Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Tankar inför premiären av I lusthuset på Dramaten

by

Den 25 februari, är det premiär för I lusthuset på Dramatens stora scen. Pjäsen som spelades på Broadway i början av 50-talet är skriven av den amerikanska författarinnan Jane Bowles. Regissören Sofia Jupiter fick upp ögonen för den när den gick på Stockholms stadsteater 1988 och nu sätter hon själv upp I lusthuset med Marie Richardsson i en av huvudrollerna.

Redan under generalrepetitionen är salongen fullsatt. Kärnan i pjäsen, relationen mellan föräldrar och barn, berör många. Även om de destruktiva mönstren här drivs till sin spets så är det något som vi alla kan känna igen. Även om det är ett svårt ämne, så är I Lusthuset samtidigt en komedi som är lätt att ta till sig.

Den detaljrika scenografin och de pastelliga kläderna förflyttar oss till 50-talets Kalifornien där Gertrud bor med sin dotter Molly i ett strandhus. Deras relation bygger på att det är Gertrude som ställer kraven och Molly som drar sig undan. Samtidigt är det Gertrude som beskär Mollys livsrum och som skyddar henne från drömmar. Mollys längtan efter sin mammas villkorslösa kärlek är tydlig.

Genom Gertudes polerade fasad skymtar sår från hennes egen barndom. Minnen av obesvarad kärlek till hennes far som lett till ett behov av total kontroll, över sig själv och sin omvärld. I stället projicerar Gertrude sin rädsla och ovilja mot allt främmande på sin dotter. Varken Gertrude eller Molly släpper någon innanför sitt skal.

En annan mor-dotter-relation är Mrs Constable och Vivian. Vivian flyttar in i strandvillan som inneboende för att fly från sin mamma som kväver henne. Vivians mamma som försökt leva genom sin dotter försöker desperat klamra sig fast.

Männen i pjäsen framstår som mer okomplicerade och ärliga mot sig själva och omvärlden. Jane Bowles var feminist och pekade med I Lusthuset på hur könsrollerna på 50-talet stympade känslolivet för kvinnor och begränsade deras möjlighet att vara sig själva. Men grundproblematiken i I lusthuset är tid- och könlös. Rädslan för att visa vår sårbarhet, förmågan att projicera våra svagheter på våra barn eller andra i närheten och längtan efter att bli bekräftad är ständigt närvarande.

I lusthuset handlar enligt Dramatens presentation om att bryta sig fri från invanda roller och det finns också ett hopp i pjäsen om att det går att bryta destruktiva mönster och hitta tillbaka till sig själv.

I rollerna: Marie Richardson, Tove Edfeldt, Kristina Törnqvist, Hanna Alström, Martin Wallström, Basia Frydman, Ana Gil De Melo Nascimento, Pontus Gustafsson, Lil Terselius, Frida Grundel, Jenny Rosén Wedin, Marianne Myrsten med flera

Översättning: Staffan Holmgren
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Linus Fellbom och Emma Westerberg
Peruk och mask: Nathalie Pujol, Linda Hyllengren

Bild: Tove Edfeldt, Pontus Gustafsson, Marie Richardson, Ana Gil De Melo Nascimento, Basia Frydman, Anders Jacobson, Frida Grundel, Marianne Myrsten, Jenny Rosén Wedin och Martin Wallström. Foto: Sören Vilks.

Läs mer på Dramatens hemsida och i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bilder, filmklipp och tankar efter premiären på Maria Bloms Under Hallonbusken

by

Fortfarande omtumlad efter gårdagskvällens föreställning av Under hallonbusken.
Det är statusraden hos den vän som var med mig på premiären på Maria Bloms föreställning på Dramaten på lördagskvällen.

Ja det är en oerhört stark föreställning som tar med oss på en resa fylld av känsla, som pendlar mellan skratt och gråt, mellan ilska och sorg. Tre syskon samlas i ett vårdhem för att ta farväl av sin mamma, som ligger inför döden. De vuxna barnen är i medelåldern och har valt olika sätt att överleva den uppväxt som påverkades av att ha en deprimerad mamma som övergavs av deras pappa när barnen var tonåringar.

Maria Blom gör mer än en svart Norénpjäs av detta. En oväntad besökare kommer, en man som inte på samma sätt flytt från sina känslor i livet. Eller har han det? Bygger hans liv på en lögn?

Vi får möta människors oförmåga att möta det svåra, hur vi på olika sätt smiter från, sopar undan, pratar om ytliga saker eller låtsas vara djupa och ärliga, allt för att slippa möta det svåra. Maria Blom har fått fram detta och samtidigt med en känsla för sina karaktärer. Vi kan bli arga på dem, vilja resa oss upp och säga till dem att lugna ner sig samtidigt träffar de oss djupt. Jag tror de flesta av oss kan känna igen oss själva och våra medmänniskor i de flesta av karaktärerna.

Maria Blom har bevisat vilken stor dramatiker hon är genom att skriva denna pjäs och regissera. I Teatermagasinet skriver jag:

Maria Blom har en fenomenal känsla för att återgå dessa mänskliga sätt att slippa ta itu med det som gnager. Det är humor, det är svärta, det är ångest och vi dras med på en resa där vi pendlar mellan skratt och ilska och sorg. Ibland träffar de så klockrent att det gör ont i magen. Heddas karaktär är tar för sig och stör, så fort någon närmar sig sanningen yrar hon kring och väsnas, ska sopa alla problem under mattan med att vispa grädde eller något annat ytligt. Allt för att slippa se det verkliga. Tanja Lorentzon gör denna karaktär så starkt och så enerverande att jag knappt kunde hålla mig från att resa mig upp och be henne lugna ner sig.

Expressen skriver:

Nils Schwartz besöker en omtumlande dödsbädd på Dramaten och ser att Maria Blom är en stor dramatikerbegåvning.

Jag håller med Nils Schwartz, som jag uttryckte det i Teatermagasinet:
Maria Blom har tagit plats bland de dramatiker som skildrar familjerelationer och hennes pjäser kommer om fyrtio-femtio år att vara lika stora klassiker som Arthur Millers ”En handelsresandes död” är idag.

Filmsnuttar från föreställningen samlade i Dramatenbloggen (samma som vi har längre ned i denna bloggpost).

Bilden ovan: Lanseringsbild
Kollage Pia Koskela

Bilderna nedan: Fotograf Roger Stenberg



Relaterat: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

John och svamparna – när sociala medier tar över teatern

by


Många vet vad teater är eller tror att de vet. Men vem vet vad teater kan bli? Det är ett citat från John och Svamparna som hade premiär på Dramatens scen för unga, Elverket. John och svamparna är ett experiment i en teaterlokal. Den vänder sig till barn från fem år. Det börjar spännande redan när vi träder in i teaterlokalen. Vi, publiken, får sätta oss på kuddar som finns placerade mot väggarna i ett stort rum. I rummet finns en hel del prylar och saker och i mitten av rummet står Staffan Göthe (som spelar John) och grejar med några trälådor och småmuttrar lite för sig själv.

Rätt som det är börjar fyra personer som suttit på var sin kudde bland publiken prata med John och de reser sig och deltar i spelet. Grundhandlingen:
Fem personer – John, Merce, Yoko, David och Rose – träffas hemma hos John för att skapa något nytt, som inte gjorts tidigare. De får var sin tärning och en låda var med lappar där det står anvisningar för olika saker att göra.
Slumpen sägs det, men det känns alldeles för inövat för att jag ska tro på det. Deras repliker låter alldeles för inövade och väldigt mycket teatermanér.
Det blir rörigt värre på scen när de fem skådespelarna drar iväg åt sitt håll och utför sina uppdrag, som kan vara att göra roliga former med sin kropp, sätta upp ett snöre, spela på fiol eller piano, berätta en historia för en grupp i publiken. Allt sker samtidigt: John, Merce, Yoko, David och Rose är iväg och gör sina uppdrag.

Så rörigt blir det. Som sociala medier i förhållande till tvprogram, som ju är envägskommunikation. I sociala medier pågår diskussioner och snack hela tiden och det går inte att följa en enstaka tråd, allt blir oväntat. I tv-program klipper producenten ihop programmet och bestämmer vad som ska hända. På samma sätt kan John och svamparna ses som en oförutsägbar happening i förhållande till en traditionell teaterföreställning.

Föreställningen bygger på musik, tankar och idéer av den amerikanske tonsättaren och konstfilosofen John Cage, 1912 – 1992. Cage ville genom sin konst uppmuntra till nya sätt att lyssna, både till musik och till de ljud som omger oss. Han har främst kommit att förknippas med sina tankar om tystnadens rikedom och med hur man kan använda slumpen när man skapar musik och teater. Det är fascinerande att John Cage som inspirerat till pjäsen dog redan 1992, innan ordet sociala medier var uppfunnet.

Scenlösningen riktigt bra, höga förväntningar. Emellanåt kommer det korta repliker med frågor och funderingar om tystnaden, om ljud om existensens villkor, som är spännande. Fast frågan är om dessa frågor fick möjlighet att slå rot och sätta igång några processer?

Publiken bestod till största delen avd barn i målgruppen. Det märktes att de tappade koncentrationen på föreställningen av och till. För att föreställningen ska lyfta trot jag publiken måste bjudas in mer i vad som händer, mer interaktivitet behövs. Och mindre av teatermanér också.
Ska det vara som det står om föreställningen måste skådespelarna släppa taget lite mer.

I Johns värld
ryms det stora i det lilla
växer frågor upp som svampar
där blir ljuden till musik
om man lyssnar riktigt nära

Ska det vara ett möte behöver föreställningen ta ett kliv till.

I rollerna Staffan Göthe, Maurits Elvingsson, Jessica Liedberg, Anna Lindal, Eva Lindal, Kristine Scholz
Regi Johan Petri
Scenografi och kostym Daniel Åkerström?Steen
Ljus Mikael Karlsson
Musik John Cage
Koreografi Nathalie Ruiz
Peruk och mask Marie-Louise Hellberg

Teatertidningen Nummer har intervjuat Staffan Göthe, som spelar huvudrollen som John.
Dramatens information om John och svamparna

Bilden ovan:
John och svamparna
Maurits Elvingsson, Staffan Göthe och Jessica Liedberg.
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kulturbloggen funderar kring Börje Ahlstedts memoarer ”Från min loge på Dramaten”

by

När Börje Ahlstedt spelade Mattis i Ronja Rövardotter gav han ett löfte åt Tage Danielsson som regisserade filmerna. Löften handlade om att ägna tid åt att besöka människor på sjukhus, ålderdomshem, dagis, skolor och andra ställen utanför teatrarna. Det ger ingen ekonomisk vinning, tvärtom kostar det Ahlstedt både tid och pengar att ta sig runt och besöka människor.

Börje Ahlstedt är en person och skådespelare som går sin egen väg. Han är inte rädd för att sticka ut hakan och säga vad han tycker – och det gör han i sin biografi ”Från min loge på Dramaten” som är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg i nära samarbete med Börje Ahlstedt.

I biografen berättar Börje Ahlstedt mycket ärligt och öppet om sin bakgrund med en pappa som längre tider var arbetslös och mamma som städade i trappor och om tiden på Dramatens elevskola och om föreställningar och om Ingmar Bergman och om kollegor.

Det känns som att sitta ner tillsammans med Börje Ahlstedt och lyssna på honom när han berättar. Hans sätt att uttrycka sig är förmedlat på ett äkta sätt och som lyssnare blir jag både arg och glad.
Ibland retar jag mig på honom, när han säger att kvinnor bör vara som änglar och ta hand om männen som kommer hem trötta efter föreställningar och arbete. När han utvecklar sina tankar kring detta och han menar att kvinnor har en större förmåga att vårda och ta hand om då vill jag protestera. Det är absolut fördomar. Kulturen och männen har tyckt det varit bekvämt att placera oss kvinnor i ett sådant fack.
Börje Ahlstedt hänvisar till Ingmar Bergman, säger att det är av honom han lärde sig att tänka så om kvinnors roll. Ingmar Bergman, den svenske världsberömde regissören som, enligt Ahlstedts berättelse, gjorde slut med pianisten Käbi Laretei för att hon satsade på sig själv.

De delar ur boken som förmodligen blivit mest uppmärksammade är när han berättar vad han tycker om andra skådespelare. Ahlstedt tycker om skådespelare som försöker få fram rollen och minimera sig själv medan han inte tycker om posörer.
Lena Endre, Lena Nyman och Jonas Karlsson är några av de skådespelare han nämner som han uppskattar. Peter Stormare och Tommy Berggren tycker han däremot inte om, han ser dem som stora posörer. Ahlstedt är till och med så elak att han tar upp Peter Stormares sätt att visa sin sorg vid Ingmar Bergsmans kista under begravningen.

Kvällstidningar och medier har gått rätt hårt åt Börje Ahlstedt för dessa partier i boken. Är inte det dubbelmoralism av högsta graden? Kanske är det att betrakta som en form av skvaller, men vadå? Det är precis sådant som kvällstidningarna älskar att frossa i – och dessutom: det är dessa delar de själva lyfter fram ur boken. När den har så mycket mer.

Memoarerna innehåller intressanta avsnitt om samarbetet med Ingmar Bergman, om samarbetet med Vilgot Sjöman och med Lena Nyman och om inspelningen av Nyfiken-filmerna. Dessutom förmedlar Börje Ahlstedt sin syn på skådespelarnas yrke.

Mycket intressant var det också att läsa om en del av de besök han gör hos sjuka människor, ett uppdrag han fick av Tage Danielsson. När de spelade in Ronja Rövardotter bjöd Tage Danielsson in Allan Edwall och Börje Ahlstedt till sin stuga där han bodde under inspelningen. Tage Danielsson berättade då för dem att han hade hudcancer och gav dem ett arv, att resa runt till sjuka, gamla och unga och sprida berättelser.

Jag tycker om hur Ahlstedt också kan erkänna att han ångrar vissa utbrott han haft. Han berättar och ger en bakgrund till sina utbrott i tv-programmet Stjärnorna på slottet, där Börje Ahlstedt ju var en aning elak mot Sven-Bertil Taube och Peter Harrysson. Nu får vi en förklaring till vad som hände. Eller Ahlstedts syn på vad som hände, i alla fall.

I slutet av boken får vi också höra Börje Ahlstedts syn på varför han nu lämnar Dramaten. Han verkar känna sin lite utfrusen, som om tiden runnit iväg från honom. Men han går ju vidare och ska fortsätta spela teater på sin son Klas teater, Odenteatern. Mellan raderna tycker jag mig läsa en slags separationsångest från Ahlstedts sida, kring att lämna Dramaten. Inte så konstigt, han har ju varit där i många, många år. Det är lite trösterikt att också en så stor skådespelare och känd person kan uppleva sådan ångest. Fast förmodligen blir det något bra av det. Det är väl en ynnest att göra en slags nystart i livet och få ägna tid åt att utveckla teater med sin son. Så inte tycker jag synd om honom, att han nu lämnar Dramaten mer eller mindre ofrivilligt. Livet är aldrig stillastående och han kan ju fortsätta med teater på en av Stockholms skönaste småteatrar.

Den ärlighet som boken utstrålar är ganska sällsynt i biografier. Jag håller inte med om Ahlstedts syn på kvinnor, till exempel. Men han är rak och berättar hur han tänker och ser på det. Jag skulle önska att fler kulturpersonligheter var lika öppna när de skriver eller deltar i att publicera sina memoarer. Ja, fler biografier av nu levande kulturpersonligheter efterlyses.

Från min loge på Dramaten
Börje Ahlstedt och Lena Katarina Swanberg
ISBN: 978-91-0-012181-5

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Kommunalarbetaren, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet 2, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vårens teaterpremiärer i Göteborg och Stockholm

by

Ibsens Peer Gynt har premiär i Göteborg i januari. Det är en av de teaterpremiärer som är intressant att hålla utkik efter. Är du i Göteborg i vår och har chansen: försök få biljetter till den föreställningen.
Vi har haft en liten smygpremiär på en satsning på en teatersajt på webben, Teatermagasinet. Officiell premiär blir det först i mitten av januari. Men vi två som ligger bakom den sajten (Rosemari Södergren och Eva Gustin) har börjar fylla på med material.

Vi har sammanfattat lite kort de mest intressanta premiärerna vår på teatrarna i Stockholm och Göteborg. Men mer kommer förstås.

Vårens premiärer på Göteborgsteatrarna
Premiärer på de fria teatrarna i Stockholm
Vårens premiärer på Stockholms stadsteater
Vårens premiärer på Dramaten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,