Teaterkritik

I väntan på Godot på moment:teater – precis så lyckad som jag hade hoppats

12 april, 2015 by Rosemari Södergren

I väntan på Godot
Av Samuel Beckett
Regi Pontus Stenshäll
Översättning Magnus Hedlund
Scenografi Anna Stigert
Kostym Tove Berglund
Moment:teater
Premiär 11 april 2015

De finns många stora draman – men för mig är det två som sticker ut mer än alla andra, två draman som är två mästerverk som båda gestaltar människans tillvaro, det ena är Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Det andra är Harry Martinsons ”Aniara” Båda scenkonstverken är stora existentiella verk som skildrar vår existens och talar till oss på många plan.

När moment:teater i Gubbängen i Stockholm nu sätter upp ”I väntan på Godot” i regi av Pontus Stenshäll är det en högtidsstund för mig. Detta drama är så stort, så enkelt, så mångbottnat, så komplicerat, så absurt, så sant, så exakt, så mångtydigt, så existentialistiskt.

Pontus Stenshäll är som ofta i sina föreställningar också med på scen, nu i rollen som Estragon, ”Gogo”. Han medverkar ofta själv på scenen som han uttryckte det i Dagens Nyheter tidigare i år: Vi spar in en lön om en person både regisserar och spelar.

Pontus Stenshäll har valt att sätta upp föreställningen utifrån en tolkning av vad Beckett ville förmedla med dramat, som en skildring av vår mänskliga oförmåga att leva i nuet. I programmet till föreställningen skriver Pontus Stenshäll:
Någon gång under människans evolution kom människan på att det fanns en morgondag, inga andra djur har kommit på det. Kanske vad det då vårt utanförskap och vår själs obotliga ensamhet började. (Och behovet av konst föddes?) Den där förhoppningen att i morgon kan det bli lite bättre. Morgondagen – illusionen som fjärmar oss från ”här och nu”.

”I väntan på Godot” som en slags predikan om att leva i nuet. Ja, tänker jag, det är absolut ett sätt att se på ”I väntan på Godot”. Det är inte lite, ändå är verket för mig både mycket mer och mycket mindre än detta. I all sin nakna enkelhet och samtidigt dess oändliga mångbottnade gestaltning av människans tillvaro, fångad på denna jord mellan liv och död är dramat en av de största scenkonstverken i mänsklighetens historia.

Oavsett hur vi vill se detta drama gör Pontus Stenshälls regi den full rättvisa, hans sätt att betrakta dramat låser inte in den i hans tolkning. För min del är jag övertygad om att Beckett ville säga både mer och mindre. Beckett brukade överlag motsäga tolkningar av hans draman.

Scenografin är enkel och avskalad, som sig bör, med ett knotigt, halvdött träd mitt på scenen. Ljussättningen skapar en snygg fördjupning genom att skapa skuggor av trädet och de två karaktärerna Didi och Gogo på väggarna runt scenen.

Stenshäll har valt att låta de två huvudkaraktärerna, Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) var klädda som två överåriga transpersoner, män iklädda kvinnliga attribut som Gogo i för trånga, högklackade skor och både i kvinnliga tröjor och kavajer och med smink som smetats ut under natten. Men även om de två är losers, människor i totalt utanförskap, kan vi alla känna igen oss i deras flyktmönster från tillvarons plåga.

Skådespelarna är helt underbara, Mathias Olsson som den överaktive Didi och Pontus Stenshäll som den mer flegmatiske, något förvirrade och deprimerade Gogo är som klippt och skurna i sina roller, de spelar som jag vill att de här karaktärerna ska göras, med ett starkt drag av komedi men samtidigt som trovärdiga människor. De är överdrivna och ändå inte. Peter Järn gör en grym Pozzo som jag helst inte vill möta på en gata en mörk natt, han sammanfattar allt vad jag hatar med krig och våld och översitteri och maktmissbrukare. Ali-Rexa Modjallal i rollen som den förtryckte Lucky fick nog många nya beundrare denna premiärkväll. När han plötsligt fick order om att tänka och han exploderade i demagogi och tal – det var helt fantastiskt. Jag förstod inte ett ord (för jag tror det var ett arabiskt språk han exploderade i) men gesterna, kroppstrycken, berättade allt.

Föreställningen var precis så lyckad som jag hade hoppats – och jag tror att jag kommer att satsa på att se den minst en gång till. Regissören Pontus Stenshäll ger sig ju snart iväg från moment:teater för att bli Anna Takanens efterträdare som teaterchef vid Göteborgs stadsteater, så det lär bli en och annan teaterresa till Göteborg för mig framöver också.

Medverkande:
Mathias Olsson
Pontus Stenshäll
Peter Järn
Ali-Reza Modjallal
Hannes Stenshäll
Foto: moment

Maktbalans – Ruskigt övertygande dueller

10 april, 2015 by Mats Hallberg

Maktbalans
Av och med:
Nemanja Stojanovic,
Jesper Söderblom,
Cicely Irvine
Ljud: Cicely Irvine
Maktbalans hade premiär 25 april 2014 i parkeringshuset på Högskolan för Scen och Musik, Göteborg.
Gästspel 9-11 april 2015 på Vita Scenen, Folkteatern i Göteborg
Föreställning som recenseras: 9 april 2015

Vi leds in personligen till anvisade pallar under ackompanjemang av högläsning med ideliga omtagningar. Texten vi hör cirkulerar kring våldsutövning, legal och icke-legal. Två skäggprydda testesteronstinna män i sina bästa år i likadana kläder och kängor, leder in publiken, ingjuter i dem en känsla av osäkerhet och förväntan. Vi sitter i ring runt den lilla scenen, vilket gör att dramatiken pågår mestadels ovanför ögonhöjd. Enda rekvisitan ett rep utlagt i en rektangel. Innanför repet agerar de omnämnda männen, går i clinch med varandra som om de befann sig i en boxningsring. De spelar upp ett halvdussin konflikfyllda scener med fruktansvärd frenesi. Man intar i varje scen totalt motsatta perspektiv, en lyckad pedagogik som får min tankeverksamhet att gå på högvarv. Utanför ringen kommenterar de skeendet och klandrar sin motpart. Detta kommenterande riktar respektive kombatant till sin publikhalva på ett forcerat sätt, med ordkaskader stundom omöjliga att uppfatta. Samtidigt inramas uppsättningen av suggestivt soundtrack av ljudkonstnären Cicely Irvine. Efter uppskattningsvis fyrtiofem minuters urladdning med inlagd konstpaus är det över.

Skådespelarna är mycket meriterade trots att de är i färd med att avsluta sin utbildning på Högskolan för Scen och Musik. Maktbalans föddes som ett resultat av 2-års studenternas ”egenprojekt”. Nemanja Stojanovic såg jag i rollen som Sigmund Freud i Annas garderob härförleden. Vad han och lika potente radarpartnern Jesper Söderblom gör är att de utför en verbal knockout. Pjäsen är som framgått påtagligt fysisk till sin natur. Men bara en gång illustrerar man på ett rasande skickligt sätt våldets karaktär i form av smärta och förnedring. Vem har då skrivit? Manus står de medverkande för. Sedan urpremiären i fjol har de uppdaterat innehållet, därför ingår så väl förra månadens krogmord på Vårväderstorget som dagsaktuell polisspotting på restaurang Folk. De två första tablåerna skildrar två brödrapar, varav den ene är polis med muskler och befogenheter som antagligen överskrids. Den andre underordnade brodern är på ett självklart övertygad, vare sig han är islamist på Landvetter flygplats eller befinner sig i Ukraina som frihetskämpe.

Flera gånger ryser jag av vad jag ser. Det är ruggigt starkt och trovärdigt. Den snärtiga enaktaren golvar mig, även om frustrationen över uteblivna lösningar lurar i vassen. På något sätt, svårt säga hur, undviker de drivna skådespelarna att gå i fällan. Trots minst sagt intensivt utspel blir inte gesterna och replikerna överdrivna. Var mycket länge sedan teater i detta format gick så rätt in hos mig. Till saken hör att jag vanligtvis är mest förtjust i dramatik, vars betoning ligger i att gestalta snarare än återberätta. Nemanjas och Jespers pjäs är kanske undantaget som bekräftar regeln. Cicely Irvines insats är naturligtvis värd att notera. Hennes ljudmässiga bidrag av obehag, vemod och till och med välmående; tillför en extra dimension till deras produktion. Summasummarum en omskakande upplevelse från imponerande scenkonstnärer. Gästspelet belönas helt berättigat med överväldigande applåder.

Foto: Lars Dyrendom

Blinka lilla stjärna på Folkteatern – Förundran ledstjärna i varm välgjord barnpjäs

20 mars, 2015 by Mats Hallberg

Blinka lilla stjärna
Regi/Musik:
Lars-Eric Brossner
Idé: Sara Wikström
Sceografi/Kostym/Docka:
Heidi Saikkonen
Ljus: Anna Wemmert
Dockmakare: Lars Carlsson
Urpremiär 20 mars 2015 på Vita Scenen, Folkteatern, Göteborg

Premiären sammanföll med världsteaterdagen för barn och unga. Som om det inte vore nog med sådan slumpens skönhet, inträffade ganska omgående efter premiären, en sällsynt och i ärlighetens namn svårupptäckt solförmörkelse. I Blinka lilla stjärna riktar såväl Bianca som publiken återkommande blickarna uppåt, mot himalvalvets lysande stjärnor åskådliggjorda av ett antal lyspunkter i den lilla salongen. Fundersamma Bianca görs av Sara Wikström, en ytterst uttrycksfull skådespelare med tidigare erfarenhet av att spela för de yngsta. Har för egen del uppskattat hennes rollprestationer alldeles särskilt mycket i Folkteaterns Orestien, Tre Kärlekar och i mästerverket Räls.

Jag har försökt mig på några gånger tidigare att skriva om föreställningar där målgruppen är nischad. Visst är det en ynnest att få träda in i en annan värld, men vid varje tillfälle måste jag justera mina sensorer. I teater för de i lågstadieåldern skruvar regissören upp de reglage han förfogar över. Sara Wikström ska på egen hand äga scenen, behålla greppet om åskådarna i en trekvart. Därför förmedlar hon episoder från sin uppväxt med större gester och tydligare tonfall än annars. Detta är ingen värdering utan ett konstaterande av hur genren i sig. Barnen klarade att behålla koncentrationen och jag hade gärna hört dem resonera om hur de uppfattade berättelsen.
Prisade dramatikern Mats Kjellbye samarbetade senast med den likaledes prisbelönta regissören Lars Eric Brossner i Bortom trädgränsen. Denna gång har Sara Wikström varit en viktig bidragsgivare till det stoff som historien formerar sig kring. På vägen in till Folkteaterns vita scen kan man gå i påmålade fotspår.

På ena väggen syns Biancas livscykel i form av en mängd fastsatta skor. När vi installerat oss blir det mörkt, ovan nämnda stjärnor tindrar medan vi omges av Brossners rogivande musik. Sedan tänds ljuset. Under denna öppnande sekvens har Wikström gjort entré utan att vi märkt hur. Hon sitter bortvänd på en plattform ett par meter ifrån första raden. Den ganska rapsodiska berättelse hon gestaltar, tror jag triggar barnen att tänka vidare själva. Varför blev livet på ett visst sätt? Hur skulle det vara om den lilla flickan, kunde ringa till framtiden för att få veta vad som hända henne?

Pjäsen är uppbyggd av mycket filosoferande tankar och obesvarade frågor. Till sin hjälp att bolla idéer och i en rörande scen visa Biancas omhändertagande förmåga, finns en docka i tyg och trä. Förutom att hänfört betrakta stjärnor utmanade rollfiguren som flicka naturens krafter. Vi ser skådespelarens kropp skaka effektfullt när vinden viner på föräldrahemmets tak. Min tolkning efteråt i samspråk med publikvärd, är att Wikström, Kjellbye och Brossner gestaltar ett sorgearbete. Det handlar om minnen av en lillasyster, vars storasyster bekänner att hon en gång agerade elakt. Därför tvingas hon leva med skulden och skammen.

Helt plötsligt slår det mig att föreställningen – med undantag av en utläggning om förtretlig koskit – i princip saknar skratt, Visst är det värt att beundra teatermänniskor som inte väjer för svåra viktiga frågeställningar? Trion Lars Eric, Mats och Sara har skapat meningsfull, emellanåt magisk, barnteater, vars stora förtjänst är att tilltala en ung publik i ögonhöjd.

Foto: Lina Ikse

ÖFA: Monster – glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem

20 mars, 2015 by Lotta Altner

ÖFA: Monster
Föreställning som recenserar: torsdagen den 19 mars 2015
av Zebra Dans, Stockholm

Det finns väldigt många olika typer av monster i den här välden, och vad vi tolkar eller har tolkat som monsteröst har varierat mycket under århundraden. Likt en lärare från sin kateder informerades vi om detta, i inledningen av den här pedagogiska- och happening betonade dramat.

Vi i publiken satt vid klassformsliknande bänkar i en u-form, där det var fäst ”monster hår” undertill. Vi kunde se varandra och skådespelarna samtidigt och hela tiden. Avståndet mellan publiken och skådespelarna fanns inte, och när som helst kunde man ha en mikrofon under näsan och en skådespelare framför sig som ställde en fråga. En del av barnen tyckte det var kul, men många kunde aldrig svara på en fråga och ganska många barn och vuxna såg väldigt obekväma ut. Kanske var det meningen att vi skulle känna så i denna påvisning om vad monster kan vara? En tryckt stämning la sig omedelbart.

Det var väldigt energigivande att se så många unga kvinnliga skådespelare med kraft att tala högt, skrika ut sin ångest och slåss verklighetstroget. Dock vet jag inte om jag hålla med om att man ska uppmana till bejakandet av våld när man blir arg. Det måste finnas bättre sätt att ta itu med sin vrede och sina inre monster, kan jag tycka. Pubertala tonåringar behöver inte höra att våld är ”rensande för systemet”. Snarare kanske man ska ge unga andra verktyg för att kunna resonera i de sammanhang vi blir osams. Syftet varför vi fick bevittna ett slagsmål på scen kändes därmed inte helt självklart.

Jag tyckte det var oerhört häftigt att föreställningen inte hade en hel historia att berätta i logisk följd. Istället var det små sketchliknande scener efter varandra. De kunde lika gärna ha spelats i en annan ordning. Dock kändes det som att tonåringarna i publiken inte riktigt förstod handlingen i sin helhet. De kunde inte sätta plustecken mellan de olika scenerna och få ett större dramapedagogiskt budskap att ”suga på i slutendan”. Föreställningen blev därmed lite för intellektualiserad och passade inte helt för yngre tonåringar.
Det som berörde mig allra mest och som verkligen påvisade kvinnornas härliga kraft, var de gemensamma rörelser/danser som de gjorde. De var inte alls totalt koreograferade eller tighta, utan var trots de liknande rörelserna, väldig individuella och visade på deras inre känslor på en vackert och genuint sätt. Många barn kunde dock inte riktigt hantera rörelsemönstrens och känslornas intensivitet och reagerade med att skratta sig nervöst igenom dessa partier.

Slutscenen var definitivt den gulligaste man kan tänka sig, när de allihop blev ett gammalt urmonster med flera ögon. Tillsammans satt de ihop i denna strumpliknande bubbla och dansade som det goaste monster man kan tänka sig. Jag vet inte om den unga publiken kopplade ihop något med det här eller om de bara skrattade för att de var så bedårande. För mig var det så glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem. Det är då man slutar upp med att vara rädd och växer med sina uppgifter.

Foto: Märta Thisner

Stoneface Duckface på Teater De Vill – häftig berättarteknik för tonåringar

19 mars, 2015 by Lotta Altner

Stoneface Duckface
Regissör: Robert Jelinek
Manusförfattare: Emma Broström
Ljussättare: Lina Benneth
Ljuddesign: Fredrik Söderberg
Scenograf: Caroline Romare
– premiär på Teater De Vill den 18 mars 2015

I helvitt börjar vår föreställning. Både scenen och de båda skådespelarna är täckta i vitt, när de möter publiken i denna instängda och kantiga formation. Man får en känsla av att man är i närheten av en whiteboard i ett klassrum eller att man befinner sig på en allmän toalett någonstans. Det är dock en smutsig känsla i denna vita renhet som verkar dölja en hel del. Det känns som om alla bekymmer kan ha ”tipexats” över för att dölja saker man inte får säga eller känna (”Jag sa inte det där ordet man inte får säga”)

Tjejen är duckface, flickan som känner pressen att hon måste le hela tiden, sminka sig och bära bh, trots att hon bara är elva år och faktiskt inte vill. Killen är Stoneface, grabben som gömmer sig bakom solglasögon och som inte vill titta på skräckfilm eller klämma flickor på brösten, men gör i alla fall. Ingen av dem vill gråta så att någon ser eller bli som sina föräldrar. Föreställningen handlar om smärtan att växa upp som tonåring, att en stund vara liten, nästa stor och sedan känna grupptrycket från alla håll att vara någon annat än det man egentligen är. Man måste vara som alla andra, det är ju normen som styr. Båda håller med om att de ”Forever alone” som kommer att gälla. Det är enda sättet att överleva sin uppväxt.

Det häftigaste med föreställningen är berättartekniken. Skådespelarna byter snabbt och effektivt karaktärer med varandra och berättar båda sina historier samtidigt. Ingen kronologisk ordning alls. Det gör verkligen inget att man inte vet vems historia man följer. Det är lite som att söka på Google, man har fler fönster och berättelser igång samtidigt. Dessutom kan man klicka vidare på ett spår, för att sedan klicka sig tillbaka. De är en, men också två, och deras berättelser går ihop.

Den enda gången som karaktärerna verkar känna någon form av inre lugn, frid och harmoni med sig själv är när de dyker in i ett chattrum. Där kan de skapa sin egen värld och dölja de sidor de vill och bejaka andra. Det är också i detta chattrum som de slutligen finner varandra och flyr från den påtvingade vardagsformen,”IRL” (in real life).
Tempot i föreställningen är mycket hög, precis som i en actionfilm med många klipp. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Vi upplever den vardag som nog många unga upplever idag. Ingen ro alls, utan snabbt och med massor av intryck hela tiden. Man måste konstant dokumentera sitt liv och vara med, och det man förlorar i hastigheten är sin egen utvecklig och sig själv.

Jag tro föreställningen är mest lämpad för unga i lägre tonåren och inte för yngre barn. Jag tror att man behöver kunna relatera till sig själv väldigt mycket för att binda ihop scenbilderna och få ut maximalt av handlingen som dundrar snabbt förbi i turbofart.

Skådespelare: Alexander Lindman, Maria Grudemo El Hayek

Teaterkritik

Footer

Om oss