Kulturbloggen funderar kring Börje Ahlstedts memoarer ”Från min loge på Dramaten”

När Börje Ahlstedt spelade Mattis i Ronja Rövardotter gav han ett löfte åt Tage Danielsson som regisserade filmerna. Löften handlade om att ägna tid åt att besöka människor på sjukhus, ålderdomshem, dagis, skolor och andra ställen utanför teatrarna. Det ger ingen ekonomisk vinning, tvärtom kostar det Ahlstedt både tid och pengar att ta sig runt och besöka människor.

Börje Ahlstedt är en person och skådespelare som går sin egen väg. Han är inte rädd för att sticka ut hakan och säga vad han tycker – och det gör han i sin biografi ”Från min loge på Dramaten” som är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg i nära samarbete med Börje Ahlstedt.

I biografen berättar Börje Ahlstedt mycket ärligt och öppet om sin bakgrund med en pappa som längre tider var arbetslös och mamma som städade i trappor och om tiden på Dramatens elevskola och om föreställningar och om Ingmar Bergman och om kollegor.

Det känns som att sitta ner tillsammans med Börje Ahlstedt och lyssna på honom när han berättar. Hans sätt att uttrycka sig är förmedlat på ett äkta sätt och som lyssnare blir jag både arg och glad.
Ibland retar jag mig på honom, när han säger att kvinnor bör vara som änglar och ta hand om männen som kommer hem trötta efter föreställningar och arbete. När han utvecklar sina tankar kring detta och han menar att kvinnor har en större förmåga att vårda och ta hand om då vill jag protestera. Det är absolut fördomar. Kulturen och männen har tyckt det varit bekvämt att placera oss kvinnor i ett sådant fack.
Börje Ahlstedt hänvisar till Ingmar Bergman, säger att det är av honom han lärde sig att tänka så om kvinnors roll. Ingmar Bergman, den svenske världsberömde regissören som, enligt Ahlstedts berättelse, gjorde slut med pianisten Käbi Laretei för att hon satsade på sig själv.

De delar ur boken som förmodligen blivit mest uppmärksammade är när han berättar vad han tycker om andra skådespelare. Ahlstedt tycker om skådespelare som försöker få fram rollen och minimera sig själv medan han inte tycker om posörer.
Lena Endre, Lena Nyman och Jonas Karlsson är några av de skådespelare han nämner som han uppskattar. Peter Stormare och Tommy Berggren tycker han däremot inte om, han ser dem som stora posörer. Ahlstedt är till och med så elak att han tar upp Peter Stormares sätt att visa sin sorg vid Ingmar Bergsmans kista under begravningen.

Kvällstidningar och medier har gått rätt hårt åt Börje Ahlstedt för dessa partier i boken. Är inte det dubbelmoralism av högsta graden? Kanske är det att betrakta som en form av skvaller, men vadå? Det är precis sådant som kvällstidningarna älskar att frossa i – och dessutom: det är dessa delar de själva lyfter fram ur boken. När den har så mycket mer.

Memoarerna innehåller intressanta avsnitt om samarbetet med Ingmar Bergman, om samarbetet med Vilgot Sjöman och med Lena Nyman och om inspelningen av Nyfiken-filmerna. Dessutom förmedlar Börje Ahlstedt sin syn på skådespelarnas yrke.

Mycket intressant var det också att läsa om en del av de besök han gör hos sjuka människor, ett uppdrag han fick av Tage Danielsson. När de spelade in Ronja Rövardotter bjöd Tage Danielsson in Allan Edwall och Börje Ahlstedt till sin stuga där han bodde under inspelningen. Tage Danielsson berättade då för dem att han hade hudcancer och gav dem ett arv, att resa runt till sjuka, gamla och unga och sprida berättelser.

Jag tycker om hur Ahlstedt också kan erkänna att han ångrar vissa utbrott han haft. Han berättar och ger en bakgrund till sina utbrott i tv-programmet Stjärnorna på slottet, där Börje Ahlstedt ju var en aning elak mot Sven-Bertil Taube och Peter Harrysson. Nu får vi en förklaring till vad som hände. Eller Ahlstedts syn på vad som hände, i alla fall.

I slutet av boken får vi också höra Börje Ahlstedts syn på varför han nu lämnar Dramaten. Han verkar känna sin lite utfrusen, som om tiden runnit iväg från honom. Men han går ju vidare och ska fortsätta spela teater på sin son Klas teater, Odenteatern. Mellan raderna tycker jag mig läsa en slags separationsångest från Ahlstedts sida, kring att lämna Dramaten. Inte så konstigt, han har ju varit där i många, många år. Det är lite trösterikt att också en så stor skådespelare och känd person kan uppleva sådan ångest. Fast förmodligen blir det något bra av det. Det är väl en ynnest att göra en slags nystart i livet och få ägna tid åt att utveckla teater med sin son. Så inte tycker jag synd om honom, att han nu lämnar Dramaten mer eller mindre ofrivilligt. Livet är aldrig stillastående och han kan ju fortsätta med teater på en av Stockholms skönaste småteatrar.

Den ärlighet som boken utstrålar är ganska sällsynt i biografier. Jag håller inte med om Ahlstedts syn på kvinnor, till exempel. Men han är rak och berättar hur han tänker och ser på det. Jag skulle önska att fler kulturpersonligheter var lika öppna när de skriver eller deltar i att publicera sina memoarer. Ja, fler biografier av nu levande kulturpersonligheter efterlyses.

Från min loge på Dramaten
Börje Ahlstedt och Lena Katarina Swanberg
ISBN: 978-91-0-012181-5

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Kommunalarbetaren, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet 2, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, recension, memoarer, Börje Ahlstedt