Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: As In Heaven – stark, mörk och berörande

by

As In Heaven
Betyg 4
Streamingpremiär ör digitalt köp 28 april 2022 och digitalhyra 9 maj

As In Heaven (danska originaltiteln: Du som er i himlen) är en skakande berättelse om hur kvinnor för hundra år sedan i Danmark (och givetvis också i Sverige) förtrycktes med stor hjälp av kvinnoförnedrande tolkning av religion. Filmen är stark, mörk och berörande och vann huvudpriset Dragon Award Best Nordic Film på Göteborgs filmfestival.

Huvudrollen i filmen, 14-åriga Lise, lever på danska landsbygden i slutet av 1800-talet. Hon är äldst i en syskonskara på sju barn och hennes mamma väntas vilken dag som helst föda ännu ett barn. Lise ska som den första i släkten och i familjen få flytta till en annan ort för att gå i en skola. Men det som skulle bli hennes sista dag på gården visar sig bli dramatisk och livsförändrande.

Mammans födslovärkar sätter igång och något är galet. Natten närmar sig och modern har hemska plågor. Lise skickas iväg tillsammans med alla sina småsyskon till farmoderns gård. Där för Lise som 14-åring tillsammans med en jämnårig kusin, Elsbet, ta hand om alla småsyskon: hålla dem lugna, få dem i säng och ordna mat. Det är väldigt hjärtskärande att se denna fattigdom och rättslöshet som barnen lever i. Ingen vuxen talar till dem och berättar, ingen lugnar dem i deras oro.

Mamman har haft en dröm som sagt att hon ska föda en pojke och sedan ska läkaren komma och då ska hon dö. Så när blodet forsar och de kvinnor som hjälper till vid födseln vill skicka bud efter läkaren säger hon nej. Drömmen sade ju att hon skulle dö om läkaren kommer.

Lise smyger iväg från huset där småbarnen sover för att i smyg se vad som händer med mamman. De måste hon göra utan att synas, förstås. Ångestfyllda tankar fyller Lise och hon ber till Gud att rädda mamman. Om Gud räddar mamman kan hon offra skolan. Lise är övertygad om att mamman är i fara på grund av att Gud straffar Lise för att hon tidigare under dagen i smyg hade lånat ett hårspänne av mamman. Denna hemska tyngd av skuld låser henne, precis som kvinnor under denna tid beskars på frihet av den tidens kyrka.

Berättelsen handlar om kvinnors situation under denna tid, hur förtryckta de var. Men den handlar lika mycket om barnens situation. Jag tror inte många idag skulle lämna barnen så övergivna vid en krissituation och framför allt skulle nog inte många lämna över ansvaret för sex småsyskon åt en 14-åring. Det gör ont i hjärtat av att se hur övergivna barnen var i en sådan tragisk situation och hur de fick hantera skamkänslor och skuld själva.

Fotomässigt är filmen oerhört spännande och välgjord med många magiska scener med känsla av drömmar och hur vårt undermedvetna färgar vår tillvaro. Anledningen till att filmen inte får ännu högre betyg är att vi som tittare redan efter tio minuter vet hur allt ska sluta. Jag sitter som på nålar och hoppas, men samtidigt vet jag vart allt bär hän. Filmen får ett stort plus att jag blir så berörd och engagerad. Det är dock ingen feelgoodfilm. Långt därifrån.

Thure Lindhardt spelar Lises elaka pappa Anders. Thure Lindhardt känner många igenom för säsong tre och fyra i tv-serien Bron där han spelar Sagas nya danska poliskollega Henrik. Henrik i Bron är inte den mest sympatiska karaktären som drogmissbrukande polis men efter att ha sett honom i flera roller med betydligare mer vidriga karaktärer är rollen i Bron nog hans mest sympatiska. I denna film för han än en gång en våldsbenägen sammanbiten man som man helst inte vill träffa i verkliga livet.

Filmen är Tea Lindeburgs debut som långfilmsregissör. Lindeburg har även skrivit manus, baserat på Marie Bregendahls berättelse En Dødsnat från 1912. Jag ser fram emot fler filmer i regi av Tea Lindeburg. Tea Lindeburg har tidigare skrivit manus till Netflix-thrillerserien Equinox från 2020, baserad på hennes DR-podcast Equinox 1985 som nominerades till Prix Italia 2017. Lindeburg har därutöver gjort en rad satirserier och barn/ungdomsserier och kortfilmer bland annat för DR och TV2.

Lite fakta om filmens framgångar:
As In Heaven fick världspremiär på filmfestivalen i Toronto förra året och tävlade därefter i San Sebastian, där den belönades med regipriset till Tea Lindeburg och priset för bästa huvudroll till Flora Ofelia Hofmann Lindahl. Hon blev tidigare under 2021 den yngsta mottagaren någonsin av en Robert-statyett i kategorin bästa kvinnliga huvudroll i en tv-serie, för sin insats i DRs dramaserie Vargen kommer som visats i SVT.

Filmrecension: Drive My Car – en magisk resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om vänskap, om kärlek och hämnd

by

Drive My Car
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ryûsuke Hamaguchi

Årets vackraste film, tror jag. En sång om sorg, om livet, om kärlek, vänskap, om skuldkänslor, konst och att leva vidare efter en tragedi och mitt i alltihop finns en finurlig och högst ovanligt rollkaraktär: en röd Saab 900 Turbo.

Filmen som bygger på en novell av den populära författaren Haruki Murakami vann en Oscar för bästa utländska film. Den var nominerad till bästa film alla kategorier också, en kategori som vanns av filmen Coda. Men skulle du fråga mig så är den rätta vinnaren Drive My Car.

Ryûsuke Hamaguchis prisbelönade film har vunnit en lång rad priser, bland annat Golden Globe för bästa utländska film och bästa manus på filmfestivalen i Cannes. Trots att den vunnit minst 50 priser tror jag den skulle kunna vinna ännu mer ifall omröstningen skulle ske ett halvår eller ett år senare. Det här är en film som växer med tiden och som kan ses om och om igen och tittaren kommer att hitta massor mer som filmer har att säga. Den talar under ytan och har många nivåer av vad den förmedlar.

Som filmens distributör skriver: Murakamis ordknappa, precisa berättelse på under 40 sidor har inspirerat till en rik filmisk resa som tar sin tid och levererar starka känslor genom små åtbörder.

Filmens huvudperson, förutom den rösta staben är teaterregisssören och skådespelaren Yasuke Kafuku (spelas så bra av Hidetoshi Nishijima). Han har ett spännande har ett förhållande med sin fru sedan 20 år. Hustruin, Oro är manusförfattare. De två bollar idéer både när de älskar och under sina bilresor. Men något händer. Livet är inte alltid så okomplicerat som det kan se ut. Det rör sig mycket i människors undermedvetna.

Vad som egentligen är orsak och vad som är verkan, det är upp till betraktaren att avgöra. Vad händer och varför? Kan vi ens någonsin egentligen veta det?

Filmen har en stark parallell till Tjechovs drama Onkel Vanja. Yasuke Kafuku, filmens ena huvudperson, har både spelat huvudpersonen i Onkel Vanja och sätter upp den som regissör. En stor del av filmen handlar om när han väljer skådespelare till en multi-språklig uppsättning av Onkel Vanja. Mycket spännande. En av rollerna ges till en döv kvinna. Att kommunicera med teckenspråk är också ett språk.

Filmens handling går att betrakta utifrån kunskap om Onkel Vanja, men det är inget krav att någonsin ha sett det dramat. Filmen har så mycket djup i sig att det har saker att säga varenda en som ser den. Kanske ger filmen dessutom inspiration till att se Onkel Vanja? Just nu finns en mycket bra brittisk uppsättning av Onkel Vanja på SVT Play.

Drive My Car är en magisk underbar resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om att kommunicera, om vänskap, om kärlek och hämnd.

Filmrecension: Elizabeth: A portrait in part(s) – mästerlig mosaik

by

Elizabeth: A portrait in part(s)
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Roger Michell

70 år på tronen – går det alls att skildra? Roger Michells dokumentär om den brittiska drottningen Elizabeth II är en mosaik, sammansatt av minnen, känslor och tankar. Mästerligt, helt enkelt. Filmen förmedlar känslor från en mängd olika sammanhang istället för att berätta kronologiskt. En kronologisk skildring hade knappast varit lika levande och det hade ändå varit omöjligt att få med allt. Dessutom finns kronologin i Elizabeth II:s liv som drottning välgjort berättat i tv-serien The Crown.

När vi nu får se drottningen som sig själv från filmklipp från hela hennes liv blir det tydligt hur väl de brittiska skådespelarna agerat i rollen som hennes tv-serien The Crown. Hur de talar, hur de rör sig, in i minsta detalj, har de fångat drottningens karaktär och utstrålning. Claire Foy som den unga drottningen och Olivia Colman som den medelålders drottningen. Den äldre får vi se gestaltad av Imelda Staunton senare i år, när säsong 5 kommer.

Elizabeth II är den monark som innehaft posten längst i brittisk historia, i år firar hon 70 år på tronen. Det är ett fascinerande liv hon haft. Storbritannien och världen har genomgått stora samhällsförändringar under dessa år. Regissörens skildring känns till stor del som en hyllning, men det känns ärligt. Hon är en imponerande kvinna som fick ta över kronan som mycket ung. Hon ger intryck av att ha skinn på näsan. Jag är också imponerad av vilken duktig ryttare hon är.

Oavsett vad man tycker och tänker om monarki är detta en film som engagerar och är intressant. Att vara drottning handlar mer om en idé än en person, säger Elizabeth II i filmen. Jag både håller med och inte. För den brittiska monarkin har troligen Elizabeth IIs personlighet och karaktär räddat kvar monarkin eller åtminstone gjort den mer populär än den kunde ha varit. Nu tar filmen inte upp frågor kring monarkin egentligen, men det är inte regissörens syfte. Vi får se en mängd filmklipp från drottningen liv som barn ända till nu som snart hundraåring. Det är en roligt möte över filmduken.

Filmrecension: Hopper och jakten på mörkrets hamster

by

Hopper och jakten på mörkrets hamster
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ben Stassen och Benjamin Mousquet
Manus Dave Collard
Svenska röster: Tousin “Tusse” Chiza, Anis Don Demina, Ellen Bergström, Claes Ljungmark, Magnus Mark, Oscar Harryson, Anton Olofson Raeder, Anders Öjebo, Lucas Krüger m fl.

En saga om att hitta sin egen styrka, att acceptera sig själv. Filmens hjälte är Hopper, adoptivson till kung Peter, som är hare. Hopper är hälften hare och hälften kyckling, vilket han har svårt att acceptera. Han vill vara hare till hundra procent. Han tycker dessutom att han är klumpig. Berättelsen är en variant på en saga vi hört berättas många gånger: en ung prins känner sig misslyckad, ger sig ut på äventyr tillsammans med några vänner som liksom han själv är udda personligheter. De möter svårigheter och utmaningar och under färden utvecklas de var och en och möter sina rädslor – och som grädde på moset måste de kämpa mot en ond farbror som vill stjäla kungariket från hjältens pappa.

Ett stort plus med denna animerade familjefilm är att de svenska rösterna görs mycket bra, av Tousin “Tusse” Chiza som ger röst åt Hopper. Hans vänner, skunken Meg och sköldpaddan Abe, får sina röster av Ellen Bergström och Anis Don Demina. Rösternas kvalitet och filmens höga kvalitet på animeringen ger betyg 3. Däremot är berättelsen inte särskilt nyskapande. Vi har hört den massor av gånger förut. En prins vill vara hjälte som sin pappa och ger sig ut på äventyr där han dessutom räddar kungariket från den onda farbrodern.

Slutkampen innehåller en lång scen med slagsmål och action, tröttsamt tycker jag för min del. Världen behöver inte mer filosofi som trumpetar ut att den som slåss bäst vinner. Slutscenen drar ned betyget, faktiskt.

Filmen bygger på figurer födda ur den amerikanske serietecknaren Chris Grines serieböcker. Det skulle inte förvåna mig om det kommer någon uppföljare. Jag tror att många, speciellt de yngre, kommer att vilja möta Hopper och hans vänner, den ängsliga sköldpaddan Abe och den modiga sjunken Meg igen. I original går Hopper under namnet Chickenhare, hjälte i serieböckerna The House of Klaus och Fire in the Hole. Chris Grine har nominerats till det prestigefyllda Will Eisner-priset för sin skapelse Chickenhare.

Artisten Tousin Chiza blev Tusse med hela svenska folket när han vann Mello 2021 med låten Voices. Han säger om sin roll:
– Det känns fantastiskt att få ge röst till min första huvudroll. Jag och Hopper har mycket gemensamt, han känner sig annorlunda och till en början försöker han gömma de sidorna för att försöka passa in. Men när han tillslut anammar alla sina delar så förstår han hur speciell han verkligen är. Jag har skrattat så mycket och inspirerats av berättelsen, som jag bara kan beskriva som ett enda stort äventyr tillsammans med Ellen och Anis.

Filmrecension: Döden på Nilen

by

Döden på Nilen
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi Kenneth Branagh
I rollerna Annette Bening, Rose Leslie, Kenneth Branagh, Tom Bateman, Ali Fazal, Russell Brand med flera.

Ett filmiskt elegant verk med vackra vyer. Filmen är helt underbar att se på en stor bioduk. En härlig puzzeldeckare med Agatha Christies karaktär Hercule Poriot tolkad av Kenneth Branagh. En film för dig som uppskattar deckare som går i långsam takt där du kan njuta av foto och bilder och en lång rad duktiga skådespelare. Däremot blir det aldrig direkt spännande. Oavsett om du listar ut vem som är mördaren eller inte är det inte kriminalhistorien som är filmens tema eller som skapar engagemang för filmen. Temat är först och främst en granskning av vad kärlek kan få oss att göra men också en närmare titt på vad finanser och brist på pengar gör med människor.

Handlingen kretsar kring en stenrik ung kvinna, Linnet Ridgeway (spelad av Gal Gadot) som bjudit in sina närmaste vänner och släkt på en lyxsemester i Egypten för att fira att hon gift sig. När någon är så stenrik som Linnet kan det vara svårt att veta vem som är en äkta vän och inte bara låtsas vänskap för att vara i närheten av och kanske kunna utnyttja någon som är förmögen. Dessa karaktärer som rör sig kring henne är svårt att kunna föreställa sig för någon som är uppväxt här i Sverige och alltid varit tvungen att arbeta för att kunna betala hyra och köpa mat – och som inte ens känner någon som bara kan leva på en stor förmögenhet. Det är svårt att ens förstå hur en del av karaktärerna runt henne ens kan leva de liv det gör, där de på alla sätt försöker åka snålskjuts på förmögna människor utan att behöva göra ett handtag.

Vad kan få människor att döda? Sviken kärlek? En möjlighet att roffa åt sig en förmögenhet? Rädsla för upptäckt av brott? Poirot ställs inför olika alternativ när han ska nysta upp vad som ligger bakom mord och för att hitta mördaren. Filmens behållning är inte deckargåtan. Inte alls. Det är hur Poirot nystar i vad som ligger bakom. Ett plus är också att Kenneth Branagh har växt in i rollen som Hercule Poirot sedan Mordet på Orientexpressen 2017 och ger ett djup i karaktären jag inte sett tidigare.

Jag tycker Kenneth Branagh, som regissör, gör detta på ett elegant sätt. Mycket kommer upp till ytan men det är ändå upp till betraktaren att själv dra slutsatser och tolka. Varför göra en ny version av en deckarhistoria som redan filmatiserats i en hyllad version 1978 med Peter Ustinov som Hercule Poirot? Jag tänker att filmtekniken har utvecklats en hel del sedan slutet på 1970-talet så det kan vara bra att presentera en deckarhistoria som går i skön lugn takt för dagens människor som är överösta av actionserier. Jag tycker att Kenneth Branagh dessutom vuxit in i rollen som Poirot och för mig är lika bra som Ustinov i den rollen. Allt är givetvis en smakfråga.