Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Svenska filmer

En lång rad av nya svenska filmer på Göteborgs filmfestival 2024

by

Medsols fr v: Hypnosen, Madame Luna, Skärvor och Bröderna Andersson. Foto: TriArt / Momento Film / Alma Film / Minka Jakerson

Pärlband av nya svenska filmer på Göteborgs filmfestival, berättar ett pressmeddelande från festivalen:
Inte mindre än 14 svenska långfilmer får premiär på festivalen, bland annat nytt från Daniel Espinosa, Sara Broos, Ernst De Geer och Ellen Fiske.

Sverigepremiärer i Nordic Competition:
Madame Luna – Daniel Espinosas nya film om en eritreansk flykting som hamnar i Italien och snabbt klättrar inom de illegala nätverk som exploaterar andra flyktingar. Daniel Espinosa har de senaste åren verkat i Hollywood; detta är hans första svenska film sedan 2010 års Snabba cash. Filmen är också klar för Rotterdams internationella filmfestival.

Hypnosen – Ernst De Geers långfilmsdebut skildrar entreprenörsparet André och Vera (spelade av Herbert Nordrum och Asta Kamma August) som ska pitcha sin app för kvinnohälsa på en prestigefylld tävling. Innan de åker dit testar Vera hypnos för att sluta röka, och plötsligt släpper alla hennes hämningar. Filmen blev prisbelönt på festivalen i Karlovy Vary förra sommaren.

I Nordic Competition tävlar också flera svenska samproduktioner: My Wonderful Stranger av Johanna Pyykkö, Kalak av Isabella Eklöf, Mother, Couch av Niclas Larsson, Bastarden av Nikolaj Arcel och Hanteringen av odöda av Thea Hvistendahl.

Världspremiärer i Nordic Documentary Competition:
Bröderna Andersson – Johanna Bernhardsons film är ett ömsint porträtt av fyra bröder som glidit ifrån varandra; en av dem är regissören Roy Andersson och en annan är regissörens egen pappa.

Skärvor av Sara Broos – en personlig resa i tid och rum, genom ljus och mörker, på tåg och i drömmar. Om desorientering och längtan efter mening och hemkomst i en splittrad värld.

Leaving Jesus – Ellen Fiskes nya film skildrar en grupp före detta kristna fundamentalister som samlas på ett retreat center i San Francisco för att lära sig att navigera i världen på nytt. Hur kan vi förstå livet när vi inte längre har Gud som gör det åt oss?

Femton noll tre nittonde januari två tusen sexton av Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud – ett mångbottnat porträtt av Carolina Sinisalos liv efter att två av hennes barn fallit offer för gängvåldet.

Nya filmer i sektionen Nordic Light:
Düsseldorf, Skåne av Patrik Blomberg Book
Under trottoaren – stranden av Henrik Hellström
XXL av Kim Ekberg och Sawandi Groskind
Bye Bye Boredom av Elina Sahlin
Det omätbara av Nils Petter Löfstedt
Filmen om Kal P Dal av Stefan Källstigen och Dag Ösgård
Barnen från Camp Ashraf av Sara Moein
Om alla bara drar av Karin Wegsjö och Nazira Abzalova
Painkiller (tv-serie) av Gabriela Pichler

Filmrecension: Min pappa Marianne – gripande, kärleksfull, sann historia

by

Min pappa Marianne
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Mårten Klingberg

En varm och generös historia om modet att våga vara den man är. En historia fritt berättad efter Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

När Hanna (Hedda Stiernstedt) återvänder till barndomsstaden Alingsås och sin trygga familj tror hon att inget har ändrats. Hon kommer tillbaka , arbetslös och från ett brutet förhållande
med pojkvännen och möter gamla kompisar som lever småstadsliv med man och barn. Det är ett liv hon inte vill ha och naturligtvis tycker hon att de är trista och lite inskränkta och utan vyer.
Nog känner hon att hon är frigjord och öppen mot världen på ett annat sätt. Hon gnabbas med brorsan, får ett vikariat på lokaltidningen och kliver in i den där rollen som barn ofta får i förhållande till föräldrar. Stöttad, omhändertagen och invaggad i tron att allt är som vanligt. Tillshon märker att något har ändrat sig mellan föräldrarna.
När hennes stora trygga far visar sig gilla att klä sig som kvinna, blir det en chock. Hon blir tvungen att ompröva sin relation till pappan, men mest av allt sina egna värderingar.

För pappan (Rolf Lassgård) är det en balansgång att göra det han måste. Att vara den han innerst inne är och att möta omvärlden och församlingen är han beredd på. Men rädslan att mista sin familj och att få dem att förstå är svårare. Makan (Lena Endre) vill inte prata om saken och vill inte att han går ut med kvinnokläder. Ändå accepterar hon en make i sidennattlinne i sängen bredvid.
Ofta när män klär sig i kvinnokläder är det underhållning, gärna burlesk humor. Här är det allvar , en nödvändighet för att leva sant. Men priset är högt när familjens samanhållning knakar.

Lassgård som pappa och präst är stor, vänlig och trygg och sedan som kvinna betraktar han prövande sin spegelbild. Med återhållet agerande visar han både glädjen och oron. Han är perfekt för rollen.
Med mycket mod och stolthet går han från sidennattlinnen till blommig klänning och högklackat.

Filmen är verkligen en feelgood-historia om ett svårt ämne. Att en man klär sig i kvinnokläder accepterar nog de flesta men att någon närstående man kommer i klänning till middag blir en helt annan sak. En gripande, kärleksfull historia som dessutom är sann.