Skönhet är ett sår
Författare: Eka Kurniawans
Utgiven: September 2017
Översättare: Stefan Danerek
ISBN: 9789188155283
Förlag: Nilsson förlag
Smaka på titeln, förnim den syrliga mystiken och fundera på vad sjutton som menas.
”På eftermiddagen en helg i mars reste sig Dewi Ayu ur graven efter att ha varit död i tjugoett år.”
Jag älskar flexband. Ofta har de ett polerat omslag och det gör dem litet hala. Men, och det estetiska är icke att förringa, förlänar just denna glansiga yta dem, om ljussättningen är gynnsam, ett förföriskt skimmer. Skönhet är ett sår, denna omfångs- och innehållsrika bjässe, saknar glansen men är istället en taktil sensation att vidröra. Omslaget är strävt och slinker inte ur näven. Inte heller släpper man gärna blicken från berättelsen den har att förtälja.
Att en författares verk i mångt är dennes upplevelser håller jag för en ofrånkomlighet. Därför tänker jag mig att en om än aldrig så fattig insikt eller kännedom om indonesiern Eka Kurniawans liv kan kasta ett mer avslöjande sken över dennes bok. Jag söker ledtrådar och finner – bara för att konstatera att de är lika frasigt fransiga som ett par trötta hälsenor. I efterhand har jag läst några intervjuer med Kurniawan vilka åtminstone har givit mig ett par trådar att sy ihop handlingen med verkligheten. Mer om det senare.
Boken är inte en historisk återgivning, men väl en berättelse i en historisk kontext. En mycket färggrann sådan. Vi har vid handen ett visst mått av socialrealism som korsas och genomkorsas av myter, sagor, sagoväsen, skrönor, spöken som går igen, lik som lever, lik som inte lever, kolonialism, imperialism, revolutionsförsök, kommunism, massakrer, umbäranden, prostitution, mord, avrättningar, kärlek, glädje, bestialism och andra gudi obehagliga aktiviteter och, vad som är så tydligt att det nästan blir otydligt, en patriarkal struktur som genomsyrar allt oavsett styrelseskick och maktens ideologiska inriktning. Ungefär vad jag kan uppleva i mitt eget bostadsområde.
Att läsa boken påminner om en tripp till Övre Kågedalen. Skillnaden är att istället för ändlösa olycksförebådande gran- och tallskogar, är vi nu på besök i en fiktiv ort i Indonesien. Boken är fantasirik och rik på fantasier. Jag tänker ibland att det är som att resa i författarens lekfulla hjärna. Vilket det är, men det är inte enkom saga, inte alls. Han säger i en intervju med bombmagazine.org: “My plans are always indefinite and loose. If the process itself doesn’t heartily surprise me, how can other people experience the same when they read my story?”
Språket är rättframt, fattigt på försköningar med vetenskapliga-medicinska termer. Det heter ”sätta på”, det heter ”rövhål” och så vidare. Nödvändigt eftersom det, vid sidan av ett aldrig sinande inslag av våldtäkter, ligger i linje med vad han i samma intervju som ovan säger ”[i] believe that sexual violence is the worst cruelty that can ruin someone physically, mentally, and socially. Indonesia’s history is dominated by sexual violence. It does display the brutality of our men. My writing is taken from that reality.”
Det känns realistiskt. Kvinnorna är varken mer eller mindre mäns ägodelar. Hus med prostituerade upprättas oberoende av vilka förhållanden som råder i samhället. För att kanalisera mäns lustar eller ilska över att inte ”komma till” någon annanstans menar man. Den lyckliga horan står ingenstädes att finna. Våldtäkter inom äktenskap är inte helt ovanliga företeelser och även aktade män våldtar. En far vars dotter blivit våldtagen blir vred inte i första hand av detta faktum utan av den anledningen att han inte vet vem som gjorde det. Hur skall han nu kunna utkräva passande vedergällning? Men det finns starka kvinnokaraktärer som i någon mån är i kontroll av sina liv. Låt gå att det främst kommer sig av deras närmast ändlöst stoiska förhållningssätt gentemot sakernas obevekliga gång.
Mycket annat finns att fasta på som gör sig utmärkt som föda för tanken. Turisterna är de första som lämnar när även stränderna börjar kantas av lik. Vilken oförskämdhet att besvära dem under deras behagfulla semester! De bosatta blir kvar i frånvaron av andra möjligheter. Rika turisters trygga distans till ett fattigare lands verklighet är vid närmare eftertanke en smula absurd. Eller varför inte den till en början primitiva marknadsekonomiskepnads inträde som snart manifesteras i ett skövlande av de fiskevattnen som tidigare varit en födokälla och inte en gigantisk brunn att ösa havsdoftande profit ur. Priserna på fiskmarknaden pressas och fiskarna blir snart arbetslösa. Men förtryck och girighet leder i sinom tid till organiserat motstånd. Vilket, naturligtvis, även i det här fallet genererar ett kontramotstånd – här i form av militären som går maktens ärenden oavsett grad av korruption. Denna politiska process är intressant att följa, särskilt som den göder och göds av huvudkaraktärer.
Allvarlig psykisk ohälsa, vilket är en hjärtefråga för mig, behandlas inte med samtalsterapi eller litium utan med kedjor och mörker. Trånga utrymmen, allehanda vidskepliga förklaringar och vips så är den sjuke bortom all räddning. Skavande kedjor och avskildhet är säkerligen en mycket behaglig lösning – för omvärlden. Detta är tyvärr verkligheten idag och det går att läsa om det här och här. Det slår mig hur lite jag vet om mentalvården utanför Sverige.
Slutligen så förtjänar karaktärsporträtten ett omnämnande. De är många och strödda över en mångfald av samhällsställningar. Någon gifter sig med en hund, en annan blir folkets hjälte. Ytterligare en styr sitt gangstervälde från en mahognystol på den lilla busstationen. Det finns de som går igen eller hänger sig på toaletten. Det är aldrig tal om något Dostojevskij-djup hos karaktärerna, men de sprätter istället färg omkring sig ungefär på samma vis som billig olivolja i en överhettad stekpanna som gärna söker sig till blottad handled. Om och om igen tänker jag att flertalet av dem skulle kunna vara uppdiktade av vilken Torgny Lindgren som helst. Deras kvicka, oskuldsfulla, klockrena och nästan alltid lakoniska kommentarer får mig ofta att le ett löjligt stort leende.
Ordlistan i slutet där för mig okända begrepp och benämningar i korthet förklaras är jag tacksam för. Jag kan inte annat än tro att översättaren gjort ett förträffligt arbete. Det förekommer en och annan korrigeringsmiss, men då ovan text helt säkert också gör det är det inte min sak att anmärka på. I helhet är det en fantastisk upplevelse att läsa boken och att skönhet är ett sår, ja, det kan jag inte annat än hålla med om. Liksom att ett sår kan vara en syrlig skönhet.
