Många vet vad teater är eller tror att de vet. Men vem vet vad teater kan bli? Det är ett citat från John och Svamparna som hade premiär på Dramatens scen för unga, Elverket. John och svamparna är ett experiment i en teaterlokal. Den vänder sig till barn från fem år. Det börjar spännande redan när vi träder in i teaterlokalen. Vi, publiken, får sätta oss på kuddar som finns placerade mot väggarna i ett stort rum. I rummet finns en hel del prylar och saker och i mitten av rummet står Staffan Göthe (som spelar John) och grejar med några trälådor och småmuttrar lite för sig själv.
Rätt som det är börjar fyra personer som suttit på var sin kudde bland publiken prata med John och de reser sig och deltar i spelet. Grundhandlingen:
Fem personer – John, Merce, Yoko, David och Rose – träffas hemma hos John för att skapa något nytt, som inte gjorts tidigare. De får var sin tärning och en låda var med lappar där det står anvisningar för olika saker att göra.
Slumpen sägs det, men det känns alldeles för inövat för att jag ska tro på det. Deras repliker låter alldeles för inövade och väldigt mycket teatermanér.
Det blir rörigt värre på scen när de fem skådespelarna drar iväg åt sitt håll och utför sina uppdrag, som kan vara att göra roliga former med sin kropp, sätta upp ett snöre, spela på fiol eller piano, berätta en historia för en grupp i publiken. Allt sker samtidigt: John, Merce, Yoko, David och Rose är iväg och gör sina uppdrag.
Så rörigt blir det. Som sociala medier i förhållande till tvprogram, som ju är envägskommunikation. I sociala medier pågår diskussioner och snack hela tiden och det går inte att följa en enstaka tråd, allt blir oväntat. I tv-program klipper producenten ihop programmet och bestämmer vad som ska hända. På samma sätt kan John och svamparna ses som en oförutsägbar happening i förhållande till en traditionell teaterföreställning.
Föreställningen bygger på musik, tankar och idéer av den amerikanske tonsättaren och konstfilosofen John Cage, 1912 – 1992. Cage ville genom sin konst uppmuntra till nya sätt att lyssna, både till musik och till de ljud som omger oss. Han har främst kommit att förknippas med sina tankar om tystnadens rikedom och med hur man kan använda slumpen när man skapar musik och teater. Det är fascinerande att John Cage som inspirerat till pjäsen dog redan 1992, innan ordet sociala medier var uppfunnet.
Scenlösningen riktigt bra, höga förväntningar. Emellanåt kommer det korta repliker med frågor och funderingar om tystnaden, om ljud om existensens villkor, som är spännande. Fast frågan är om dessa frågor fick möjlighet att slå rot och sätta igång några processer?
Publiken bestod till största delen avd barn i målgruppen. Det märktes att de tappade koncentrationen på föreställningen av och till. För att föreställningen ska lyfta trot jag publiken måste bjudas in mer i vad som händer, mer interaktivitet behövs. Och mindre av teatermanér också.
Ska det vara som det står om föreställningen måste skådespelarna släppa taget lite mer.
I Johns värld
ryms det stora i det lilla
växer frågor upp som svampar
där blir ljuden till musik
om man lyssnar riktigt nära
Ska det vara ett möte behöver föreställningen ta ett kliv till.
I rollerna Staffan Göthe, Maurits Elvingsson, Jessica Liedberg, Anna Lindal, Eva Lindal, Kristine Scholz
Regi Johan Petri
Scenografi och kostym Daniel Åkerström?Steen
Ljus Mikael Karlsson
Musik John Cage
Koreografi Nathalie Ruiz
Peruk och mask Marie-Louise Hellberg
Teatertidningen Nummer har intervjuat Staffan Göthe, som spelar huvudrollen som John.
Dramatens information om John och svamparna
Bilden ovan:
John och svamparna
Maurits Elvingsson, Staffan Göthe och Jessica Liedberg.
Fotograf Roger Stenberg
Läs även andra bloggares åsikter om teater, Dramaten, John och svamparna, Elverket, recension, barnteater, Staffan Göthe