Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg – större än ett Augustpris

by

alkemistensdotter

Alkemistens dotter
Författare Carl-Michael Edenborg
Utgiven: 2014-09
Förlag: Natur kultur
ISBN: 9789127140622

”Alkemistens dotter”  är en spännande bok om stora existentiella frågor: finns Gud eller gud och vad är skapelsen och hur kan en god gud ha satt igång en värld så fylld av ondska och fulhet? Hur kan en god makt ligga bakom en värld där människor kan döda varandra och njuta av att döda?

Huvudpersonen är den unga kvinnan Rebis Aurora Drakenstierna som blir föräldralös då hennes far dör. Handlingen utspelar sig i 1800-talets inledning. Rebis är den sista i sin släkt och hon är utvald sedan årtusenden tillbaka att utföra ett stort uppdrag. Hennes släkt och alla släktingar anser sig veta hur världen kommit till och de anser sig veta den enda vägen att ställa allt till rätta. Detta uppdrag har Rebis.

Världen har kommit till därför att en ond ängel brutit med den goda allomfattande oformliga makten. Den onda kraften, Demiurgen, har skapat världen där människor och allt levande lider så. Rebis har från barnsben fått lära sig hur ond och ful världen är, hur illusoriskt och tillfälligt det vackra i världen är. Det finns bara ett sätt att få slut på lidandet: att ta bort och förinta skapelsen. Rebis vet metoden att utföra detta med. Nästan i alla fall. Hon har blivit utbildad i alkemi av sin far. Genom alkemi ska hon skapa det material som man kan göra guld av allt och med vilken sten man kan läka allt och ge evig ungdom. Detta ämne ska hon sedan förena med ett annat ämne och då ska världen förintas. Den allra sista delen har hon inte blivit instruerad i hur hon ska utföra och hon måste bege sig ut på en resa i Europa för att hitta svaret.

Hon gör en fascinerande och skrämmande resa och hamnar bland annat i Berlin. Hon möter under sin färd den svenska landsflyktige filosofen och tänkaren Thomas Thorild. Hennes släkt har också nära anknytning till släkten Anckarström och självaste kungamördaren Jacob Johan Anckarström har viss betydelse för handlingen.

”Alkemistens dotter” är något så ovanligt som en roman som seriöst och på allvar tar upp de största existentiella frågorna och samtidigt är underhållande och spännande – och den slår inte fast givna svar: det är upp till läsaren att själv ta ställning eller att låta bli. Det går att se många metaforer och att tolka berättelsen på många nivåer och flera sätt. Det är en av dess storheter. Är det rätt av en far och en släkt att påverka ett barn så starkt redan från födseln? Kan någon människa vara utvald av gud eller av någon annat för att utföra något verk? Vad är släkten Drakenstierna och dess religion en metafor för? Är det en metafor för fundamentalistiska sekter? Det är upp till läsaren att bestämma.

Deckare brukar vara böcker som är lätta att läsa med stort flyt men det är inte lika vanligt att en välskriven icke-deckare drar in mig i handlingen på detta sätt. Det gick inte att slita sig från boken och jag blev så engagerad, jag blev så arg på Rebis pappa att jag ville hoppa in i boken och skaka om honom, skrika åt honom att han var en självisk idiot, jag ville vara med i handlingen och delta i alla diskussioner.

Romanen har blivit nominerad till Augustpriset. Tyvärr tror jag att den är alldeles för skickligt skriven för att få priset. Alkemistens dotter är en engagerande roman med enormt flyt i berättelsen. När något flyter på, naturligt och utan svårigheter, då ligger det stor skicklighet bakom. Juryer till stora litteraturpris brukar ha en dragning åt litteratur som är svår att läsa. Och då har inte ”Alkemistens dotter” någon chans att vinna. En nominering är dock stort ändå – och boken är helt underbar.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Svenska Dagbladet

Mystik på svenska slott – Nutida spökupplevelser: För alla som vågar tänka utanför boxen

by

mystik-pa-svenska-slott-nutida-spokupplevelser

Mystik på svenska slott: Nutida spökupplevelser
Av Amelie Ehrensvärd Cardell, Susanne Martinelle
Redaktör:Erika Feldt
Utgiven: 2014-10
Formgivare: Susanne Martinelle
Fotograf: Susanne Martinelle
ISBN: 9789186691868 Förlag:
Förlag: Roos Tegner

Tror du på att det finns saker som vi människor inte kan registrera med våra sinnen? Det finns faktiskt en och annan fyrkantig person som vägrar tro att det finns något annat är det vi kan uppfatta med våra fem sinnen. De tror på vetenskap, säger en del. Jaha: och hur bestäms de verktyg varmed vetenskapen kan mäta med? De bestäms av människor och därmed sätts ju också gränsen för vad dessa verktyg förmår uppfånga. Hundar lär ha en luktsinne som är många, många gånger mer utvecklat än vårt. Finns det då lukter som vi inte kan uppfatta? Det finns varelser som kan manövrera sig fram i mörkret med en naturlig radar. Vad är då detta? Är det ett sinne som vi inte har. Hur kan det då finnas? För att inte tala om kärlek och hat och blygsel och en mängd andra känslor: finns de?

”Mystik på svenska slott” tar upp händelser som skett eller sker på några svenska slott. Vad detta är för händelser är inget som boken slår fast. Det kan hända att allt har en naturlig förklaring (fast om det finns andar eller energier så är det ju också en naturlig förklaring i och för sig). Boken och dess författare tar inte ställning till vad det är som sker på dessa slott, de intervjuar människor med anknytning till slotten och som upplevt saker som de berättar om. Boken gör detta på ett mycket förnuftigt och trovärdigt sätt, det är en bok väl värd att läsa för både de som tror på spöken och de som inte tror på spöken.

Vad är nu spöken? Robert Hahn, forskningschef på Södertälje sjukhus, skriver i förordet om tre olika fenomen som kan skapa det som kallas spöken eller andar:
1. Själen för en avliden besöker sina nära och kära för att berätta om sin nya existens.
2. Döden är en övergång från den fysiska dimensionen till en annan. För en del tar det tid att förstå att de lämnat sin kropp och de har svårt att ta sig till ljuset eller nästa dimension.
3. En stark själ som vistats länge i en viss miljö, sägs kunna skapa bestående avtryck, även när själen gått vidare. Det kan göra att vissa platser kan upplevas som skrämmande eller orolig för oss levande.

Robert Hahn berättar att detta är olika förklaringar, men han säger inte att det är några sanningar. Han påpekar däremot att läsningen underlättas för den som har förståelse för själsbegreppet men att också den som inte önskar, vågar eller mäktar med att utsträcka sin världsbild utanför vetenskapens snäva begränsningar fortfarande kan roas och fascineras av berättelser om spöken och gengångare.

Nu tycker jag att de flesta av berättelserna i boken är vänliga – det är inte mycket som är särskilt skrämmande. Det är rätt uppenbart att levande människor är mycket farligare än andliga besökare från en annan dimension. Berättelserna är i stort sett väldigt balanserade och många av de som berättar är människor som är jordnära och inte alls särskilt flummiga. De flesta av slotten går att besöka men väldigt få av dem erbjuder särskilda spökvandringar eller drar in inkomster genom att skylta med sina spökberättelser, tvärtom verkar de flesta hålla rätt tyst om de händelser som skett eller sker på slotten.

I slutet av boken får fyra olika människor med olika yrken berätta om sina tankar kring så kallade spöken, eller möjligheten av andlig existens utanför den fysiska kroppen: Ebbe Schön, folklivsforskare, Lennart Koskinen, präst, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och Etzel Cardeña, professor i parapsykologi. Deras fyra texter ger en bra fördjupning i ämnet.

Själv blev jag oerhört fascinerad och skulle vilja göra en rundtur bland slotten och träffa människorna som har saker att berätta där. Det är spännande. Att alla existens består av energier är väl både vetenskapsmän och andliga företrädare överens om. Kan sådana energier stanna kvar och ge sig till känna på vissa äldre hus som dessa slott?

En del i boken som inte var så jätteintressant att läsa var redogörelserna för ägarförhållandena till alla slotten. Det är däremot mycket bra att det finns med, det är något jag kommer att titta närmare på för varje slott om jag besöker slotten eller fördjupar mig i något av slottens historia.

Boken har mycket fin design och fina bilder, det är en vacker bok och verkligen något som kan passa att ge till rätt person i julklapp.

Det är tråkigt att så många skräckfilmer skapat en konstig bild av sådana här fenomen. Spöke är ett dumt ord, det får väl de flesta att tänka på skräckfilmer. Vad det handlar om är ju om dt är så att allt består av energier, vilket både vetenskapen och andliga personer verkar överens om, då är ”spöken” helt enkelt andra former av energier än vad vi kan uppfatta med våra fem sinnen. Konstigare än så är det inte – och dessa fenomen är absolut inte farliga. Det finns fortfarande ingen varelse som är farligare än människan.

Klas Östergrens nya roman Twist – roman i deckarens upplägg fast ändå ingen deckare

by

twist

Twist
Författare: Klas Östergren
ISBN: 9789127140110
Förlag: Natur Kultur

Klas Östergrens nya roman ”Twist” har hyllats på många håll. Jag är väl lite förvånad över detta. Till formen är den som en deckare, fast det är ingen kriminalroman. En man i övre medelåldern, romanens berättarjag, åker till Karlskrona för att forska kring en förmodad släkting från 1700-talet som var teaterman. Berättarjaget är någon slags skribent, författare och/eller journalist. I Karlskrona träffar han två gamla vänner från tiden då de var i tjugoårsåldern – och via dem träffar han en ryss som varit säkerhetsagent. Ryssen tränger sig på berättarjaget och hävdar att de har haft en gemensam kärlek.

Den kvinna som åsyftas som en tidigare gemensam kärlek har många namn: Anne-Marie, Ami, Anna eller Annie, beroende på vem som stått henne nära. Sakta börjar hennes liv nystas upp. Hon är redan i början av boken avliden. Dessa nystande i hennes liv är upplagt som i många deckare. Eftersom Klas Östergren har ett lättsamt språk som flyter på är känslan när jag läser romanen samma som när jag läser en deckare, jag sugs in i händelserna och vill veta mer.

Romanen har fått mycket beröm. Aftonbladets recensent kallar Twist en underhållande och välsedd romanväv.

I DN skriver recensenten:
För berättarjaget i Klas Östergrens nya roman utgör den klassiska hiten ett ledmotiv för barnets övergång till mognad på gott och ont. Men eftersom vi har med Östergren att göra så står twisten också för något annat – mer omfattande och sinistert: ”man vred och bände på kroppen som masken kringlar runt en krok och när låten var slut var man genomsvettig och utpumpad utan att ha kommit ur fläcken.”

Svenska Dagbladets rubrik är: thriller med själsdjup.

I boken finns en beskrivning av dansen Twist, om hur dansaren rör sig på alla möjliga sätt men när sången är slut ändå inte förflyttat sig en millimeter. Det tycker jag är en träffande beskrivning av romanen ”Twist”. Fast om det är bra eller dåligt är väl upp till bedömaren av dansen. Alltså, romaner är väl ofta just det: något som händer en stund, kanske underhållande, kanske tankeväckande, kanske spännande, kanske språkligt fascinerande, kanske imponerande. Men har det något värde sedan? Det finns konstverk av olika slag, såväl inom film, teater, konst och litteratur som gör mer än så: som förflyttar läsaren ett stycke i livet. Det gör inte Twist.

Första halvan, ja nästan första två tredjedelarna, av romanen, kunde jag knappt slita mig. Jag ville läsa och läsa. Sedan kom tröttheten, jag fick tvinga mig själv att läsa klart boken. Inget överraskade mig längre, inte fick mig att tycka det var intressant längre. Jag funderar på varför det blev så. När så många hyllat romanen, varför orkade jag knappt läsa klart den? På ett sätt består romanen av tre olika berättelser: om en pojke och flicka och en båt och en ungdomsromans, om efterforskandet kring teatermannen Lewenhagen och den tredje om berättarjagets möte med ryssen och den ryska gasledningen – och alla dessa tre berättelser ska då mynna ut i berättelsen om Anne-Marie. Fast det gör de ju inte. Jag ska inte förstöra för läsaren, men jag tycker det är svårt att säga att de tre berättelserna förenas – och därför blir det en fjärde berättelse: om Anne-Maries spretiga, sorgliga liv.

Människoödena i romanen griper inte tag i mig. Jag känner ingen identifikation med någon och känner inte för något av det som skildras. Kanske är det så att själva formatet ställer sig i vägen: lättläst och som en puzzeldeckare. I en sådan roman blir det lite malplacerat med små antydningar, tror jag.

Jag tror dock att den som älskar Klas Östergrens genombrottsroman ”Gentlemen” kommer att uppskatta den här romanen. Jag tror att det är en typisk Klas Östergren-roman. På gott och ont, så att säga.

Här är ett samtal på bokmässan med Klas Östergren om Twist.

Den färglöse herr Tazaki – förmodligen det bästa hittills av Haruki Murakami

by

denfargloseherrtazaki

Den färglöse herr Tazaki
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Yukiko Duke och Eiko Duke
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113055619

Den japanske författaren Haruki Murakami är de breda folklagrens favorit till Nobelpriset i litteratur, år efter år. I alla fall enligt de stora vadhållningsbolagen. Murakamis underfundiga romaner som fångar in känslor av livets mysterier och existentiell magi tilltalar många. Jag tillhör dock inte hans stora skara av beundrare. Jag har läst det mesta av honom men aldrig riktigt fastnat för hans litteratur. Inte ens jätteprojektet 1Q84 satte några större avtryck inom mig. En novellsamling av honom är det jag uppskattat mest av hans utgivna verk, kanske för att hans idéer inte håller för att utvecklas i romanlängd, har jag tänkt.

Nu har jag också fallit. Pladask. I och med romanen ”Den färglöse herr Tazaki” har Haruki Murakami hittat fram som stor författare. Berättelsen tar tag i mig och den är spännande, fast det inte alltid händer så mycket på ytan, jag längtar efter att få fortsätta läsa när jag inte har tid att läsa vidare i den. Det är inte bara det som sägs utan det är så mycket som finns mellan raderna som är starkt och får mig att känna och tänka.

”Den färglöse herr Tazaki” – den senaste av Haruki Murakamis romaner som översatts till svenska har fått även mig att se hans storhet som författare.

Romanen handlar om Tsukuru Tazaki som är i dryga trettioårsåldern. När han gick i gymnasiet var han med i en grupp av fem. De fem, tre pojkar och två flickor, var tätt sammanknutna i en djup vänskap. Det har bestämt sig för att vara nära vänner livet ut. Men när han kommer hem från universitetet en dag blir han varse att han inte längre är välkommen i gruppen. Något har förändrats i grunden men ingen vill eller kan berätta vad som har hänt.

Uteslutningen blir ett trauma som följer honom genom livet. När han flera år senare möter Sara och förälskar sig i henne berättar han om sveket och hur det alltid plågat honom. Hon uppmanar honom att söka upp vännerna från skoltiden för att ta reda på vad som faktiskt hände den gången.

Han lyder hennes råd men ju mer han får reda på, desto mörkare blir sanningen om gruppens intensiva jakt på den perfekta vänskapen. Frågan är om Tsukurus uppgörelse blir något han ångrar eller något som leder till att han äntligen kan lägga det förflutna bakom sig. Kan kärleken verkligen besegra ensamheten? Hur nära kan man komma en annan människa? Kan man faktiskt tvinga sig att glömma obehagliga saker?

Haruki Murakamis nya roman, Den färglöse herr Tazaki, handlar om sorg, om vänskap, om tillit, om att våga ge sig hän, om att läka själens sår och om hur ens egen självbild inte alltid stämmer överens med omgivningens uppfattning.

Romanen är välskriven och lämnar mycket åt mig som läsare att själv känna, tänka och upptäcka. Den är vacker, vemodig och samtidigt spännande.

 

Torgny Lindgren: Klingsor – ett mästerverk i sin perfekta enkelhet

by

klingsor

Klingsor
Författare: Torgny Lindgren : Klingsor
ISBN:9789113058368
Förlag: Norstedts

Den som noggrant skärskådar hans målningar ser det genast: där finns inte en enda färgfläck eller punkt som tillkommit av en slump eller i hastigt mod.
Ur kapitel 15 i Torgny Lindgrens nya roman ”Klingsor”.

Det är en sammanfattning av Torgny Lindgrens nya mästerverk. ”Klingsor” är ett verk av en stor författare, förmodligen den nya största svenska författaren. Ingen i romanen finns av en slump, allt är utmejslat noggrant, kargt och ödsligt och perfekt och storslaget i de små detaljerna.

”Klingsor” handlar på utan om att skriva en biografi om en konstnär med namnet Klingsor. Klingsor kommer från Västerbotten, är född och uppväxt i en enkel familj – och det Torgny Lindgren berättar om är konstens, kulturens mening – om att kultur/konst är tätt sammanväxt med vårt sökande efter svar på existensens stora – eller små – frågor.

Konstnären Klingsors farfar ställde en dag ett snapsglas i skogen, på en stubbe. En dag hittar Klingsor detta glas som under decennier format efter det sneda underlaget:

Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.
Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.
Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.
Det var i den stunden han blev konstnär.

För Klingsor är det helt uppenbart att glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.

Bokförlaget skriver att Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.

Det är inga överord. ”Klingsor” är ett mästerverk, ett konstverk – en karg roman där varje ord, varje formulering, står helt naken och stark och lysande. Liksom Klingsor inte vill göra vackra konstverk utan i det mest vardagliga söker den innersta, djupaste sanningen berättar romanen om hur ivets storslagenhet hittas just i det enklaste.