Köpmannens kontrakt
Målarsalen Dramaten
Premiär: 17 september 2011
En kvinna i illrosa höga klackar och rosa klänning inleder med en lång monolog om ett lik som hittats. Monologen är absurd, sjuk, skarp emellanåt och träffar skrämmande rätt om människors beteende. Samtidigt visas samma händelse, fast förvriden på något sätt i videoklipp på sidan.
En stund senare kommer en man in och klipper långsamt sönder bilder på bland annat Olof Palme, Göran Greider och Åsa Linderborg.
Köpmannens kontrakt på Dramaten är mer en scenhändelse än en föreställning, det finns en röd tråd: skildrandet av dagens samhälle och det korrupta kapitalistiska bankväsendet men det finns ingen rak händelsekedja, inget spel mellan roller på scen. Köpmannens kontrakt är något av det mest experimentella som visats på Dramatens scener på länge.
Den är rolig men också krävande att se. När det gått 45 minuter kom plötsligt ett erbjudande från skådespelarna: de hade två fribiljetter till föreställningen ”Två herrars tjänare” som precis skulle starta på Dramatens stora scen. Ingen vågade räcka upp handen och säga att han/hon ville ha biljetterna. Jag tror ingen visste om det var allvar. Enligt Dramatenbloggen var det på fullt allvar:
Efter en stund kom ett nytt erbjudande: två fribiljetter till en föreställning på Stockholms stadsteater, som sponsrar föreställningen av Köpmannens kontrakt på Dramaten. Också Gudrun Sjödén sponsrar föreställningen, berättade skådespelarna, och delade ut några schalar från Sjödéns dambutik.
Att teaterföreställningar på Dramaten sponsras på detta sätt är förstås en del i spelet och vad föreställningen vill förmedla av dagens samhälle. Finns det några gränser för hur långt sponsring av kultur kan gå?
Det är ingen vanlig traditionell föreställning med ett antal roller som spelar upp en serie händelser med dialoger, utan är uppbyggd av en mängd monologer, sketcher och videoinspelade snuttar och ljud i en ständig kakafoni.
Det är nästan omöjligt att berätta om föreställningen, den innehåller så mycket och talar till flera sinnen. Den skildrar nutiden och kapitalismens brutala väsen. Den skildrar hur ledare och makthavare öser ur sig sitt ordbajsande som bara mal på och hur svårt det är att göra sin röst hörd i mediebruset.
Jag skrattade och hade roligt, men samtidigt var det jobbigt att se på. Vissa scener är nästan för mycket. Det gjorde ont i magen, snudd på i alla fall.
Den som funderar på att gå på föreställningen bör vara införstådd med att den inte bara är rolig utan kräver en del av åskådaren. När jag såg föreställningen var det tre äldre personer som valde att gå efter halva föreställningen. Just då var scenen som mest utflippad. Tre av skådespelarna sprang omkring med gigantiska gipshuvuden och två av dem höll på med ett slags samlag på scen (med kläderna på och inte på riktigt).
Mellika Melouani Melani har regisserat den här föreställningen som kanske kanske hellre ska kallas en experimentell scenhändelse.Den bygger på Nobelpristagaren Elfriede Jelineks text som letar sig bortom förståndet, bakom huden och in i plånbokens känsligaste vrår.
Dramatens hemsida berättar: Elfriede Jelinek, född 1946, är en österrikisk författare som belönades med Nobelpriset 2004. Ett val som var långt ifrån okontroversiellt, och ledde till att Knut Ahnlund valde att lämna Svenska Akademien. Jelinek är uppmärksammad såväl för sin bitande samhällskritik som för sitt mycket musikaliska språk.
Jag har skrivit en lite längre recension i Teatermagasinet.
I rollerna Per Grytt, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Andreas Rothlin Svensson, Janna Granström m fl
Översättning och bearbetning Magnus Lindman
Regi Mellika Melouani Melani
Scenografi, kostym och ljus Bengt Gomér
Video Sutoda
Musik Dror Feiler
Peruk och mask Trille Hvidfeldt
Fotograf Roger Stenberg
Relaterat:
Dramatenbloggen, Svenska Dagbladet, Nummer, Dagens Nyheter, SR Kulturnytt, Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om Köpmannens kontrakt, teater, recension