• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Ash Is The Purest White

3 april, 2020 by Rosemari Södergren

Ash Is The Purest White
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 april 2020
Regi Jia Zhangke

En film som ger fascinerande insyn i det kinesiska samhället under dess övergång från kommunism till dess speciella form av diktatorisk kapitalism. Handlingen utspelar sig från 2001 till 2018 och vi får följa en ung kvinna, Qiao, som är förälskad i och har en relation med Bin, en lokal gangster. Som alltid i regissören Jia Zhangkes filmer får vi se en baksida av den kinesiska utvecklingen, tillväxtundrets baksidor.

Qiao pappa kämpar för gruvarbetarnas rättigheter i kampen mot de rika kapitalisterna. Det är nedslående att se hur maktlösa arbetarna är och hur de ideal som lät så bra under den kinesiska revolutionen totalt övergivits av de styrande. Vi får också en inblick i livet i fängelse då Qiao hamnar i en situation då hennes Bin och hans gäng blir attackerade av ett konkurrerande ganstergäng. Qiao avlossar ett skott med en pistol och vägrar i domstolen att tala om att pistolen tillhör Bin och därför döms hon till fängelse i fem år.

Qiao spelas av den kinesiska skådespelerskan Zhao Tao, som varit med i Zhangkes filmer alltsedan ”Platform”.

Filmleverantören kallar filmen för hårdkokt romans av allra finaste sort. Filmen är, förstås, mycket mer än så. Den utspelar sig till viss del i gangster-miljö och vi får också skildrat hur gangstrarna samarbetar med makthavarna. Det är en socialrealistisk film men mer än det. Den skildrar människor och deras möjlighet att välja sina liv kanske det omöjliga att välja. Den skildrar samhällets utveckling och vad det kostar den enskilde individen. Och med fantastiskt foto, det känns som att jag är med där, på plats.

Idag när en stor del av världen lever i karantän och mycket stor stilla på grund av ett virus (covid-19) som började i Kina får filmen ytterligare en underliggande vibrerande betydelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Kina, Recension

Filmrecension: Mr Jones – skrämmande aktuell om journalistikens nödvändighet

27 mars, 2020 by Rosemari Södergren

Mr Jones
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2020
Regi Agnieszka Holland

Filmen bygger på en verklig händelse och den är stark och går inte att värja sig emot. Det är skrämmande det som skildras och vissa scener klarar jag knappt av att se. Någon har sagt: Ta bort människan och du tar bort det som orsaker svält, hunger och krig. Det visar denna film så påtagligt, det går inte att blunda.

Filmen skildrar en ung brittisk reporter, Gareth Jones, som drömmer om att intervjua Stalin under 1930-talet. Han är nyfiken på hur kommuniststaten lyckats med den snabba modernisering av landet. Gareth Jones är ingen berömd journalist för början. Han har lyckats få en intervju med Hitler publicerad och detta är tiden innan omgivningen riktigt förstår vad Hitler är för någon. Västvärldens intellektuella har inte förstått vad Sovjetunionens tekniska framsteg innebär för människor som drabbas av svält, tvångsförflyttningar, förföljelse och förtryck.

Gareths ambition är att få en intervju med Stalin, men istället får han tips som gör att han olovandes tar sig till Ukraina. Där blir han vittne till mardrömsliknande livsvillkor där svältande människor blir kannibaler. Han ser hur ryska soldater med våld länsar landet på alla sina grödor. Men Sovjetstaten vill inte ha ut sanningen och en intensiv jakt är igång för att hindra Gareth att sprida sanningen.

Gareth Jones spelas av James Norton, en av de stora brittiska skådespelarna som trots sin unga ålder hunnit göra flera imponerande roller. Han är född 1985 och har hunnit spelat med i flera internationellt visade tv-serier, som Grantchester, Happy Valley och i Sveriges Television nyligen visade I maffians mitt. Redan att ha James Norton i huvudrollen ger extra poäng åt denna enastående film.

Filmen är sorgligt nog högt aktuell också idag, på flera sätt. Attacker mot fri press och yttrandefrihet sker i världen också idag och till och med i lägre skara i vårt land, i Sverige. I samband med krisen kring corona-viruset har chefen för Folkhälsomyndigheten gått till medier och skällt ut kritiker. Det kanske inte låter så farligt, men när elit och makthavare börjar ifrågasätta kritik som framförs då är det ett första steg till att strypa det fria ordet. Hur det fria ordet kommer att överleva den coronakris som sveper över framför allt västvärlden är svår att sia om. Att nonchalera hotet, att förminska detta, brukar vara första steget. Jag menar inte att jämföra svenska förhållanden med det folkmord som skedde i Sovjetunionen och Folkhälsomyndighetens reaktion på kritik och ifrågasättanden är inte alls på nivå med diktaturers förtryck. Men vi måste vara observanta på vad som händer också idag. Både när det gäller yttrandefrihet, fri press och förtryck av människor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Recension

Bokrecension: Rooster Bar av John Grisham

14 mars, 2020 by Rosemari Södergren

Rooster Bar
Författare John Grisham
Utgivningsdatum 2019-11-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Kjell Waltman
Originaltitel The Rooster Bar
ISBN 9789100174996

Rooster Bar är en mycket lättläst roman där John Grisham framför allt pekar på den vidriga behandlingen av papperslösa människor i USA och det sjuka rättsväsendet. Ett tredje ämne har skildrar på ett skrämmande sätt är hur det i USA finns stenrika personer som driver utbildningscentra och skolor där elever måste ta dyra lån för att bekosta utbildningen och samtidigt äger dessa utbildningsanordnare de banker och institut som beviljar eleverna lånen. Eleverna blir svårt skuldsatta och oftast är utbildningarna av undermålig kvalitet.

John Grisham som är bosatt i amerikanska södern och har ett förflutet som advokat, debuterade 1988 med Juryn och fick sitt genombrott tre år senare med Firman. Sedan dess har han skrivit ett trettiotal böcker, som utspelar sig i den juridiska sfären, bland advokater, åklagare och domare, den lilla människans kamp mot hänsynslösa myndigheter. Han har blivit en av världens mest lästa författare och hans böcker ges ut i mer än fyrtio länder.

Grisham vet hur han ska skruva ihop en spännande berättelse och hans färdigheter är tydliga i också denna, men den tillhör inte hans topp fem-romaner. Huvudkaraktärerna, Mark, Todd och Zola, är ovanligt ytligt skildrade och inte så trovärdiga. De går på en juristutbildning som lovade dem guld och gröna skogar efter examen men när nu sista terminen närmar sig inser de hur grundlurade de är, samtidigt som de har vidrigt höga lån som de troligen inte kommer att klara av att betala av. En av deras vänner har undersökt ägaren till utbildningen och visat hur ägaren driver flera liknande usla skolor och samtidigt äger låneinstituten som beviljar lånen, fast sitt ägande i dessa låneinstitut har han dold genom flera led av skalbolag.

Mark, Todd och Zola börjar undersöka hur allt ligger till samtidigt som de börjar jobba som advokater utan att ha examen. Den delen av romanen är rent av komisk där Grisham beskriver hur advokater springer runt och värvar kunder i domstolens lokaler.

Men även om romanen var rätt komisk emellanåt och Grisham pekar på några allvarliga fel i det amerikanska systemet, är det långt ifrån hans bästa roman. Speciellt det som handlar om hur hemskt immigranterna behandlas skulle jag vilja se mycket mer om. Kanske kommer det i en kommande roman?

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, John Grisham, Rättssystem, Recension

Teaterkritik: Ett frö i rymden på Marionetteatern – gör dig hejdlöst förälskad i vår planet

7 mars, 2020 by Lotta Altner

Foto: Markus Gårder

Ett frö i rymden
Av Eva Brise och Helena Nilsson
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Märta Fallenius
Ljusdesign Olle Axén
Mask Petra Göransson
Dockmakare Kay Tinbäck Du Rées
I dockmakarverkstaden Hedvig Bergman, Anette Fredriksson, Timothy Johansson, Tomas Lundkvist, Karin Magnusson
Urpremiär: Marionetteatern Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen den 6 mars 2020
Föreställningens längd är ca 60 minuter utan paus
Från 5 år

Att gå på teater där majoriteten är i 5 årsåldern, gör en förberedd på det mesta och man får som vuxen för en gångs skull leva lite på undantag – föreställningen är i första hand till för de små. Därmed kan någon bli rädd, glad eller högljudd över något som du som vuxen inte är förberedd på. En sak är också väldigt säkert när det gäller kids, de fjäskar inte inställsamt för varann, skådespelarna eller övriga i rummet. Det är därmed en befrielse i sig själv att vara där, kan jag som kritiker tycka. Dagens urpremiär gav också villkorslösa skratt, suckar och frågor kring varför man inte fick gå upp på scen och vara med (en helt rimlig fråga om man inte förstår teaterns konventioner).

Det är alltid en ”back to base”, universal och genuin glädje i magtrakten med marionetteater tycker jag, eftersom den i sin uttrycksform ofta sker utan någon typ av verbal kommunikation. Det gör att du lyssnar efter annat än ord och ögonen fokuserar på helheter och detaljer utöver det vanliga. Dagens urpremiär är sannerligen en fröjd för ögonen och jag kan förstå barnen som ville gå upp och få försöka vara med i känslan av havsdjup, fiskar, blommor, insekter, fåglar och djur.

Man rå inte för att man redan vid ingång till föreställningen slås av hur utomordentligt vacker, smidig och smart rekvisitan är. Jag stämmer in i barnens ”åh så fint” och blir nästan gråtfärdig av hur stämningsfullt allt är. Vi har blivit insläppta i en överdimensionerad naturupplevelse som nästan känns som tecknad film. Jag blir direkt blixtförälskad i luftbubblorna och maneterna som är så underfundiga och färgskalorna gör att jag vill hem och måla. Jag vill flytta in och aldrig lämna. Jag lovar att hålla mig hel och ren bara jag blir accepterad i kretsomloppet.

Dagens föreställning ger en underbar insikt i hur skådespelare överför och lever sig in i en karaktär utanför sig själv. Gestaltningen och motoriken från människa till docka och djur var utöver det vanliga. Tempot var hela tiden någon sekund långsammare än om det varit verklighet, vilket ger en härlig vilan i din upplevelse.

Föreställningen ligger helt i tiden eftersom man ärligt förklarar djurens och naturens behov av samspel och hänsyn. Människans snabba tempo och önskan av ständig utveckling tär på klimatet. Människan tar för sig och smutsar ner på ett ohållbart sätt. När nu allt är så vackert skapat på scen får man ett obehagligt konstaterande av hur möjligt det, på riktigt är, att vi människor kan förstöra världen så mycket som vi gör. Men den tydligt uppmålade bilden får en 5-åring att begripa att naturen mår dåligt av en massa skräp och utsläpp. Jag frågar mig när övriga mänsklighetens sunda bondförnuft försvann och hur ska vi få det tillbaka.

Om du ska ta ditt yngre barn på någon föreställning just nu, så ska ni se den här föreställningen. Om du som vuxen vill slappna av i en tydlig, behaglig och vacker scenbild ska du följa med någon av den yngre generationen och dessutom passa på att glädja dig åt deras spontana reaktioner på färg och form i föreställningen. Här finns det utrymme för alla.

På scen Magnus Erenius, Hui-Han Hu, David Sigfridsson, Ida Steén

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset Stockholm, Marionetteatern, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Furstinnan av Amalfi – tragedi eller komedi eller överdådigt studentspex?

1 mars, 2020 by Hans Lindberg

Furstinnan av Amalfi
Av: John Webster
Regi: Suzanne Osten
Översättning och bearbetning: Per Lysander
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Peter Westerberg
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljus: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rasmus Ölme
Musik: Niki & The Dove, Per Tjernberg
Sverigepremiär 29 februari 2020, Stora scenen på Dramaten

Furstinnan av Amalfi av John Webster är en fyrahundraårig brittisk klassiker. Tack vare en lysande översättning av Per Lysander har språket smidigt anpassats till vår tid.

Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).

Föreställningen är lång, drygt tre och en halv timme, och det är inte helt någon fördel. Föreställningen pendlar mellan tragedi och komedi och det gjorde av och till att publiken verkade ha lite svårt att hänga med. Den frapperande scenografin tog också emellanåt överhand och handlingen kom i andra hand. Speciellt före och efter paus hade föreställningen sina svackor.

Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.

Suzanne Osten berättar i ett pressmeddelande om varför hon ville sätta upp just Furstinnan av Amalfi:
Jag blev faktiskt väldigt upphetsad när jag läste Furstinnan av Amalfi. Först hade jag en annan bild av pjäsen, som så ofta med klassiker. Men när jag läste den tänkte jag: Det var då en kaxig kvinna! Den är så modern att när furstinnan pratar hade det kunnat vara jag eller Maia. Sen om man vet att det är den första helfigurskvinnan i elisabetansk dramatik, då blir man extra imponerad. 1613 kom hon ut i full figur och deklarerade sina egna rättigheter: att få vara lycklig, älska med den hon vill. Hon är sexuell, ett subjekt, en maktspelare med demokratiska idéer.

Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.

Suzanne Osten och Per Lysander träffades på Lunds universitets studentteater för 55 år sedan. Under många år arbetade de tillsammans på Unga Klara där de bland annat skrev Medeas barn, en klassiker inom barndramatiken. Deras samarbete är spännande och det ser jag gärna mer av, men kanske något mindre överdådiga slutresultat. Nu är föreställningen något för lång, då den har svackor och emellanåt känns den mer som ett överdådigt studentspex. På gott och ont.

Medverkande:
David Arnesen
Maia Hansson Bergqvist
Siri Hamari
Hamadi Khemiri
Elin Klinga
Rasmus Luthander
Simon Norrthon
Razmus Nyström
Kristina Törnqvist
Pierre Wilkner

Barnstatister: Elmer Karlgren Grerup, Frans-Alexander Riddarstjärna, Mark Albert Savickij
Slagverk: Anna Lund, Åke Eriksson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Suzanne Osten, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in