och författare som August Strindberg påverkades på djupet av sådana läror. Ändå har det saknats ett kulturhistoriskt översiktsverk om det svenska ockulta sekelskiftet. Boken fungerar dessutom som en lättfattlig introduktion till esoterism mer allmänt, vilket också efterfrågats av många i samband med mina offentliga föreläsningar.

Han berättar också om vad han vill uppnå med boken:
– Den här lilla boken ger en översikt gällande esoterism, med fokus på Sverige och konst/litteratur, och öppnar en massa dörrar på glänt. Jag hoppas förstås öka intresset och förståelsen för esoterism ytterligare. Det här är strömningar som varit oerhört viktiga för allt från svenska kungar till ett flertal av de mest uppburna konstnärerna och författarna. Det finns så mycket kvar att utforska och lyfta fram i ljuset. Ju fler som intresserar sig, desto bättre. Det behövs ännu fler utställningar kring esoteriskt inspirerad konst, ännu fler böcker, massor av forskning, mer av allt!

Anledningen till att jag citerar Per Faxneld istället för att uttrycka detta med mina ord är att han förklarar det bäst själv och jag kan bara säga att han lyckats. Boken är lättläst men lärorik och inspirerade och har ett fantastisk bildinnehåll. Med tanke på att han envisas med att kalla spiritualism för spiritism hade jag förväntat mig att han försökte sönder-kritisera esoteriska strömningar. Men han berättar kunnigt och utan att lägga in några värderingar.

Många författare, många stora musiker, många konstnärer är influerade och inspirerade av så kallade esoteriska strömningar och det är nog hög tid att detta tas fram mer och visas upp. Vad är den kreativa ådra som flyter fram igenom skapande människor?

Recension av tv-serie: Unorthodox – helt underbar

by

Unorthodox
Betyg 4
Miniserie i fyra avsnitt på Netflix

Denna miniserie har hyllats runt om i världen och det är välförtjänt. Det är en av de bästa miniserierna i år i alla fall.

Huvudpersonen är nittonåriga Ester, Esty kallad, som växt upp i en strängt ortodox-judiskt kvarter, Williamsburg, i New York. Hon har gifts bort i ett arrangerat äktenskap och lever enligt gruppens rigida regler. Denna ortodoxa inriktning av judendom gör stor skillnad på män och kvinnor. Männen får utbildning (främst inom deras religiösa inriktning) medan kvinnornas uppgift är att föda många barn. Gruppen har tagit på sig ansvar för att ställa till rätta att så många judar dödades av nazisterna och i andra förföljelser.

Esty får nog av detta regelfyllda liv en dag och rymmer till Berlin där hennes mamma bor. Hennes mamma har lämnat den strikta gruppen och dess gemenskap, hon anses syndig och förtappad.

Serien har många kvaliteter. Vi får en inblick i livet i denna speciella ortodoxa grupp och kan delvis förstå varför det är svårt för någon att lämna en sådan gemenskap, även om jag tänker att för många av oss som är uppväxta i ett så sekulariserat land som Sverige kan ha svårt att se något positivt i det livet. Det är inte speciellt snällt skildrat heller, fast ändå känns det något så när ärligt.

Livet i Berlin och den frihet som finns där är inte helt lätt att anpassa sig till heller för Etsy. Serien skildrar människornas karaktär till stor del ärligt och trovärdigt och den är varm och helt underbar.

Serien bygger på författaren Deborah Feldmans memoarer, men följer inte memoarerna strikt. Dagens Nyheters recensent skriver: Ett litet feministiskt mästerverk som berättar en livsbejakande, originell och hjärtskärande historia om kvinnlig frigörelse mot fonden av ultraortodoxt liv i Brooklyn.

Det är mycket bra uttryckt.

Filmrecension: Ash Is The Purest White

by

Ash Is The Purest White
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 april 2020
Regi Jia Zhangke

En film som ger fascinerande insyn i det kinesiska samhället under dess övergång från kommunism till dess speciella form av diktatorisk kapitalism. Handlingen utspelar sig från 2001 till 2018 och vi får följa en ung kvinna, Qiao, som är förälskad i och har en relation med Bin, en lokal gangster. Som alltid i regissören Jia Zhangkes filmer får vi se en baksida av den kinesiska utvecklingen, tillväxtundrets baksidor.

Qiao pappa kämpar för gruvarbetarnas rättigheter i kampen mot de rika kapitalisterna. Det är nedslående att se hur maktlösa arbetarna är och hur de ideal som lät så bra under den kinesiska revolutionen totalt övergivits av de styrande. Vi får också en inblick i livet i fängelse då Qiao hamnar i en situation då hennes Bin och hans gäng blir attackerade av ett konkurrerande ganstergäng. Qiao avlossar ett skott med en pistol och vägrar i domstolen att tala om att pistolen tillhör Bin och därför döms hon till fängelse i fem år.

Qiao spelas av den kinesiska skådespelerskan Zhao Tao, som varit med i Zhangkes filmer alltsedan ”Platform”.

Filmleverantören kallar filmen för hårdkokt romans av allra finaste sort. Filmen är, förstås, mycket mer än så. Den utspelar sig till viss del i gangster-miljö och vi får också skildrat hur gangstrarna samarbetar med makthavarna. Det är en socialrealistisk film men mer än det. Den skildrar människor och deras möjlighet att välja sina liv kanske det omöjliga att välja. Den skildrar samhällets utveckling och vad det kostar den enskilde individen. Och med fantastiskt foto, det känns som att jag är med där, på plats.

Idag när en stor del av världen lever i karantän och mycket stor stilla på grund av ett virus (covid-19) som började i Kina får filmen ytterligare en underliggande vibrerande betydelse.