Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Från premiären på Antigone: rollgestaltningen hos Nina Zanjani är personlig och mästerlig

by

Antigone
Göteborgs Stadsteater
Premiär 8 oktober 2011

Lördagen den 8 oktober 2011 är snart slut. Jag har sett premiären av Antigone i Nya Studion, (tredje våningen), Stadsteatern, Göteborg. Det är en feministisk pjäs och det är ett samarbete mellan Parapanda Theatre Lab från Dar es Salaam i Tanzania och Göteborgs Stadsteater. Sofokles antika tragedi lyftes till brännande aktualitet med fokus på kvinnorna.

Parapanda Theatre Lab är Tanzanias ledande teatergrupp. De har som mål att främja teatern i Tanzania. De utmärker sig från andra teaterutövare genom sin unika berättarteater, baserad på storytelling, poesi och musik. Texten framförs på både svenska och swahili av skådespelare från Parapanda och Göteborgs Stadsteater.

För regi står Mgunga Mwa Mnyenyelwa från Parapanda tillsammans med Ronnie Hallgren, VD och Teaterchef på Göteborgs Stadsteater. Förutom teater så håller Parapanda Theatre Lab på med ett stort socialt arbete och mycket barn- och ungdomsverksamhet och har under tio år arbetat med kulturella och politiska frågor på ett innovativt sätt.

Gruppen har turnerat mycket runt om i Tanzania, Kenya, Uganda, Zambia, Moçambique och Sydafrika. Projektet stöds av Göteborg & Co och Statens Kulturråd. Föreställningen kommer även att spelas i Dar es Salaam, Tanzania. Föreställningen textas på respektive språk (svenskan textas på swahili och swahilin textas på svenska).

Det är en ovanlig föreställning med swahili och svenska och textning och musik. Temat för pjäsen är allvarligt såsom en grekisk tragedi är och jag ser rollgestaltningen hos Nina Zanjani som personlig och mästerlig där hennes känsla och professionalism kommer till sin rätt.

Antigone är en grekisk tragedi från 442 f. Kr. av den grekiske dramatikern Sofokles och bygger på historien om Oidipus. Oidipus var son till kung Laios och drottning Iokaste av Thebe. Oraklet Teiresias spådde att denne son skulle mörda sin far och gå till sängs med sin egen mor.

Spådomen slår in. Oidipus blir adopterad av kungaparet Polybos och Merope, Korinth. Efter att ha fått veta att han är adopterad ger han sig i väg mot oraklet i Delfi. På vägen dit, ovetande, dödar han sin biologiska far Laios. I Thebe gifter han sig med Iokaste och de får fyra barn: Antigone, Eteokles, Polyneikes, Ismene. När Oidipus får veta om att spådomen slagit in sticker han ut sina ögon. Iokaste begår självmord genom hängning.

Oidipus är död och hans söner Eteokles och Polyneikes ska tillsammans regera över Thebe. Eteokles vägrar emellertid att dela med sig av makten. En tvekamp mellan bröderna leder till bådas död. Den nye kungen Kreon ger Eteokles en kunglig begravning men låter Polyneikes kropp slitas sönder av fåglarna. Han kungör att den som begraver Polyneikes kommer att dömas till döden.

Antigone är förlovad med sin kusin Haimon, Kreons son, ny kung av Thebe. Kreon anser att Eteokles var den rättmätiga kungen till Thebe och fördömer Polyneikes för att ha gått till angrepp mot sin egen stad. Eteokles får en kunglig begravning. Antigone vill begrava sin bror Polyneikes kropp, i strid mot sin fars morbror Kreons bestämmelser. Ismene är rädd för dödsstraff och vägrar hjälpa Antigone. Hon lyckas inte övertala Antigone att inte göra det på egen hand.

Hon begraver sin bror och blir gripen på bar gärning och förd till Kreon. Antigone förnekar inte sitt brott, hon ifrågasätter moralen i bestämmelserna. Kreon förargas och dömer henne till döden. Antigone säger sig ha gudarna på sin sida och att hon gärna går i döden för sin sak. Antigones fästman Haimon, Kreons son, bönfaller sin far att låta henne leva. Kung Kreon säger ”Mig styr i detta livet ej en kvinna” och förväntar sig att sonen Haimon ska lyda honom i stället för att följa sitt förstånd och sin kärlek till Antigone. Kungen låter sig inte övertygas. Han bestämmer sig för att skona Ismene, för Antigone till en grotta och försluter dess ingång så att hon ska svälta ihjäl därinne. När Kreon inser att han handlat mot gudarnas vilja är det redan för sent.

Antigone har hängt sig i grottan, Haimon har kastat sig mot sitt svärd, Kreons maka Eurydike har begått självmord. Med sina sista andetag förbannade hon sin man. Kreon tar på sig skulden för allt som hänt. En bruten man. Den ordning han värderat så högt är intakt, han är fortfarande kung, men han har agerat mot gudarna och förlorade hustru och barn som följd. Hans hybris (övermod) har vedergällts.

Antigone i Nina Zanjani rollgestaltning är en stark personlighet som följer sin övertygelse och trotsar lagen, makten och männen. Antigone sätter dem hon älskar före fosterlandet, sin egen känsla för moral före kungens befallning. Ismene väljer att inte gå emot männens vilja, Antigone handlar på det sätt hon anser vara rätt, vinner sin självständighet och folkets kärlek, fastän det kostar henne livet.

Regi: Ronnie Hallgren, Mgunga Mwa Mnyenyelwa.

Skådespelare: Jane Mwatonoka (Ismene), Nina Zanjani (Antigone), Anna Bjelkerud, Fredrik Evers (Kreon), Daud Joseph (Teiresias), Amani Lukuli, Johan Karlberg, Shabo Makota, Habiba Nguogani, Eva Nyambe (Antigone), Frank Samatwa.

Översättning till svenska: Jan Stolpe, Lars-Håkan Svensson.
Översättning till swahili: Mohammed Zahran.
Scenografi: Zofi Nilsson.
Musik: Parapanda Theatre Lab.
Kostym: Zofi Nilsson.
Mask: Katrin Lind.
Ljus: Anders Johansson.
Ljud: Jesper Lindell.
Foto: Ola Kjelbye.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Köpmannens kontrakt på Dramaten, tankar efter föreställningen

by

Köpmannens kontrakt
Målarsalen Dramaten
Premiär: 17 september 2011

En kvinna i illrosa höga klackar och rosa klänning inleder med en lång monolog om ett lik som hittats. Monologen är absurd, sjuk, skarp emellanåt och träffar skrämmande rätt om människors beteende. Samtidigt visas samma händelse, fast förvriden på något sätt i videoklipp på sidan.
En stund senare kommer en man in och klipper långsamt sönder bilder på bland annat Olof Palme, Göran Greider och Åsa Linderborg.

Köpmannens kontrakt på Dramaten är mer en scenhändelse än en föreställning, det finns en röd tråd: skildrandet av dagens samhälle och det korrupta kapitalistiska bankväsendet men det finns ingen rak händelsekedja, inget spel mellan roller på scen. Köpmannens kontrakt är något av det mest experimentella som visats på Dramatens scener på länge.

Den är rolig men också krävande att se. När det gått 45 minuter kom plötsligt ett erbjudande från skådespelarna: de hade två fribiljetter till föreställningen ”Två herrars tjänare” som precis skulle starta på Dramatens stora scen. Ingen vågade räcka upp handen och säga att han/hon ville ha biljetterna. Jag tror ingen visste om det var allvar. Enligt Dramatenbloggen var det på fullt allvar:

Efter en stund kom ett nytt erbjudande: två fribiljetter till en föreställning på Stockholms stadsteater, som sponsrar föreställningen av Köpmannens kontrakt på Dramaten. Också Gudrun Sjödén sponsrar föreställningen, berättade skådespelarna, och delade ut några schalar från Sjödéns dambutik.

Att teaterföreställningar på Dramaten sponsras på detta sätt är förstås en del i spelet och vad föreställningen vill förmedla av dagens samhälle. Finns det några gränser för hur långt sponsring av kultur kan gå?

Det är ingen vanlig traditionell föreställning med ett antal roller som spelar upp en serie händelser med dialoger, utan är uppbyggd av en mängd monologer, sketcher och videoinspelade snuttar och ljud i en ständig kakafoni.

Det är nästan omöjligt att berätta om föreställningen, den innehåller så mycket och talar till flera sinnen. Den skildrar nutiden och kapitalismens brutala väsen. Den skildrar hur ledare och makthavare öser ur sig sitt ordbajsande som bara mal på och hur svårt det är att göra sin röst hörd i mediebruset.

Jag skrattade och hade roligt, men samtidigt var det jobbigt att se på. Vissa scener är nästan för mycket. Det gjorde ont i magen, snudd på i alla fall.

Den som funderar på att gå på föreställningen bör vara införstådd med att den inte bara är rolig utan kräver en del av åskådaren. När jag såg föreställningen var det tre äldre personer som valde att gå efter halva föreställningen. Just då var scenen som mest utflippad. Tre av skådespelarna sprang omkring med gigantiska gipshuvuden och två av dem höll på med ett slags samlag på scen (med kläderna på och inte på riktigt).

Mellika Melouani Melani har regisserat den här föreställningen som kanske kanske hellre ska kallas en experimentell scenhändelse.Den bygger på Nobelpristagaren Elfriede Jelineks text som letar sig bortom förståndet, bakom huden och in i plånbokens känsligaste vrår.

Dramatens hemsida berättar: Elfriede Jelinek, född 1946, är en österrikisk författare som belönades med Nobelpriset 2004. Ett val som var långt ifrån okontroversiellt, och ledde till att Knut Ahnlund valde att lämna Svenska Akademien. Jelinek är uppmärksammad såväl för sin bitande samhällskritik som för sitt mycket musikaliska språk.

Jag har skrivit en lite längre recension i Teatermagasinet.

I rollerna Per Grytt, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Andreas Rothlin Svensson, Janna Granström m fl
Översättning och bearbetning Magnus Lindman
Regi Mellika Melouani Melani
Scenografi, kostym och ljus Bengt Gomér
Video Sutoda
Musik Dror Feiler
Peruk och mask Trille Hvidfeldt

Fotograf Roger Stenberg

Relaterat:
Dramatenbloggen, Svenska Dagbladet, Nummer, Dagens Nyheter, SR Kulturnytt, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Strålande skådespelarinsatser i en mycket mörk föreställning: Jobs Lidanden på Judiska Teatern

by

Jobs Lidanden
Judiska Teatern i Stockholm
Svensk premiär: 1 oktober 2011

Jobs Lidanden är det mörkaste och mest ångestfyllda jag sett på teater på länge.

Job har ett gott liv, är välbärdad och har fina döttrar och söner. Han är rättskaffens och hyller gud och ger åt tiggare.
Föreställningen börjar i en festlokal i hans hus där Job har en trevlig kväll tillsammans med vänner. Snabbt kommer det ena förädande slaget efter det andra och Job blir utfattig och förlorar alla sina barn och blir själv sjuk.

Så långt följer föreställningen också Bibels berättelse om Job. Men i Bibeln var det djävulen som fick tillåtelse av gud att testa Job. Djävulen menade att Job vara var gudfruktig på grund av att han hade ett bra liv. Djävulen fick låta olyckor drabba honom, men fick inte röra hans liv.

Men när en människa faller och blir utfattig och sjuk – då drabbas människan av det som i svensk politik fått definitionen ”utanförskap”. Och den som tillhör samhällets bottenskrap har inget skydd. Job drabbas av något som är mycket värre, hårdare och farligare än djävulens tester. Han drabbas av människornas ondska.

Det är fruktansvärt att se hur illa Job far, hur myndigheter tar allt från honom och hur vänner sviker och spelar falskspel och hur till och med en dödsdom kan användas av underhållningsbranschen för att känna pengar.

Jobs lidanden är skriver av Hanoch Levin (1943-1999) som är en av de mest framstående, mest spelade och mest omstridda dramatiker Israel någonsin haft. Pjäsen är skriven 1981 och det märks att Hanoch Levins författarskap är starkt påverkat av händelserna under andra världskriget och sitt hemlands historia.

Philip Zandén som regisserat föreställningen skriver i programmet:
Jobs Lidanden berättar om det mest fruktansvärda, det nästan otänkbara. Hanoch Levins historia och Historien visar oss hur nästa katastrofen, förintelsen, det bottenlösa mörkret vi egentligen alltid befinner oss.

Pjäsen har flera bottnar och tål att ses flera gånger. Hur nära katastrofen vi alla egentligen lever, är som Philip Zandén tar upp, ett av sätten att tolka föreställningen på. Men jag som i princip varit med om katastrofen och upplevt lidanden känner ångest också när jag ser föreställningen. Den lämnar inte mycket hopp, inget ljus, ingen upprättelse för Job. Är livet så mörkt för den som drabbats av katastroferna, finns det ingen väg tillbaka?

Visst ställer föreställningen existentiella frågor, om guds existens och om lidandets mening eller orsaker, men för mig är den framför allt en föreställning som visar människans oändliga ondska i alla dess skepnader, också förklädd som vän och på ytan rättskaffens personer. När de prövas är det ingen människa som är god, när det verkligen gäller.

Men när vi är det i det mörka, i det surrealistiska, i det groteska i föreställningen finns det nästan inget annat att göra än att ändå trots allt le lite, eller skratta. Zandén skriver om detta:
Men pjäsen är också en besvärjelse, genom skratten, grotesken; en danse macabre på avgrundens rand. Den är ett trotsigt motgift mot skräcken, mot människans existentiella utsatthet. Som ormen i paradiset, fungerar humor i det helvete, som är Jobs Lidanden.

En mycket viktig kugge för att det ska fungera är skådespelarna, vars insatser bara måste hyllas. De kan gå från att ena sekund vara en välbärgad överklassman till att bli den allra mest eländiga tiggare. Skådespelarna arbetar med ett kroppsspråk som de är oerhört duktiga på.
Magnus Roosmann spelar Job. Jag har knappt ord till hur starkt han förmedlar Jobs alla känslor. Det känns djupt in i magen.

Judiska Teatern är en fin teater, inredd i en tidigare kägelbana vid Djurgårdsbrunn på Djurgården i Stockholm. Det gör att vi som publik sitter på båda sidor om scenen och alla kommer vi väldigt nära skådespelarna, som också ser oss rakt in i ögonen och går väldigt nära oss, så vi kan röra vid dem. Det ger en speciell närvaro i föreställningen, som fungerar just för att skådespelarna är så skickliga, så koncentrerade, så fokuserade.

Jobs Lidanden är en mörk föreställning om det mest fruktansvärda och om människors alla vidriga sidor med svek, falskhet, dubbelspel, egoism … Samtidigt är den skickligt spelad och inget publiken glömmer i första taget. Den sätter igång många tankar och funderingar kring livet och dess mening.

I rollerna: Magnus Roosmann (Job), Per Sandberg, Bashkim Neziraj,
Erik Magnusson, Joel Spira, Christoffer Nordenrot, Leif Sandqvist

Översättning: Ervin Rosenberg Dramaturg: Susanne Marko Scenograf: Lars Östbergh Ljusdesigner: Linus Fellbom Kostym: Behnaz Aram Kompostiör: Henrik Rambe

Här är Teatermagasinets recension.

På Judiska Teatens hemsida finns en artikel om Hanoch Levin
Här är det mycket läsvärda och utförliga programmet till föreställningen Jobs Lidanden.

Pressmeddelande om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Pang på pensionatet – en riktig skrattfest

by

Pang på pensionatet
Lisebergsteatern, Göteborg
Premiär: 23 september 2011

Det var första gången jag var på Lisebergsteatern. Jag såg på fotografierna i foajén på Hagge Geigert, Tomas von Brömssen, Lasse Brandeby alias Kurt Olsson. Jag kände mig så liten i närheten av dessa kulturens och teaterns giganter och inväntade premiären kl 19.30 av buskisdeckaren Pang på pensionatet.

Bakom föreställningen står succégänget från Vallarna i Falkenberg med sin hyllade jubileumsföreställning. Hela sommaren har det firats 15-årsjubileum på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Denna kväll, fredagen den 23 september 2011, var det så dags för gänget att inta Lisebergsteatern. De kommer att spela torsdagar och fredagar hela hösten.

Snacka om buskisdeckare. Jag förstår verkligen deras popularitet. Krister Classon stod för manus & regi, som den omåttligt populäre brevbäraren Dag-Otto Flink gör Jojje Jönsson ett bejublat framträdande.

Så fort föreställningen kör igång klappar publiken händerna i takt genast. Publiken är verkligen inte nödbedd. Folk tjuter av skratt. En riktig skrattfest för alla åldrar kan jag verkligen skriva under på.

Hela den svenska buskiseliten är på plats. I rollistan ser vi:
Anna Hallgren spelar viljestarka Rut Olsson, 35 år, som började jobba hos Berta redan som liten. Direkt efter skolan sprang hon till pensionatet för att hjälpa till. Berta har med tiden blivit som en andra mamma. För ”pojkflickan” Rut står sällskap med män, inte särskilt högt i kurs.

Jojje Jönsson spelar plikttrogne, snälle brevbäraren Dag-Otto Flink med talfel i kungliga postverkets tjänst. Dag-Otto vill ingen ont utan har alltid hjärtat på rätta stället. To dé!

Siw Carlsson spelar Greta Karlsson – 92 år. Den något otåliga och bittra Greta har bott på pensionatet i hela 15 år. Hon anser själv att hon bör bli uppassad. Då pensionatet betytt mycket för henne planerar hon att skänka sina tillhörigheter till Solrosen när hennes tid är förbi.

Jan Holmquist spelar Sture Sandström – 52 år. Direktör för eget företag som älskar att spendera pengar på unga kvinnor. Sture är gift men finner ingen stimulans hemma hos sin fru. Visar gärna vad han tycker. Han kan helt enkelt visa en oerhört trevlig sida.

Mikael Riesebeck spelar Harry Rask – 60 år. Den yrkesskadade kommissarien har mot sin vilja blivit förtidspensionerad. Han som älskar sitt yrke över allt annat. Harry anses som ”lite jobbig” då han är mycket misstänksam och extremt nyfiken.

Ewa Roos spelar Berta Bengtsson – 65 år. Tog över pensionatet efter sina föräldrar som 20-åring. Kärleken till pensionatet blev starkare än den till olika män. Hon har fullständig kontroll över sin rörelse och håller god min även när ilskan kokar inombords.

Gösta Jansson (fr.o.m. slutet av november) spelar Karl Persson – 94 år. Karl är änkling sedan 20 år. Trots att han är stormrik så unnar han sig varken kläder eller hygieniska artiklar.

Thomas Nystedt (t.o.m. slutet av november) spelar Valter Friberg – 55 år. Valter är en charmig, ordentlig läkare men något deprimerad. Behärskar sitt yrke till fullo.

Maria Mälson Nystedt spelar Ella Andersson – 49 år. Gifte sig som tonåring med en charmör som bedragit henne sedan dess. Hon har varit alltför rädd för att göra något åt saken tills hon träffade andra kvinnor i samma situation. Drömmer ändå om nya kärlekståg.

Handlingen är förlagd till ett litet pensionat på den svenska landsbygden sommaren 1955. Fridfullt och idylliskt hade det kanske varit om det inte hade varit för att ägarinnan kommit i akut ekonomiskt trångmål. Renoveringen av köket kostade mer än det var tänkt att göra: 3.000 kr.

Fridfullt och idylliskt skulle det ha kunnat vara om inte pensionatets ende anställde bestämt sig för att ta den 94-årige gästen av daga. Visst hade det varit fridfullt, om det inte hade kommit en bedragen och deprimerad gäst, som plötsligt visar sina känslor för en kvinnlig spion, som i sin tur blir störd av en mansgris som intresserar sig för yngre damer. Eller om det inte dykt upp en misstänksam pensionerad kommissarie som både hör skottlossningar och känner liklukt.

Det blir våldsamt emellanåt. Komiken är frapperande. I mitt tycke gör Siw Carlsson den bästa rollprestationen försedd med klubba och ohängda citat; ”nu måste vi nog gifta oss”; Mikael Riesebecks Harry Rask gnider sig ganska länge på smalbenet. Invecklat är bara förnamnet. Som om det inte räckte så blir det närmast kaotiskt när en brevbärare i kungliga postverkets tjänst, Dag-Otto Flink, bestämmer sig för att fira sin bemärkelsedag på just detta ställe, pensionatet Solrosen. Nu kan det väl ändå inte bli mer kaos? Jo, det kan det.

I personlig bemärkelse så kan jag bara understryka att det här var en föreställning där skratten haglade, publiken klappade takten, jag fick autograf av Glenn Hysén, tack för det, den här föreställningen kan ses många gånger.

Mer om Pang på pensionatet på Lisebergsteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Premiär för Spamalot på Oscarsteatern

by


Spamalot är en internationell succé som fick Tony Award för bästa musikal 2005. Nu är den här och spelas på Oscarsteatern.

Spamalot är musikalen som bygger på Monty Pythonfilmen Monty Python and the Holy Grail. Musikalen följer ungefär samma historia som filmen men är ingen enkel anpassning av filmen till scen. Långt därifrån.

Henrik Dorsin är Kung Arthur och Henrik Hjelt, Adde Malmberg och Johan Glans ser vi också i diverse roller. John Cleese är Gud.

Vi är i medeltidens England, allt är elände med invasioner från norr, öster och väster (enligt kartan) och en god chans till pest eller kolera i mitten. I detta mörker kliver en hjälte fram, det vill säga Kung Arthur. Han söker efter riddare som vill följa honom och hans magiska svärd till Camelot. På vägen träffar de Gud som ger dem ett uppdrag. De skall hitta den heliga graalen.

Så långt känner vi igen oss från filmen men på något vis lyckas Anders Albien (regissör) göra det hela ännu mera sanslöst.

Nina Söderquist är Damen i sjön  har en röst som imponerar och hennes roll utgör det största avsteget från filmens storyline. Det blir en naturlig övergång från filmens narrativ till musikal.

Som Monty Pythonfan blir jag väldigt förtjust över det kärleksfulla våldet de har gjort på ursprungsfilmen. Själva historien har förbättrats av musiken och dansen. Jag har aldrig tyckt att Monty Pythonhumorn passar för en hel film. Det blir transportsträckor mellan de riktigt roliga poängerna. Här fylls de partierna ut av musik och dans. En extra poäng för att Look on the Bright side of Life från Life of Brian plockas in i handlingen.

Vi får Teater, musik, dans och mycket sjuk humor i den här föreställningen. och det enda jag kan anmärka på är att tempot ibland hackar lite men det är ju premiär och flytet brukar bli bättre när en föreställningen spelats ett tag.

Fantastiska kostymer  (Marianne Lunderquist) och dekor (Marianne, Peter och Fredrik Dillberg) måste också nämnas.

En rolig publik som hängde på och kunde sin Monty Python och en fantastisk avslutning med Eric Idle med på scenen bidrog till att göra detta till en minnesvärd kväll och musikteaterföreställning.

Relaterat: Dagens Nyheter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,