Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: My Hero Academia: World Heroes Mission – ett roligt extranummer

by

My Hero Academia: World Heroes Mission
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Kenji Nagasaki

Att vara väl förberedd är en av de viktigaste uppgifterna för en skribent, oavsett ämne. I fallet med My Hero Academia: World Heroes Mission har det tyvärr inte funnits tillräckligt med tid att gå igenom de mer än 30 manga-böckerna eller de otaliga avsnitten av den populära tv-serien. Men en sak står klart, oavsett kunskapsnivå gällande karaktärerna, deras motiv och superförmågor så fungerar My Hero Academia: World Heroes Mission utmärkt som färgsprakande mys-action.

En både attraktiv och avskräckande faktor gällande de mest hyllade och omtyckta anime- och mangaserierna är deras massiva omfång. Serier som Naruto och One Piece kännas ofta större än livet, i alla fall då vi ser till deras livslängd. Som en kort observation så sänds snart avsnitt 1000 (!) av One Piece. Uthålligheten, engagemanget och intresset för en serie med sådan kritisk massa överträffar mycket annan hängiven pop-kulturell fanatism. Att investera hundratals timmar under decennier i en enda berättelse som har en sällsynt och kraftfull förmåga att fullkomligt sluka tittaren/läsaren.

My Hero Academia är precis som One Piece och Naruto enormt populär. Med en cirkulation på över 50 miljoner exemplar så kan mangans popularitet jämställas med flera av de mest uppmärksammade västerländska litteraturfenomenen. World Heroes Mission är dessutom den tredje i raden av filmer baserade på My Hero Academia. Med andra ord så är det en institution som tillbeds med oerhörd vördnad och respekt.

Anime-adaptioner brukar mestadels vara avknoppade från den primära berättelsen, detta för att inte stöta sig med en redan etablerad kontinuitet. Det leder ofta till att biofilmerna känns som små avstickare utan vidare relevanta konsekvenser. Den omåttligt populära Hunter X Hunter och dess två biofilmer är praktexempel på två totalt menlösa långfilmer som inte tillför någonting varken för tidigare eller nytillkomna fans. De mest inbitna hoppas på stora narrativa framsteg men får oftast se sig snuvade på betydelsefullt innehåll.

World Heroes Mission bryter inte den trenden, det är förvisso dramatiskt och actionfyllt men hela äventyret känns som en engångsföreteelse som inte påverkar eller stöter sig med redan pågående berättelser. Filmen kan ses som ett roligt extranummer, knappast relevant för helheten men ändå uppskattat för den rena ansträngningen. För oss som inte vigt våra liv till My Hero Academia så erbjuds ett härligt smakprov som utan tvekan ger mersmak.

Det görs inga större ansträngningar att presentera världen eller de färggranna karaktärerna. Vi kastas rakt in i händelserna och det är bara att hänge sig åt mytologin och premissen om man skall ha någon chans att hänga med.
Från första rutan till sista så är det fullt ös med storslagna slagsmål och heroiska hjältar. Berättelsen är lika klassisk som den är förutsägbar, det är inga större innovationer vad gäller antagonistiska agendor eller superhjälte-krafter. My Hero Academia: World Heroes Mission känns som en mycket kärleksfull hyllning både till västerländska seriefigurer som Stålmannen och till japanska anime-klassiker som Dragon Ball. Världens överlevnad står på spel och självuppoffringen som våra hjältar måste göra tycks inte veta några gränser. Ensemblen är knappast originell vad gäller personligheter och motiv, den följer gamla och familjära mallar, men eftersom de flesta personer vi möter är både empatiska och charmiga så går den aningen kreativa slentrianen att acceptera.

Även om det är bekant – till och med uttjatat, vad gäller tematik, patos och dramatik så paketeras det med en sådan visuell flärd och charm att det är svårt att inte låta sig svepas med i actionfesten. Enda gången World Heroes Mission kör fast är i sitt genuint ihåliga slut. Vi får en utdragen och trist slutstrid som aldrig tycks vilja ta slut, det är som att hela filmen har hakat upp sig och bara fortsätter att bombardera tittaren med snarlik koreografi och artificiella förlängningar. Med tanke på hur väl portionerade de andra actionscenerna är så blir det nästintill obegripligt varför klimax tappar greppet.

My Hero Academia: World Heroes Mission löper stor risk att inte tillfredsställa de mest hängivna fansen med sitt simpla narrativ. Det finns inget här som förändrar spelrummet eller påverkar någon av karaktärerna till den grad att ingenting kommer vara sig likt efteråt. Men som en underhållande introduktion till My Hero Academia så fungerar World Heroes Mission utmärkt. Själv har jag redan börjat införskaffa några av de mer än trettio manga-böcker som finns tillgängliga.

Filmrecension: Familjen Addams 2 – bedrövlig berättelse

by

Familjen Addams 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Greg Tiernan, Conrad Vernon, Laura Brousseau, Kevin Pavlovic

Efter ett mediokert första försök att återintroducera världens mest spöklika familj så hade nog många nu hoppats på en förbättring, att regissörerna Greg Tiernan och Conrad Vernon skulle ha lärt sig av sina misstag. Ett av många fel i föregångaren var att merparten av speltiden lades på karaktärer och händelser utanför den titulära familjen. Det gjordes försök att skapa lättsam samhällssatir med kopplingar till gentrifiering och ett ihåligt samhälle där falska leenden och tomma ord dominerar det sociala umgänget.

Familjen Addams 2 sätter istället familjen och den mörka komiken i centrum. Vi får se prov på ett antal magstarka inslag som får både vuxna och barn i publiken att grimasera. Ingenting verkar vara tabu, alltifrån avföring, slem och likdelar förekommer sporadiskt. Detta skapar en morbid och bisarr atmosfär som är lika komisk som den är motbjudande, något som kan ses som essensen av familjen Addams.

Karaktärer som den överdramatiska Gomez och den strama Morticia är lika underhållande som alltid. Men det är återigen den sadistiska och sarkastiska Wednesday Addams som skiner. Hennes grymma och hänsynslösa lekar är en fröjd att beskåda och antalet hånleenden per sekund är betydligt fler än sist. Estetiskt har förbättringar gjorts och denna gång leks det med ljus och färger, i ett par korta ögonblick kan man tro att filmen är ett avlägset syskon till någon av Tim Burtons stopmotion-filmer. Detta borde innebära en självklar seger och en avsevärt bättre slutprodukt.

Tyvärr så förstörs alla möjligheter att sudda bort den bittra eftersmaken från den första filmen i och med en berättelse som kör raka vägen in i en kalkonfarm. Att saker och ting måste förändras och förnyas är självklart, den versionen av Familjen Addams som gick att se på TV för nästan 60 år sedan är inte längre kompatibel med varken publiken eller dess värderingar. Därför måste filmskaparna hitta en balans där arvet kan existera tillsammans med förhoppningarna att ta konceptet vidare. Men istället för att snyggt och stiligt binda samman dåtid och nutid så bombarderas tittarna med gräslig popmusik och med scener som kunde vara hämtade från den mest banala TikTok-video.

För det är i det traditionella som Familjen Addams 2 är som bäst, då man häpnar inför det groteska eller fnissar åt det brutala och hemska. Men dessa stunder är inklämda mellan helt förskräckliga sekvenser där karaktärerna utför breakdance eller deltar i skramliga biljakter.

Det är som att hela filmen försöker baka en kaka med två olika recept. Resultatet är en oätlig och monstruös sörja. De tvära kasten mellan action, musikal och komik gör att helhetsupplevelsen blir både tröttsam och obekväm att titta på.

Inte blir det bättre av att allting kulminerar i ett klimax som är så pass undermåligt att varenda biobesökare som löst biljett omedelbart borde uppsöka konsumentombudsmannen för att få hjälp med att få pengarna tillbaka.

Familjen Addams 2 har inslag som visar varför denna dysfunktionella familj har behållit sin popularitet i över 60 år, men tyvärr så räcker inte det för att kompensera för en bedrövlig berättelse och slarvig regi.

Filmrecension: Stardust – hur David Jones blev David Bowie

by

Stardust
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Gabriel Range

David Bowie var en stor stjärna, en fascinerande personlighet och en av världens största artister om du frågar mig. Varför har det inte gjorts en riktigt bra och påkostad film om honom? Kanske för att det är omöjligt att hitta någon som trovärdigt kan vara Bowie? Denna film utspelar sig 1971-1972 och handlar om Bowies turné i USA. Han hade släppt några album men var inget stort namn än. Som film om David Bowie tycker jag inte den håller måttet, Bowie framställs nästan som en parodi på sig själv – men som film om en ung man som vill skapa stor musik och som har en djup oro inom sig för en svårt psykiskt sjuk bror som står honom nära är den godkänd.

Johnny Flynn, som spelar David Bowie, har varit bra i flera roller jag sett honom i, bland i tv-serien Vanity Fair, men jag tycker inte han fungerar i rollen som David Bowie. Det känns för mycket att han spelar Bowie och inte är Bowie. Förmodligen är det väldigt svårt att efterlikna David Bowie som ju hade en högst unik karaktär.

Filmen utspelas framför allt 1971 då David Bowie inte släppt många album än och hans största merit var en hitsingel. För att få fart karriären skickas han på pr-turné till USA. När han landade i Washington DC visade det sig att han bara hade turistvisum och därför inte hade tillstånd att ge några konserter vilket mynnade ut i en slags roadtrip tillsammans med PR-mannen Ron Oberman (spelas av komikern Marc Maron). Bowie fick mest spela på privata tillställningar och gjorde ingen större succé. Han var retlig och sur. Men enligt filmkritikern Peter bradshaw på The Guardian gick det inte alls till så i verkligheten:
The movie shows this, but where in reality the tour saw Bowie fly to major cities, meeting with Oberman a few times and doing interviews.

I filmens berättelse får vi se hur David Bowie brottas med oro och tankar på sin halvbror Terry som har fått diagnosen svår schizofreni. David Bowie tyngs både av oro för brodern och rädsla för att han själv ska ha psykisk sjukdom. Genom att sakta öppna sig för Ron och så småningom våga berätta om sin oro tycks något släppa inom Bowie. Från att ha varit en av många singer songwriter tar han steget och blir den ikoniska rockmusiker som blev en världsartist på scen med fantastisk musik och färgstarka personas som Ziggy Stardust. Filmen vill visa hur David Jones blev David Bowie.

David Bowie är värd att gestaltas i en rejält påkostad produktion där också hans musik har en framträdande roll. Nu får vi nöja oss med att Johnny Flynn sjunger och även om han kan sjunga blir det aldrig som den äkta David Bowie.

Om filmen inte handlade om David Bowie utan om en ung man som brottas med oro för sin bror och sin själv, då skulle jag uppskatta filmen mer.

Filmrecension: Call Me Madame Maestro – helt underbar film som ger oändligt mycket

by

Call Me Madame Maestro
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Christina Olofson

En av de bästa dokumentärfilmer jag sett på länge, med massor av underbar musik, med både hopp och varningar. Denna film lyfter fram och låter oss möta några kvinnor som är dirigenter. Dirigenternas värld är helt klart ett område där kvinnor haft svårt att bli accepterade. I filmen får vi möta några av de kvinnor som trots allt motstånd tagit plats på dirigentens plats och fått leda orkestrar. Men motståndet är inte övervunnit.

Filmen bygger på två tidsepoker. För 30 år sedan mötte regissören Christina Olofson dirigenter från Sverige, Norge, Ryssland och USA. Nu har regissören träffat dessa dirigenter igen. Hur har det gått för dem och vad tänker de om att vara kvinna i dirigenternas värld nu? Vi får också möta några av dagens dirigenter som är mitt uppe i sina karriärer.

Dessa kvinnor har skapat historia och jag är imponerad av deras mod och skicklighet. Som en av dem påpekar: en medelmåttig manlig dirigent kan fortfarande få uppdrag men en kvinna som är dirigent måste vara på topp för att accepteras. Det är samtidigt sorgligt att det fortfarande är stor skillnad på mäns möjligheter och kvinnors. För även om det idag finns fler kvinnor som är dirigenter är det långt ifrån jämställt. När Kungliga Operans VD får frågan i filmen om de har engagerat någon kvinnlig dirigent för säsongen kan han inte nämna någon.

Det var skrämmande att inse hur konservativt allt är, in i minsta detalj, inom den klassiska musiken. Dirigenter förväntas vara klädda i svart – och i början av sin karriär fick flera av dessa kvinnor som var dirigenter höra att de inte fick ha långbyxor för det kunde då se ut som att de försökte vara män.

Pandemin och hur den satte stopp för de flesta kulturevenemang påverkade de kvinnor som är dirigenter oerhört. Givetvis. När nästan allt ställdes in fick inte de några uppdrag. En kvinna som är amerikansk dirigent berättade att de fortfarande kunde göra en del konserter som sändes online och de fick uppföra konserterna med plexiglas emellan varandra och med munskydd.

Filmen handlar om kvinnors möjligheter att ta plats i en typiskt manlig sfär som dirigenternas och det är samtidigt en symbol för alla de områden i samhället dit kvinnor inte är lika välkomna som män är. Men filmen är också en bedårande resa in i att upptäcka den klassiska musiken. Genom filmen öppnas mina ögon för många detaljer av hur en operaföreställning och en konsert byggs upp.

Även om filmen som dokumentär pekar på flera svårigheter för kvinnor att bli dirigenter och är tydlig i att formulera problem lämnar den ändå kvar en del för mig som tittare att själv tänka och fundera på. Vilket är ett stort plus.

Denna film är ett måste att se för alla som är intresserade av musik – men den ger också mig som inte är kunnig inom klassisk musik oändligt mycket.

Lite bakgrundsfakta om dirigenterna som medverkar i filmen:
Kerstin Nerbe är en av våra första svenska kvinnliga dirigenter, en efterföljare till Ortrud Mann. Båda medverkade i filmen Dirigenterna. Kerstin utformade sin egen plattform i skapandet av Folkoperan i Stockholm, tillsammans med Claes Fellbom.
JoAnn Falletta medverkade också i Dirigenterna. I dag är hon chefdirigent för två amerikanska stora orkestrar i USA: Buffalo Philharmonic Orchestra i New York och Virginia Symphony Orchestra i sydöstra Norfolk.
Victoria Bond var vid tiden för förra filmen verksam som dirigent i New York och hade påbörjat en karriär som kompositör. Idag möter vi henne i Baden-Baden, där hennes nyskrivna opera ”Clara” om Clara Schumann repeteras.
Marit Strindlund efterträdde Kerstin Nerbe 2013, som chefsdirigent och musikalisk ledare på Folkoperan. Hon är sedan hösten 2020 konstnärlig chef för musiken vid Kulturhuset Spira i Jönköping.
Anna-Maria Helsing är opera- och symfoniorkesterdirigent med utbildning från Sibeliusakademin i Finland. Helsing har dirigerat alla ledande finska orkestrar och en rad kända internationella orkestrar.
Stina Widén är en ung tidigare jazzsaxofonist som utbildar sig till dirigent i Norge, vilket hon anser ger henne bättre möjligheter att göra det hon brinner för.
Cayenna Ponchione-Bailey är dirigent i Oxford och forskare inom genusvetenskap och musik. Cayenna är uppvuxen i Fairbanks, Alaska, i ett enkelt hem utan musikbakgrund, till skillnad mot sina kollegor som oftast kommer från välbeställda hem.
Julia Jones är operadirigent och efterfrågad på Stockholmsoperan. ”Utan musiker har jag inget jobb”, säger hon. Genom att påpeka och understryka att det är en kvinna som står framför orkestern skapas problem – där de inte finns, enligt henne.

Regissören
Christina Olofson är en av Sveriges mest uppmärksammade filmare. Hon är utbildad filmklippare och har regisserat och producerat ett 30-tal filmer – både spelfilm, dokumentär och kortfilm. Bland titlarna kan nämnas: Sanning eller konsekvens, I rollerna tre, Happy End, Hannah med H, Kropparnas arkiv, Anna Lindh – Människan, ministern, mordet och många fler.

Filmrecension: Marisol – om att våga möta sin egen inre sanning

by

Marisol
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund

Marisol är en väldigt ärlig och rakt-på biografi om författaren, dramatikern och översättaren Fredrik Ekelund som kom ut som transvestit vid 64 år ålder. Eftersom hen är författare är att skriva något som troligen sitter i ryggmärgen för hen. I dokumentären får vi se ett filmklipp från när hen berättar för sina barn och en av dem ställer direkt frågan: ”Kommer du att skriva en bok om detta?”

Jag tror att denna film framför allt sätter igång tankar och funderingar. Fredrik/Marisol kastar sig huvudstupa in i ett vild liv med andra transor i Köpenhamn. Hens familj kraschar och barnen undrar vem deras pappa egentligen är.

Ibland poppar en tanke upp: Är detta en skådespel? En test? En konstnärlig installation? Jag vet, att det är ingen vacker tanke så jag trycker ned den. Jag har för flera år sedan träffat och intervjuat Fredrik Ekelund när hen vann pris som arbetarförfattare. Hen har, som hen själv också berättar i filmen, varit ganska manhaftig, jobbat i hamnen, varit fysiskt stark, spelat fotboll på ganska hög nivå, älskar fotboll.

En sak som skrämmer mig är då hen flera gånger i filmen berättar att när hen är kvinnan Marisol är hen roligare, vänligare, mer omvårdande. Andra transor berättar sådant också, om att de som kvinna vågar vara mycket mer social och rolig än som man.

När Fredrik är Marisol så är går hen i högklackat, målar sig med lysande rött läppstift, har helt kjol eller klänning. Hmm. Men så går aldrig jag klädd. Jag drömmer inte om att vara man – jag är kvinna och många andra jag känner som är kvinnor vill inte heller gå i högklackade skor. Varför är det kvinnligt och inte manligt? Där är själva knuten tycker jag. För mig får vem som helst gå klädd hur han/hon/hen vill.

Mellan raderna tycker jag att det Marisol handlar om är att befria sig själv från fördomar, tvång, traditioner – att få vara den man är och att varje individ är mångsidig och inte kan rymmas inom en fastställd mall. Marisol handlar egentligen mest om att våga möta sin egen inre sanning. Och den sanningen är inte en enda utan vi är så mycket mer.

Regissörerna Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund säger:
– I grunden handlar det om att vara människa, bortom kön, ålder, klass, och ras och att våga se vem som egentligen finns där under. Om att släppa fram den kraft som kan ligga dold inom en men också om att tämja den drift som kan bo i kraften, och som blir destruktiv om man låter den ta över.