Alkemistens dotter
Författare Carl-Michael Edenborg
Utgiven: 2014-09
Förlag: Natur kultur
ISBN: 9789127140622
”Alkemistens dotter” är en spännande bok om stora existentiella frågor: finns Gud eller gud och vad är skapelsen och hur kan en god gud ha satt igång en värld så fylld av ondska och fulhet? Hur kan en god makt ligga bakom en värld där människor kan döda varandra och njuta av att döda?
Huvudpersonen är den unga kvinnan Rebis Aurora Drakenstierna som blir föräldralös då hennes far dör. Handlingen utspelar sig i 1800-talets inledning. Rebis är den sista i sin släkt och hon är utvald sedan årtusenden tillbaka att utföra ett stort uppdrag. Hennes släkt och alla släktingar anser sig veta hur världen kommit till och de anser sig veta den enda vägen att ställa allt till rätta. Detta uppdrag har Rebis.
Världen har kommit till därför att en ond ängel brutit med den goda allomfattande oformliga makten. Den onda kraften, Demiurgen, har skapat världen där människor och allt levande lider så. Rebis har från barnsben fått lära sig hur ond och ful världen är, hur illusoriskt och tillfälligt det vackra i världen är. Det finns bara ett sätt att få slut på lidandet: att ta bort och förinta skapelsen. Rebis vet metoden att utföra detta med. Nästan i alla fall. Hon har blivit utbildad i alkemi av sin far. Genom alkemi ska hon skapa det material som man kan göra guld av allt och med vilken sten man kan läka allt och ge evig ungdom. Detta ämne ska hon sedan förena med ett annat ämne och då ska världen förintas. Den allra sista delen har hon inte blivit instruerad i hur hon ska utföra och hon måste bege sig ut på en resa i Europa för att hitta svaret.
Hon gör en fascinerande och skrämmande resa och hamnar bland annat i Berlin. Hon möter under sin färd den svenska landsflyktige filosofen och tänkaren Thomas Thorild. Hennes släkt har också nära anknytning till släkten Anckarström och självaste kungamördaren Jacob Johan Anckarström har viss betydelse för handlingen.
”Alkemistens dotter” är något så ovanligt som en roman som seriöst och på allvar tar upp de största existentiella frågorna och samtidigt är underhållande och spännande – och den slår inte fast givna svar: det är upp till läsaren att själv ta ställning eller att låta bli. Det går att se många metaforer och att tolka berättelsen på många nivåer och flera sätt. Det är en av dess storheter. Är det rätt av en far och en släkt att påverka ett barn så starkt redan från födseln? Kan någon människa vara utvald av gud eller av någon annat för att utföra något verk? Vad är släkten Drakenstierna och dess religion en metafor för? Är det en metafor för fundamentalistiska sekter? Det är upp till läsaren att bestämma.
Deckare brukar vara böcker som är lätta att läsa med stort flyt men det är inte lika vanligt att en välskriven icke-deckare drar in mig i handlingen på detta sätt. Det gick inte att slita sig från boken och jag blev så engagerad, jag blev så arg på Rebis pappa att jag ville hoppa in i boken och skaka om honom, skrika åt honom att han var en självisk idiot, jag ville vara med i handlingen och delta i alla diskussioner.
Romanen har blivit nominerad till Augustpriset. Tyvärr tror jag att den är alldeles för skickligt skriven för att få priset. Alkemistens dotter är en engagerande roman med enormt flyt i berättelsen. När något flyter på, naturligt och utan svårigheter, då ligger det stor skicklighet bakom. Juryer till stora litteraturpris brukar ha en dragning åt litteratur som är svår att läsa. Och då har inte ”Alkemistens dotter” någon chans att vinna. En nominering är dock stort ändå – och boken är helt underbar.
Fler recensioner:
Göteborgsposten och Svenska Dagbladet