Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Diorama – ett vardagsdrama med hög igenkänningsfaktor

by

Diorama
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Tuva Novotny

Det börjar med aporna, fortsätter med religionen sedan kommer romantiken och jämställdheten. Och under 60-talet fri sex. Efter den genomgången börjar historien om Frida (Pia Tjelta) och Björn (David Dencik) och deras tre barn.

Den första euforiska kärleken och det sorglösa livet inleder filmen. Med frihet och åtrå och sex när som helst. Men tiden går och livet ändras. Rollerna blir uppdelade och kvinnofällan slår igen. Hon vill att allt skall funka, han drömmer sig bort. Livet blir jobb och vardag. När hon vill prata känner han sig påhoppad. När hon vill prata tar han det definitivt. Han hatar henne, hon har förstört allt. Den splittrade familjen och vårdnadstvist. Ett kärleks och seperationsdrama med alla ingredienser.
Filmen skildrar ett förhållande och en skilsmässa och de känslor det väcker. Både sorgligt, dumt och helt galet. Precis som ett förhållande kan bli när hatet växer. Det är en film att känna igen sig själv och andra i. Ibland blir det så galet att det blir komiskt.

Ett verklighetstroget förhållande som visar att kvinnor och män ofta talar olika språk.
Att vi alla har olika sätt att tackla livet och att livslång tvåsamhet kan vara en utopi som inte är så lätt att uppnå.

Jag tycker det är en bra film som gör att man lär känna personerna och att man kan förstå deras känslor utan att hålla med. Att det är en nordisk film ger extra trovärdighet till historien även om relationer alltid är universella. Att det bakom allt tjafs och drama finns en längtan till gemenskap och en önskan om kärlek är ändå hoppfullt.

De dioramor som bryter av filmen känns ganska fåniga och tillför ingen kunskap liksom Fråga doktorn i slutet av filmen. De påminner om pekpinnar till publiken. Både Pia Tjelta och David Dencik är övertygande i sina roller. Kul också med halva kändissverige i birollerna som lyckliga separerade par.

Ett vardagsdrama med hög igenkänningsfaktor.

Filmrecension: Cyrano – ett välspelat drama i mustigt 1600-tal

by

Cyrano
Betyg 4
Svensk premiär 22 april 2022
Regi Joe Wright

Historien om Cyrano finns i många varianter. För det mesta är han mannen med den allt för stora näsan. Här är han dvärg, 135 cm, och lika övertygad om att ingen kan älska honom.En tidlös historia med kärlek och musik.

Den vackra Roxanna (Haley Bennett) längtar mer efter kärlek än välbeställda friare.
När hon får syn på Christian (Kelvin Harrison.Jr) faller hon genast för hans utseende.
Men han har inte orden i sin makt och Cyrano de Bergeracs ( Peter Dinklage) blir hans röst och skapar vackra verser och brev. Cyrano som älskar Roxanna av hela sitt hjärta vågar aldrig bekänna sin kärlek. Men han har de ljuvaste orden att beskriva henne.

En musikalisk historia med mycket känslor. Ett välspelat drama i mustigt 1600-tal. Med deklamation och verser ska känslor beskrivas. Med poesi och sånger blir denna filmade musikal en egen upplevelse. Romantisk men ändå så tragisk och tidlös.
Att Cyrano på grund av sitt utseende aldrig vågar bekänna sin kärlek är tragiskt men också så mänskligt. Alla kan känna igen osäkerheten inför den stora kärleken.

Haley Bennett är ljuvlig som Roxanna, med ett öppet ansikte där alla känslor kan läsas.
Hennes motspelare Peter Dinklage är en skicklig skådespelare som tolkar Cyrano med bravur. Speciellt hans roll i Game of Thrones har gjort honom berömd men här visar han också ett annat register.

Många sånger berör och när soldaterna sjunger sina avskedssånger till dem där hemma inför den snart annalkande döden på slagfältet blir det så känslosamt att man gråter. Det är en scen som är gripande men också alltid aktuell.

Filmrecension: As In Heaven – stark, mörk och berörande

by

As In Heaven
Betyg 4
Streamingpremiär ör digitalt köp 28 april 2022 och digitalhyra 9 maj

As In Heaven (danska originaltiteln: Du som er i himlen) är en skakande berättelse om hur kvinnor för hundra år sedan i Danmark (och givetvis också i Sverige) förtrycktes med stor hjälp av kvinnoförnedrande tolkning av religion. Filmen är stark, mörk och berörande och vann huvudpriset Dragon Award Best Nordic Film på Göteborgs filmfestival.

Huvudrollen i filmen, 14-åriga Lise, lever på danska landsbygden i slutet av 1800-talet. Hon är äldst i en syskonskara på sju barn och hennes mamma väntas vilken dag som helst föda ännu ett barn. Lise ska som den första i släkten och i familjen få flytta till en annan ort för att gå i en skola. Men det som skulle bli hennes sista dag på gården visar sig bli dramatisk och livsförändrande.

Mammans födslovärkar sätter igång och något är galet. Natten närmar sig och modern har hemska plågor. Lise skickas iväg tillsammans med alla sina småsyskon till farmoderns gård. Där för Lise som 14-åring tillsammans med en jämnårig kusin, Elsbet, ta hand om alla småsyskon: hålla dem lugna, få dem i säng och ordna mat. Det är väldigt hjärtskärande att se denna fattigdom och rättslöshet som barnen lever i. Ingen vuxen talar till dem och berättar, ingen lugnar dem i deras oro.

Mamman har haft en dröm som sagt att hon ska föda en pojke och sedan ska läkaren komma och då ska hon dö. Så när blodet forsar och de kvinnor som hjälper till vid födseln vill skicka bud efter läkaren säger hon nej. Drömmen sade ju att hon skulle dö om läkaren kommer.

Lise smyger iväg från huset där småbarnen sover för att i smyg se vad som händer med mamman. De måste hon göra utan att synas, förstås. Ångestfyllda tankar fyller Lise och hon ber till Gud att rädda mamman. Om Gud räddar mamman kan hon offra skolan. Lise är övertygad om att mamman är i fara på grund av att Gud straffar Lise för att hon tidigare under dagen i smyg hade lånat ett hårspänne av mamman. Denna hemska tyngd av skuld låser henne, precis som kvinnor under denna tid beskars på frihet av den tidens kyrka.

Berättelsen handlar om kvinnors situation under denna tid, hur förtryckta de var. Men den handlar lika mycket om barnens situation. Jag tror inte många idag skulle lämna barnen så övergivna vid en krissituation och framför allt skulle nog inte många lämna över ansvaret för sex småsyskon åt en 14-åring. Det gör ont i hjärtat av att se hur övergivna barnen var i en sådan tragisk situation och hur de fick hantera skamkänslor och skuld själva.

Fotomässigt är filmen oerhört spännande och välgjord med många magiska scener med känsla av drömmar och hur vårt undermedvetna färgar vår tillvaro. Anledningen till att filmen inte får ännu högre betyg är att vi som tittare redan efter tio minuter vet hur allt ska sluta. Jag sitter som på nålar och hoppas, men samtidigt vet jag vart allt bär hän. Filmen får ett stort plus att jag blir så berörd och engagerad. Det är dock ingen feelgoodfilm. Långt därifrån.

Thure Lindhardt spelar Lises elaka pappa Anders. Thure Lindhardt känner många igenom för säsong tre och fyra i tv-serien Bron där han spelar Sagas nya danska poliskollega Henrik. Henrik i Bron är inte den mest sympatiska karaktären som drogmissbrukande polis men efter att ha sett honom i flera roller med betydligare mer vidriga karaktärer är rollen i Bron nog hans mest sympatiska. I denna film för han än en gång en våldsbenägen sammanbiten man som man helst inte vill träffa i verkliga livet.

Filmen är Tea Lindeburgs debut som långfilmsregissör. Lindeburg har även skrivit manus, baserat på Marie Bregendahls berättelse En Dødsnat från 1912. Jag ser fram emot fler filmer i regi av Tea Lindeburg. Tea Lindeburg har tidigare skrivit manus till Netflix-thrillerserien Equinox från 2020, baserad på hennes DR-podcast Equinox 1985 som nominerades till Prix Italia 2017. Lindeburg har därutöver gjort en rad satirserier och barn/ungdomsserier och kortfilmer bland annat för DR och TV2.

Lite fakta om filmens framgångar:
As In Heaven fick världspremiär på filmfestivalen i Toronto förra året och tävlade därefter i San Sebastian, där den belönades med regipriset till Tea Lindeburg och priset för bästa huvudroll till Flora Ofelia Hofmann Lindahl. Hon blev tidigare under 2021 den yngsta mottagaren någonsin av en Robert-statyett i kategorin bästa kvinnliga huvudroll i en tv-serie, för sin insats i DRs dramaserie Vargen kommer som visats i SVT.

Filmrecension: Drive My Car – en magisk resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om vänskap, om kärlek och hämnd

by

Drive My Car
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ryûsuke Hamaguchi

Årets vackraste film, tror jag. En sång om sorg, om livet, om kärlek, vänskap, om skuldkänslor, konst och att leva vidare efter en tragedi och mitt i alltihop finns en finurlig och högst ovanligt rollkaraktär: en röd Saab 900 Turbo.

Filmen som bygger på en novell av den populära författaren Haruki Murakami vann en Oscar för bästa utländska film. Den var nominerad till bästa film alla kategorier också, en kategori som vanns av filmen Coda. Men skulle du fråga mig så är den rätta vinnaren Drive My Car.

Ryûsuke Hamaguchis prisbelönade film har vunnit en lång rad priser, bland annat Golden Globe för bästa utländska film och bästa manus på filmfestivalen i Cannes. Trots att den vunnit minst 50 priser tror jag den skulle kunna vinna ännu mer ifall omröstningen skulle ske ett halvår eller ett år senare. Det här är en film som växer med tiden och som kan ses om och om igen och tittaren kommer att hitta massor mer som filmer har att säga. Den talar under ytan och har många nivåer av vad den förmedlar.

Som filmens distributör skriver: Murakamis ordknappa, precisa berättelse på under 40 sidor har inspirerat till en rik filmisk resa som tar sin tid och levererar starka känslor genom små åtbörder.

Filmens huvudperson, förutom den rösta staben är teaterregisssören och skådespelaren Yasuke Kafuku (spelas så bra av Hidetoshi Nishijima). Han har ett spännande har ett förhållande med sin fru sedan 20 år. Hustruin, Oro är manusförfattare. De två bollar idéer både när de älskar och under sina bilresor. Men något händer. Livet är inte alltid så okomplicerat som det kan se ut. Det rör sig mycket i människors undermedvetna.

Vad som egentligen är orsak och vad som är verkan, det är upp till betraktaren att avgöra. Vad händer och varför? Kan vi ens någonsin egentligen veta det?

Filmen har en stark parallell till Tjechovs drama Onkel Vanja. Yasuke Kafuku, filmens ena huvudperson, har både spelat huvudpersonen i Onkel Vanja och sätter upp den som regissör. En stor del av filmen handlar om när han väljer skådespelare till en multi-språklig uppsättning av Onkel Vanja. Mycket spännande. En av rollerna ges till en döv kvinna. Att kommunicera med teckenspråk är också ett språk.

Filmens handling går att betrakta utifrån kunskap om Onkel Vanja, men det är inget krav att någonsin ha sett det dramat. Filmen har så mycket djup i sig att det har saker att säga varenda en som ser den. Kanske ger filmen dessutom inspiration till att se Onkel Vanja? Just nu finns en mycket bra brittisk uppsättning av Onkel Vanja på SVT Play.

Drive My Car är en magisk underbar resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om att kommunicera, om vänskap, om kärlek och hämnd.

Filmrecension: Elizabeth: A portrait in part(s) – mästerlig mosaik

by

Elizabeth: A portrait in part(s)
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Roger Michell

70 år på tronen – går det alls att skildra? Roger Michells dokumentär om den brittiska drottningen Elizabeth II är en mosaik, sammansatt av minnen, känslor och tankar. Mästerligt, helt enkelt. Filmen förmedlar känslor från en mängd olika sammanhang istället för att berätta kronologiskt. En kronologisk skildring hade knappast varit lika levande och det hade ändå varit omöjligt att få med allt. Dessutom finns kronologin i Elizabeth II:s liv som drottning välgjort berättat i tv-serien The Crown.

När vi nu får se drottningen som sig själv från filmklipp från hela hennes liv blir det tydligt hur väl de brittiska skådespelarna agerat i rollen som hennes tv-serien The Crown. Hur de talar, hur de rör sig, in i minsta detalj, har de fångat drottningens karaktär och utstrålning. Claire Foy som den unga drottningen och Olivia Colman som den medelålders drottningen. Den äldre får vi se gestaltad av Imelda Staunton senare i år, när säsong 5 kommer.

Elizabeth II är den monark som innehaft posten längst i brittisk historia, i år firar hon 70 år på tronen. Det är ett fascinerande liv hon haft. Storbritannien och världen har genomgått stora samhällsförändringar under dessa år. Regissörens skildring känns till stor del som en hyllning, men det känns ärligt. Hon är en imponerande kvinna som fick ta över kronan som mycket ung. Hon ger intryck av att ha skinn på näsan. Jag är också imponerad av vilken duktig ryttare hon är.

Oavsett vad man tycker och tänker om monarki är detta en film som engagerar och är intressant. Att vara drottning handlar mer om en idé än en person, säger Elizabeth II i filmen. Jag både håller med och inte. För den brittiska monarkin har troligen Elizabeth IIs personlighet och karaktär räddat kvar monarkin eller åtminstone gjort den mer populär än den kunde ha varit. Nu tar filmen inte upp frågor kring monarkin egentligen, men det är inte regissörens syfte. Vi får se en mängd filmklipp från drottningen liv som barn ända till nu som snart hundraåring. Det är en roligt möte över filmduken.