Teaterkritik

Götgatan – en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går

25 januari, 2015 by Rosemari Södergren

Götgatan
Av Kristian Hallberg och Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenografi SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Musik Anna Haglund
Koreograf Roger Lybeck
Peruk och mask Lena Strandmark
Urpremiär 24 januari 2015, Målarsalen, Dramaten

Butiksfönster krossas, ungdomar slår sönder bilar – det är kravaller på Södermalm. Frustrerade ungdomar upplever att de inte accepteras i samhället och lamslagna politiker pratar om utanförskapet i Stockholmsdelen på Söder. Götgatan skildrar ungdomar på Södermalm 1948, ungdomar som av makthavare och medier beskrivs som vilda, oregerliga, som slödder och utan någon framtid.
Föreställningen skildrar händelser som lika gärna kunde vara från idag, både från Sverige och andra delar av västvärlden där unga känner frustration och orättvisor som leder till upplopp. Eller är det upp till var och en att vägra ta på sig offerkoftan, att vägra se sig som ett offer och resa sig och ta sig ut ur utanförskapet? ”Götgatan” på Unga Dramaten tar upp dessa livsviktiga frågor.

– Efter kravallerna på Södermalm 1948 växte det fram fritidsgårdar och oroligheterna ebbade ut. Att tänka sig ett liknande lyssnande från politiskt håll idag känns främmande. Istället för att vilja veta var frustrationen har sin grund, talas det om att ”inte låta våldet löna sig”. Det är ett samhälle som inte förstår hur det egna våldet slår, säger regissören och medförfattaren Jens Ohlin.

Götgatan är ett nyskrivet drama om konsten att stigmatisera en stadsdel. Uppsättningen är full av dans, sång och ”farlig” musik från 1948 till 2014, körd genom ett jazzfilter. Medverkar gör danselever från Estetiska programmet på Fryshuset.

Jag hoppas att många skolklasser tar sig till Dramaten för att se denna föreställning som vänder sig till ungdomar från 15 år. Det är en stark föreställning som inte ger färdiga svar utan ger publiken frågorna för att själv kunna ta ställning och diskutera.

Premiärföreställningen fick stående ovationer – och det är den värd, både manusförfattarna och skådespelarna kan ta åt sig äran för den lyckade premiären. Föreställningen är lagom lång och bygger upp dramatiken sakta men säkert, dock inte för långsamt – och den är underhållande och lockar till skratt men utan att gömma problemen.

Den visar både på makthavares och myndigheter makt och förmåga att förstöra eller skapa förutsättningar för att något positivt ska kunna växa, den visar på hur medier kan påverka utvecklingen och ta för stor egen plats istället för att lyssna på människor och skildra vad som verkligen sker.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna, både av deras sätt att agera på scen för att visa karaktärerna och deras skicklighet i dansen. Eric Stern har fångat den unge mannen Burret och hans rörelsemönster, hans kaxighet och ensamhet och Bahador Foladi är helt rätt i rollen som Henning, den 17-årige unge mannen som tror att det bara handlar om att kämpa och kasta av sig rollen som offer. Maia Hansson Bergqvist liksom Nanna Blondell är de unga kvinnorna Alice och Babs, båda kaxiga men sköra under ytan på helt olika sätt. Shebly Niavarani är journalisten Niklas Svensson som sakta vaknar upp och Sanna Sundqvist är den skrämmande politikern Arpi. Jag hoppas få se mer av dessa skådespelare och alldeles extra tror jag att Eric Stern kommer att lysa på svenska scener. Han fångar Burret och en hel generation av unga, frustrerade män i sitt kroppsspråk och med sin blick.

Götgatan är helt enkelt en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går.

Medverkande
Alice Maia Hansson Bergqvist
Arpi Sanna Sundqvist
Burret Eric Stern
Babs Nanna Blondell
Henning Bahador Foladi
Niklas Svensson Shebly Niavarani
Dansare från estetiska programmet på Fryshuset Savanna Hanneryd, Daliborka Kovacevic, Maja Lindahl, Elvira Pilblad, Omar Velasquez Rojas, Laurenz Sontheimer, Nathalie Strömberg, Mira Ockhorn Westberg

Området på Folkteatern: Robert Söderberg fomidabel i ångestfylld thriller

25 januari, 2015 by Mats Hallberg

Området – De övergivna
Av: Dennis Kelly
Regi och översättning: Kim Lantz
Ljus- och ljudkomposition: Peter Weicht
Scenrum: Kim Lantz, Jon Riksén, Peter Weicht
Folkteatern i Göteborg
Premiär söndag 18 januari 2015
Föreställning som recenseras: 23 januari 2015

Ett svartklätt medelålders par har precis satt sig vid matbordet i halvmörkret. De är i färd med att avnjuta en romantisk middag. Sonen befinner sig hos farmor. Dennis och Ellen har på något sätt lyckats ordna sin tillvaro, bortsett från att de bor i ett otryggt område. Paret hinner dock inte skörda frukterna av sitt arrangemang förrän de får ovälkommet besök. Brodern, som har anförtrotts nycklar, kommer instörtandes i lägenheten med blodig vit skjorta. Detta är öppningsscenen i en ganska nyskriven uppfordrande enaktare av prisbelönte engelsmannen Dennis Kelly (1970). Kim Lantz, som översatte den för Dalateatern, har sagt att pjäsen blir den sista han regisserar innan han pensionerar sig.

Uppsättningen är ett samarbete mellan Folkteatern, Stadsmissionen och den blomstrande rörliga ensemblen – bestående mestadels av amatörer – med det missvisande namnet Unga Folkteatern. På en givande heldag för ett antal år sedan såg jag tioårsjubiléet. På sistone har jag sett tre av deras produktioner, varav ett par har spelats i Johanneskyrkan. Ofta har resultatet blivit utomrdentligt. Man gör inget halvhjärtat. Av välunderrättad källa har jag fått reda på, att de tre skådespelarna inte är främmande för den miljö detta kammarspel kretsar kring, även om deras yrken anges vara präst, socionom och före detta takläggare. I marknadsföringen av Området – de övergivna har man varit tydlig med att vi kommer få bevittna en feel bad –historia, vilket gör oss kanske mer mottagliga. Jag blir tagen och hajar till när berättelsen får alltfler konturer, alltfler nivåer av komplikationer. Men oväntat nog infinner sig ingen klump i halsen, ingen tår i ögonen eller någon svett i armhålorna.

Nina Hakkarinen, Kim Bredefeldt och inte minst Robert Söderberg vet hur obehag framkallas, hur repliker ska få effekt samt hur man agerar i samklang. Varför reagerar då inte min kropp som förväntat? Tror paradoxalt nog att det beror på att man bottnar så väl i sina starkt utmejslade roller, även om karaktären Dennis emellanåt är svår att greppa. Trion har var för sig ETT tonfall och EN uppsättning uttryck. Kroppspråk, pauser och röstläge har de antagligen jobbat fram tillsammans med rutinerade regissören Lantz. Men jag uppfattar det som att de hämtar från sig själva. Här är jag ute på djupt vatten, fast jag vill ändå försöka analysera mina intryck. Hakkarinens roll är intensiv, kompromisslös och hängiven uppgiften. Hon kränger med sin ståndpunkt och försöker vara slug. En stark prestation som ändå inte riktigt kan mäta sig med pjäsens motor. En motor som mycket medvetet gör allt utom att spinna på jämna mjuka varvtal, tvärtom ägnar sig figuren Liam åt att manipulera och härska. Det märks att Söderberg blivit en fulländad skådespelare, vars lyskraft gör att han likt en Örjan Ramberg på Dramaten kan äga den trånga scenen.

Hur långt är du beredd att gå för att skydda ett syskon/ en anhörig? Hur avskärmad och likgiltig inför ”andra sorts människor” kan du vara? Hur mycket i livet avgörs av orättvisor respektive eget taget ansvar? Det är sådana här svårbemästrade frågor som hyllade Området handlar om. Missunsamme Dennis beskriver sin brist på tillhörighet: ”Jag är som vore jag en död katt på er soffa. ”Uppsättningen är sparsam på scenografi. Finns emellertid en stark symbolik i ett kramdjur som hela tiden finns med. Och den gripande upplösningen ges en extra dimension i och med sonens ankomst. Vidare bör noteras att publiken sitter runtom bara metrar ifrån det kusliga som utspelas på scen.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten – välskriven, välspelad pjäs med ett viktigt syfte och budskap

24 januari, 2015 by Redaktionen

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Av Simon Stephens efter en roman av Mark Haddon
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi: Moqi Simon Trollin
Premiär på Helsingborgs Stadsteater 23 januari 2015

Christoffer Boone, 15 år, hittar en natt en högaffel i sin trädgård. Klockan är sju minuter över tolv, det är ingenting märkvärdigt med högaffeln förutom det faktum att den har spetsat grannens hund Wellington. Christoffer bestämmer sig för att hitta hundens baneperson.

Pjäsens titel är ett citat från Sir Arthur Conan Doyles bok Silverbläsen från 1892. En Polis frågar Holmes: ”Är det något annat ni tycker jag borde undersöka”? ”Ja, Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”, svarar Holmes.
Sökandet efter sanningen om de döda hunden tar Christoffer ut på en resa där han tvingas upptäcka sanningar och lögner son involverar honom och hans familj. Trots titeln, trots inledningen, trots hänvisningen till Holmes är detta ingen deckare – det är en pjäs om Christoffer och hans syn på världen, samt världens syn på honom.
Christoffers är speciell. Han kan alla världens länder utantill, alla huvudstäder och alla primtal upp till 7507. Han förstår inte metaforer, men blir lugn av tanken på universums oändlighet. Han hatar beröring och han talar alltid sanning. Pjäsens regissör Moqi Simon Trollin beskriver honom som ”lättare autist”. Överbegåvad inom vissa områden, men med stora sociala begränsningar.

Christoffer har fram tills nu levt ett rätt skyddat liv, han har knappt aldrig lämnat sitt kvarter och sin skola, han hat aldrig interagerat med okända. Hans oförmåga att hantera metaforer, vardagens små vita lögner och hans enorma intresse för de små detaljer andra anser vara ointressanta gör att han upplever världen som kaotisk och oförståelig. Omgivningen å andra sidan upplever honom som konstig, aggressiv och otrevlig.
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten visar hur svårt det kan vara att förstå en annan individ. Trots att pjäsen behandlat ett allvarligt ämne lockar den ofta till skratt. Vi, publiken, pendlar mellan att såväl sympatisera med Christoffer som att tycka att han är en dryg påträngande individ som vi i vår vardag förmodligen skulle undvika.

Samtliga skådespelare gör en mycket bra insats, men jag vill framhålla Gustav Berg i rollen Christoffer. Han är lysande.

Dekoren är rörlig. Diverse vardagsföremål åker in och ut från scenen på rörliga plattformar. Dekorens rörlighet gör scenen rörig, och det används strategiskt för att placera publiken i Christoffers huvud. Så upplever han den värld vi andra anser vara logisk.

Scenkläderna är vardagskläder med undantag för de scener då Christoffer ensam skall använda offentliga transportmedel. Genom heltäckande ljusbruna kroppsstrumpor och ansiktsmasker anonymiseras de personer han möter. Det är ett effektivt grepp för att visa hur han ser okända.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är en välskriven, välspelad pjäs med ett viktigt syfte och budskap. Ska jag rikta någon negativ kritik mot pjäsen är det faktum att de scener som ska illustrera Christoffers upplevelse av en för honom kaotisk omgivning är för många och för långa.
Text: Peter Johansson

I rollerna: Gustav Berg, Evamaria Björk, Eva Ekengren, Michalis Koutsogiannakis, Torbjörn Lindberg, Sonja Lindblom, Jan Vesala, Pia Örjansdotter
Foto: David Skoog

Tartuffe – Göteborgs Stadsteater: Charmerande moralitet lika med teatergodis

13 december, 2014 by Mats Hallberg

tartuffe_gbg

Tartuffe
Av Molière
Översättning Allan Bergstrand
Regi Tobias Theorell
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Ellen Ruge
Musikarrangör Gustav Nordmark
Mask Maria Agaton
Dramaturgi Cecilia Ölveczky (text) Lucas Svensson (föreställning)
Premiär Göteborgs Stadsteater 12 december 2014

Molière var en mångsysslande scenkonstnär och pseudonym verksam på 1600-talet. Av honom har jag i Göteborg sett Hustruskolan, Don Juan och Den inbillingssjuke; fast pjäsen sist i uppräkningen var så usel att jag gick i paus. Störst intryck gjorde en teveinspelning av Den girige från Dramaten med en formidabel Johan Rabeus. Detta är tredje gången Tartuffe sätts upp på Göteborgs Stadsteater, en uppsättning där regissör Tobias Theorell behållit de rimmade alexandrinerna samtidigt som han gör diverse blinkningar till vår samtid.

Tartuffe är en sedelärande komedi om att ur ett underifrånperspektiv vara en bedragare, genomskådad av alla utom Orgon och hans än mer förblindade mor. Att bedragaren av Orgon erbjuds dottern men åtrår hustrun är ett bevis på dramats originella struktur. Talesättet synden straffar sig själv, blir efter diverse lustiga och listiga situationer en självuppfyllande profetia. Talesättet utgör denna klassikers sensmoral. Naturligtvis förbjöd kyrkan att man uppförde Moliéres skandalösa manus, då de ansåg att författaren hädat genom att visa upp en förslagen narr som gömmer sig bakom påstådd fromhet. Tartuffe tar varje tillfälle han kan att hänvisa till en gudomlig makt, vilket ger honom extra framgång hos de redan frälsta. Noterar att Göran Greider i programhäftet uttrycker sympati för anti-hjälten i fråga: ”Han är en rutinerad fattiglapp som nästlar sig in i en ganska självgod och statusfixerad borgarfamilj.”

Pjäsens fem akter serveras i ett tilltalande format, ity att uppsättningen endast är 2 ½ timma inlusive paus. Allt börjar med några sekunders barockmusik som abrupt avbryts av pumpande techno när ridån går upp. I öppningsscenen befinner vi oss alltså i nutid, i övrigt är det mer diffust. Klädsel och maner verkar förhållandevis tidstroget. Ett stort undantag utgör David Rangborg som gör den hetsige sonen som blir förvisad ut ur fadershuset. Mest karaktäristiska samtidsmarkörer en portabel dj-utrustning med hörlurar, en orange luftfylld soffa samt en mobilkamera. All rekvisita och spektakulär intrig inramas av brunaktig scenografi. Vridbara höga blänkande väggar med ingångar, vars konstruktion har likheter med en labyrint. Det ärCléante och hans syskonbarn som festar loss i första scenen, fast ihärdigt argumenterande svärmor är på besök.

Inger Hayman har uppvisning när hon läxar upp sin omgivning. Utmaningen för skådespelarna består i att kunna nå ut, trots att repliker ska förmedlas i form av rimmade alexandriner. Är helt avgörande med rätt tajming, att våga vila lagom länge i pjäsens gyllene ögonblick. Alla i ensemblen förmår inte hela vägen att undvika att rabbla sina verser, även om de är beundransvärt skickliga i att memorera otympliga textmassor. Fredrik Evers är något ojämn i sin roll präglad av resonemang, men han övertygar i längden. Carina M Johansson i sin bärande biroll är exemplariskt giftig. Verkar älska att göra sådana här näbbiga figurer vars sarkasmer hon levererar med strålande frasering. Thomas Nystedt kommer bli svår att ersätta när han går i pension, äger alltid scenen med sitt förföriska spel. I Tartuffe gör han två imponerande rollgestaltningar i slutskedet. Tova Magnusson är för mig mest känd från filmens värld. Hennes starka och levande hustruporträtt har en tydlig satirisk udd, något som särskilt märks i hennes subtila kroppsspråk. Hon känns betydligt mer modern än sin hopplöse make.

Eric Ericsson har varit otroligt produktiv senaste åren. Han kan verkligen hantverket och synes njuta lika mycket av att fånga publiken som Carina M Johansson. Han har fått erbjudanden som passat honom, ofta ganska kyliga och mekaniska roller med mycket driv och dominans i sig. Han är lika säker i Tartuffe som han var i Pygmalion och Sylvi. Antar att han och regissören samarbetat om utformandet av hans sanslöst roliga simulering av självskadebeteende. Ändå måste jag medge att jag väldigt sällan blir gripen av denne aktör, snarare uppskattar jag honom som yrkesman. Dragplåstret Johan Ulveson, från Lorry och mycket annat, tillhör också den ganska stora skara som har sin nisch. I hans fall till sätt och rörelser opålitliga vingliga figurer vare sig de bfinner sig i under- eller överläge. Orgons förvandling från familjetyrann till ömklig stackare gör Ulveson på ett sätt som lockar till flera skrattanfall. Ingen i publiken kommer bli besviken. Hans scennärvaro firar de truimfer en på förhand förmodat. Måste vara en ynnest för honom att få göra succé efter en lång period av svår sjukdom.

Hade stora förväntningar som kanske inte överkreds, men de infriades vilket är gott nog. Skådespelarna, även det yngre gardet med Nina Haber i spetsen, gör samtliga utmärkta insatser. Därutöver ges som framgått kraftiga överbetyg till några av uppsättningens mest lyskraftiga skådespelare. Möjligen är det på plats med en marginell braslapp. Emellanåt blir det lite stillastående när sjok av Allan Bergstrands finurliga översättning ska tröskas igenom. Annars håller jag med min teaterkunniga mor att vi bevittnade riktig teater. Teater som inte bara gav oss munterhet och professionellt agerande, utan dessutom värdefulla insikter i hyckleriets natur vars konsekvenser vi dagligen tvingas brottas med.
Text: Mats Hallberg

Med:
Johan Ulveson (Orgon)
Eric Ericsson (Tartuffe)
Tova Magnusson (Elmire)
Carina M Johansson (Dorine)
Nina Haber (Mariane)
David Rangborg (Damis)
Fredrik Evers (Cléante)
Adam Lundgren (Valère)
Inger Hayman (Madame Pernelle)
Thomas Nystedt (Loyal/polisofficer)
Foto: Ola Kjelbye

En folkefiende bjuder trots de tunga budskapen på en hel del skratt

7 december, 2014 by Lotta Altner

folkefiende

En folkefiende
Fritt efter Henrik Ibsen
Bearbetning och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus William Wenner
Ljud Lisa Norman
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär på Stadsteatern i Stockholm den 6 december 2014

När man hör ordet ”folkefiende” (folkfiende) så drabbas man av en stark känsla av obehag. Det är nästan bland det vidrigaste man kan tänka sig, dvs. någon förråder sitt eget folk. Man kan gärna kritisera eller tycka illa om det land som burit en i sitt sköte, men att bedra moderlandet kan det nästan inte finnas någon förlåtelse för. Eller kan det de?

I stadsteaterns tolkning är Leif den hyperenergiska och självupptagna mannen. Leif har man till en början inte direkt mycket till övers för. Han är en jobbig jävel, även om man bortser från hans belastade brottsregister. Man förstår inte att någon över huvudtaget står ut med honom. Att han skulle vara dryg och dum, är snarare en underdrift än något annat. Trots att våld inte är något jag tar till, så tänker jag ”Kan inte någon slå ner honom och få tyst på den där dumma jäveln”.

Scenen är inledningsvis helt kal och svart. Det enda man ser är en markerad ruta med varningstejp. En vägg öppnas och skådespelarna kommer marscherandes in med en rullvagn, med mera rekvisita på. En dialog mellan skådespelare och publik påbörjas i en talkshowliknande atmosfär med snabba klatschiga överlappningar. Vi blir införstådda i att man arbetar fram en scen här och att vi är delaktiga i de skapade processer som sker genom det. På brun kartong blir skådespelarna mallar och tryck för kroppens former i fasta positioner. Det blir en försförståelse för de demokratiska processer som man gärna vill göra oss uppmärksamma på. Publiken tillfrågas om rätt och fel och att engagera sig på olika vis. De fasta strukturer som blir är därmed lika mycket vårt ansvar som skådespelarnas.
Genom att skådespelarna bryter konventionerna kring hur de får använda scenutrymmet så behöver publiken ifrågasätta hur de har möjlighet att få lov att reagera. Att smita från personliga beslut är inte möjligt och man känner sig mer än vanligt delaktig i de som blir till på scen. Man tänker, ”Skulle det där kunnat ha varit jag i en trängd situation?” För den vane teaterbesökaren är det här oerhört spännande och givande. Däremot kunde en del av publiken nog känna sig osäkra på hur de skulle få lov att reagera med jämna mellanrum. Därför kom det självklart ett och annat gapskratt eller tillkännagivande vid olämpliga tillfällen.

Det som var mest fascinerande på scen var de många utåtagerande karaktärerna som genom olika proklamerande tal kunde och ville tala för sig. Ständigt sattes du på pottkanten, å ena sidan och å andra sidan. Sanningen blev skamfilad gång på gång. För du kunde känna sympati för personen, samtidigt som du avskydde hans val. Ännu en gång slogs jag av det faktum att någonstans i mig, så önskar jag att alla människor med illvilja mot mänskligheten, skulle ha en varningstriangel i pannan, så man visste att de enbart handlade i egen sak. Men så enkel är ju inte sanningen. Våra sanningar går inte ihop och det egna intresset kommer väldigt ofta emellan. Vi kommer heller aldrig ifrån det aktiva valet i tuffa frågor. Stoppa huvudet i sanden, är enbart en kortare lösning.

Kvällen bjöd trots de tunga budskapen på en hel del skratt. Proggsångaren Jörgen hade klockrena ironiska kommentarer men visade sig också var förtjust i att sälja en och annan skiva, till i stort sett vilket pris som helst. I den patetiska Andreas som vägrade inse vinsten i att vara reporter för en gratis tidning, ser vi mannen i medelålderskris som sett alldeles för många dåliga porrfilmer. Sanningen är att båda dessa karaktärer också har sitt pris. Det handlar enbart om det finns en köpare där ute.

Det jobbiga med tilltron till mänskligheten, genom detta drama, är att desto mer du lär känna de ”goda” karaktärerna så uppskattar du Leif. Med hans eventuella fascistiska fasoner så vet du i alla fall var du har. Han byter inte åsikt beroende på hur det blåser, han står fast i sina övertygelser. Han är plump och synisk, men han har rätt i sak om nu sanningen verkligen är en enda åsikt som kan levereras.

I rollerna:
Leif Stockman Leif Andrée
Kajsa Stockman Kajsa Ernst
Louise Stockman Louise Peterhoff
Cilla Stockman Cilla Thorell
Niklas Kiil Niklas Falk
Jörgen Billing Jörgen Thorsson
Andreas Hovstad Andreas Kundler
Janne Aslaksen Jan Mybrand
Peter Horster Peter Eggers

Foto: Petra Hellberg

Teaterkritik

Footer

Om oss