Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Moonage Daydream – en omskakande och fantastisk resa i David Bowies universum

by

Moonage Daydream
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Brett Morgen
Medverkande David Bowie, Ziggy Stardust, The Thin White Duke, David Jones med flera

En omskakande och fantastisk resa till David Bowies universum. Den första filmen om David Bowie som skapats med gillande av hans familj. Det behöver inte alltid medföra ett högt betyg att anhöriga godkänner filmen men i det här fallet märks det på ett positivt sätt. Filmskaparen har helt klart fått tillgång till mycket material. Moonage Daydream är uppbyggd av mängder av klipp från konserter, intervjuer och musik av och med Bowie. Om det gick att ge betyg 10 av 5 möjliga hade denna film fått det.

Filmleverantören skriver om filmen:
Filmen har fullt stöd från Bowies dödsbo och innehåller många av hans bästa låtar, såväl som tidigare aldrig tidigare visat konsert-material.

Filmen berättar på ett unikt sätt och för med oss på en resa i Bowies funderingar kring livet och existensen, det är en audivisuell rymdodyssé om en man som vågade testa sina drömmar och vågade förändras många gånger och också belyser hans tankar kring hur vi kan leva meningsfulla liv på 2000-talet. Delvis följer filmer delar av hans liv kronologiskt men samtidigt är den uppbyggd av bilder som får tala själva. Helt fantastiskt filmverk. Och tiden återges i cirklar emellanåt, på ett effektivt bildberättande sätt.

Filmen bör ses på riktig bioduk. Jag såg att en av medfinansiärerna är HBO. Jag misstänker att det betyder att filmen kommer att släppas på HBO Max streamingtjänst framöver. Jag uppmanar alla som vill de filmen att först se den på bio. För varenda som är ett fan av David Bowie är filmen ett måste att se. Men också den som inte är lika stor fan kommer att få ut mycket av filmen. Musiken är fantastisk och Bowie bjuder in till en andlig resa med tankar och funderingar kring de mest centrala existentiella frågorna. Om du någon gång funderar kring tiden och livet bör du ge dig hän åt denna resa in i Bowies universum.

Det finns dock en sak som är negativ med Moonage Daydream: den är för kort. Den är två timmar och tjugo minuter. En artist som David Bowie kan knappast skildras i en långfilm på två timmar och tjugo minuter. Han skapade musik, han skapade videos, han målade, han var skådespelare.

Det är mycket som inte finns med. Hans personliga Bowie liv berättas det alltför lite om. Hans äktenskap 1970-1980 med Angela Barnett (även känd som Angie Bowie), med vilken han har sonen Zowie (numera Duncan Jones, filmregissör) finns ingenting om. Han gifte om sig med Iman Abdulmajid 1992, vilket nämns live.

Det är också mycket från Davids Bowies artistliv som inte är med. Alldeles för lite av vad han gjorde de sista femton-tjugo åren är med. Jag respekterar om familj inte vill att privatlivet skildras nära, men något mer vill man ändå ska tas upp och framför borde mer berättas om den musik och den konst han skapade under dessa år. Hur vilt liv han levde under Berlinåren nämndes inte heller på något sätt. Vi får hoppas att regissören får i uppdrag att göra en serie med sex eller tio avsnitt om David Bowie.

Jag är helt tagen efter filmen. Det är en omskakande resa i Bowies universum. Men för fokuserad på hans första år fram till Lets Dance-åren. Mycket liv från albumen Reality, The Next Day och Blackstar. Och jag är nyfiken på hur han rent filosofiskt funderade då han skapade de sista albumen,.

David Bowie var otroligt kreativ och samtidigt djup andlig tänkare. Han var bara 69 år när han lämnade jordelivet. Det är sorgligt för oss människor som är kvar att han inte kunde få fortsätta och skapa i den åldern. Jag kan tänka att med sin livserfarenhet och sitt enorma kunnande skulle skapat ännu mer odödliga verk.

Filmrecension: Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave – rolig, äkta, sätter igång minnen

by

Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 september 2022
Regi Anna Hammarén, Rasmus Ohlander, Håkan Hammarén
Medverkande Knut Agnred, Anders Eriksson, Kerstin Granlund, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe, samt i arkivmaterial även Peter Rangmar.

En underhållande dokumentär som jag gärna hade sett i ett par timmar till. Den är en timme och fyrtio minuter men för min del skulle den få vara fyra-fem timmar. Jag vill bara se mer och mer. Den är rolig, sätter igång en massa minnen och känns väldigt äkta och ärlig.

Humorgruppen Galenskaparna After Shave fyller 40 år och filmen berättar hur det började hemma hos bröderna Claes och Anders Eriksson och vi får följa hur de mötte övriga delen i gruppen i samband med att flera av dem började plugga på Chalmers i Göteborg. Plugga och plugga, det blev väl inte så många poäng tagna av dem då de hade fullt upp med att skapa sketcher, sjunga och uppträda. Vilket många av oss är tacksamma över. Den glädje, underhållning och humor som denna grupp spritt vibrerar genom hela filmen. Chalmers studentspex och cortege varje valborg tycks vara en plantskola för artister.

Tv-serien Macken innebar deras riktigt stora nationella genombrott. Det är starkt att se publiken sjunga med i sångerna när tv-serien blivit en scen-föreställning. Titellåten för Macken liksom sången om husvagnssemester och sången om konfirmanden som vill ha en synt har blivit kultförklarade klassiker som jag tror att oavsett vilken musikstil man gillar ändå inte kan låta bli att sjunga med i.

Dokumentären handlar om gruppen men det är också en metafor för alla artister. Vi får en nära inblick i relationerna mellan artister och publik och kritiker. Claes Eriksson, som skrivit en stor del av gruppens material är mest i fokus och intervjuas men de övriga är också med och intervjuas.

Claes Eriksson är inte särskilt imponerad av kritiker. När gruppen i början av dess karriär hade haft succé med en föreställning i Göteborg bokade de en teater i Stockholm för att sätta upp föreställningen där. De blev totalt nedgjorda i en Stockholmstidning där recensenten skrev att gruppens medlemmar varken kunde dansa eller sjunga eller vara underhållande. Något år senare gav gruppen en ny föreställning i Stockholm och då blev de otroligt hyllade. Jag är väldigt förvånad över hur en kritiker kunde såga en föreställning och dess medverkande så grovt.

Claes Eriksson tycks vara rätt skeptisk till kritiker. Jag tror kritiker behövs av flera skäl men jag kan inte förstå hur en kritiker kan såga artister totalt. Bakom varje föreställning ligger mycket arbete, många förberedelser och varje artist är en människa med känslor och förhoppningar och som anstränger sig. Att vara kritisk är en sak men att såga jäms med fotknölarna fyller ingen större funktion. Det krävs inte någon större kunskap att recensera på det sättet: att bara fördöma eller bara höja till skyarna utan att förklara. Mer än så förväntar jag mig av en kritiker.

Denna dokumentär sätter igång både minnen och tankar – och det är precis det bra film ska göra. Filmens skapare har lyckats komma nära både Claes och Anders Eriksson och de övriga, intervjuerna känns väldigt ärligt och äkta.

För den som älskar Galenskaparna After Shave är filmen förstås en film som måste ses, men jag tycker den är så bra och så inspirerade och tankeväckande att jag rekommenderar alla att se den. Och vem älskar inte denna galenskap? Behöver vi inte alla den emellanåt? Vi behöver skratt och vi behöver underhållning.

Filmrecension: Den blinda mannen som inte ville se Titanic – bland det starkaste jag sett på länge

by

Den blinda mannen som inte ville se Titanic
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Teemu Nikki
Medverkande Petri Poikolainen, Marjaana Maijala, Samuli Jaskio, Hannamaija Nikander, Matti Onnismaa, Rami Rusinen m fl

En unik berättelse om kärlek, liv och död och mänskligheten på gott och ont. En av de starkaste filmer jag sett på länge. Vinnare av publikpriset på Filmfestivalen i Venedig 2022. Mycket välförtjänt.

Filmen skildrar Jaakko, en ganska ung man som är blind och rullstolsbunden då han drabbats av MS. Han lever väldigt isolerad i sin lägenhet där han har en assistent som kommer en liten stund en gång om dagen och hjälper honom. Utanför kan han höra grannarna skvallra om honom och spekulera om varför han blivit så hjälplös, han hör du hur diskuterar: Har han druckit för mycket alkohol? Hur orkar han alls leva?

Han är överbeskyddad av sina föräldrar. Han är vuxen men då han är så funktionshindrad kan föräldrarna inte släppa greppet om honom och de ringer flera gånger om dagen och vill ta ut honom på utflykter och annat. Det måste vara mycket svårt både för föräldrar och deras vuxna barn när barnet blir så funktionshindrad och behöver så mycket hjälp.

Via en online chatt har Jaakko fått kontakt med Sirpa, en kvinna som också har en svår sjukdom. De lever både mycket nära döden.

Jaakko är en rolig karaktär. Han har sina bestämda åsikter och har många dvd-filer som han sett på den tiden då han kunde se. Men det finns en film han har och som han vägrar att se: Titanic. Han är stolt över att den fortfarande är kvar i en oöppnad förpackning.

​Jaakko spelas av Petri Poikolainen som av många kritiker sägs här göra sitt livs roll. En morgon får han ett mail om att han vunnit 600 euro på Keno och strax därefter berättar Sirpa att hon fått sorgligt besked på sitt blodprov. Hon måste få cytostatika och är jätteledsen. Jaakko beslutar sig då att åka och hälsa på henne. Det är bara tre timmars färd mellan dem. Två taxiresor och en tågresa. Problemet är att hans assisten inte kan följa med honom på så kort varsel så han ger sig iväg utan någon hjälp. Vad kan gå fel? Han måste få hjälp till taxin, från taxin till tåget, hjälp av tåget till nästa taxi. Hur det går ska jag inte avslöja.

Filmen är konsekvent filmad nära honom och vi upplever det mesta ur hans perspektiv. Han kan inte se alls och vi får se omgivning och andra personer suddigt. Hur ofta får vi överhuvudtaget se filmer filmade ur blindas eller synskadades perspektiv?

De första tio minuterna av filmen var mest en presentation och då trodde jag att filmen var en dokumentär. Men oj vad jag bedrog mig. Det är ett drama som är bland de starkaste jag sett på länge och skakar om och får oss att både känna och tänka kring livet, döden, de existentiella frågorna och vad det är att vara människa.

Filmrecension: Nope – Jordan Peeles uppföljare till Get Out och Us vill för mycket för sitt eget bästa

by

Nope
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 augusti 2022
Regi Jordan Peele
I rollerna Steven Yeun, Keke Palmer, Daniel Kaluuya, Michael Wincott, Terry Notary m fl.

Jordan Peele är tillbaka med sin tredje film efter kritikersuccéerna Get Out (2017) och Us (2019). Nope är en kreativ film, för att inte säga bitvis banbrytande, men jag lämnar ändå biosalongen med en blandad upplevelse. Första timmen känns det som att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara för film, som att den fastnar i att vilja säga för mycket på en och samma gång, för att sedan mynna ut i en spektakulär andra hälft. Jag frågar mig själv om den långdragna inledningen var nödvändig för att bygga upp karaktärerna och handlingen, men jag är osäker.
Det rör sig någonstans mitt emellan sci-fi och skräck. Filmen handlar om en svart familj som tränat upp hästar för Hollywood i flera generationer. Familjens patriark dör redan i öppningsscenen efter att ett föremål som troligtvis fallit från ett flygplan träffar honom. Vi får istället lära känna hans två barn, OJ (spelad av Jordan Peele-favoriten Daniel Kaluuya) och hans mer karismatiska syster Emerald (Keke Palmer imponerar i denna roll). De börjar snart misstänka att något övernaturligt är i görningen och bestämmer sig för att försöka filma detta övernaturliga fenomen.
I ett av filmens sidospår ser vi Oscars-nominerade Steven Yeun som en före detta barnstjärna från 90-talet som fortfarande är traumatiserad efter att de andra skådespelarna i hans tv-program blev brutalt mördade av en schimpans. Sidospåret har kanske en symbolisk betydelse för filmens budskap om att tämja det otämjbara, men känns även symptomatisk för den röriga inledningen. Men när filmens pusselbitar väl fallit på plats blir det en riktig nagelbitare. Problemet är bara att startsträckan är så lång. Möjligtvis är filmen för kreativ för sitt eget bästa, den hade i min mening vunnit på att vara lite mer rakt på sak, gärna med en annorlunda klippning.

Filmrecension: De förbannade åren 2 – berättelsen känns närmare än någonsin

by

De förbannade åren 2
Betyg 3
Släpps för digitalt köp 15 augusti och för digitalhyra 29 augusti 2022
Regi Anders Refn
I rollerna Jesper Christensen, Bodil Jørgensen, Mads Reuther, Gustav Dyekjær Giese, Sara Viktoria Bjerregaard, Lue Dittmann Støvelbæk, Sylvester Byder, Pernille Højmark, Claes Malmberg, Jesper Zuschlag m fl

Anders Refns krigstidsdrama De förbannade åren om tiden då Danmark ockuperades av Nazi-Tyskland under andra världskriget blev en stor succé på danska biografer med över en miljon besökare. Filmen hade premiär i Danmark 2020 och kom samma år även till svenska biodukar. Nu kommer uppföljaren till svenska tittare digitalt.

Uppföljaren är liksom den första filmen en realistisk skildring av hur människor kan agera under en ockupation. Precis som med den första filmen känner jag att uppföljaren gärna kunde ha släppts som en tv-serie i stället. Uppföljaren är två och en halv timme men eftersom det är flera olika människoöden och relationer som utvecklas skulle det fungera alldeles utmärkt att fördjupa i en serie av åtta eller tio avsnitt.

De förbannade åren inleddes när nazisterna ockuperade Danmark i april 1940. Handlingen kretsar kring den välbärgade elektronikfabrikören Karl Skov och hustrun Eva som vid ockupation levde de ett behagligt överklassliv i Köpenhamn med de fem barnen Michael, Aksel, Knud, Valdemar och Helene. Fabrikören Karl tvingades motvilligt att producera för den tyska marknaden, vilket skapade motstridigheter i familjen. En av sönerna, Michael anslöt sig till tyskvänliga Frikorps Danmark medan en annan son, Aksel gick med i den danska motståndsrörelsen.

I uppföljaren, De förbannade åren 2, startar berättelsen 1943, två år före krigsslutet. Vi får följa familjens öden från 1943 fram till sommaren 1945 då Danmark åter blir fritt. Skildringen av de olika karaktärerna fördjupas och konflikterna både mellan familjens medlemmar och i samhället ökar. Karl uppmanades i början av ockupationen av danska makthavare att samarbeta med tyskarna i fabriken. Men då krigslyckan för Nazi-Tyskland vänder och det blir allt tydligare att tyskarna kommer att förlora kriget då vänder de danska makthavarna kappan efter vinden. En ironisk men samtidigt träffande skildring är av de svenska kapitalisterna som samarbetar med den danska fabrikören. Svenskarna är ännu skickligare på att känna av vart vindarna vänder riktning åt. När tyskarna är på väg mot förlust satsar de svenska kapitalisterna på de nya förväntade vinnarna.

Det är så skrämmande att se hur tyska myndigheter under ockupationen förföljer sitt lands frihetskämpar och hur dansk polis griper danska motståndsmän och låter tyska Gestapo både tortera och döda dem. Sverige har skonats från att vara inblandat i krig under hela 1900-talet. Jag hoppas att många svenska tittare väljer att se denna skildring av Danmark under ockupationen. Jag tror vi har mycket att lära oss av att se hur människor agerar. Det är krig i Europa nu och berättelsen känns närmare än någonsin.

Familjen Skov splittrades redan i början av ockupationen. Aksel måste har gå under jorden för att inte gripas och dödas av nazisterna och han utvecklas gradvis till en målmedveten motståndsman. Pappa Karl kämpar för sitt livsverk, sin fabrik, under allt svårare förhållanden ochnär den danska koalitionsregeringen kollapsar står han plötsligt utan politiskt stöd, Han måste vidta säkerhetsåtgärden för att han inte ska gripas som tyskvän efter kriget. Det kan vara dödsstraff på att ha hjälpt ockupationsmakten, trots att regeringsmedlemmar hade uppmanat honom till dt. Vi får verkligen se politikers fulspel skildrat. Det gör mig rädd med tanke på att varken världen i stort eller ens Europa är bevarat från krig idag.

Uppföljaren är engagerande och ger mycket att tänka på. Jag hoppas många ser den. Den visar både makthavares fulspel och också hur olika möjligheterna är att klara sig för olika samhällsklasser. Överklass som samarbetat med ockupationsmakten har mycket större chans att överleva när allt faller ihop än de fattigare och arbetarklassen. Vi borde prata mycket mer om vad krig och våld gör med människor.