Fortfarande omtumlad efter gårdagskvällens föreställning av Under hallonbusken.
Det är statusraden hos den vän som var med mig på premiären på Maria Bloms föreställning på Dramaten på lördagskvällen.
Ja det är en oerhört stark föreställning som tar med oss på en resa fylld av känsla, som pendlar mellan skratt och gråt, mellan ilska och sorg. Tre syskon samlas i ett vårdhem för att ta farväl av sin mamma, som ligger inför döden. De vuxna barnen är i medelåldern och har valt olika sätt att överleva den uppväxt som påverkades av att ha en deprimerad mamma som övergavs av deras pappa när barnen var tonåringar.
Maria Blom gör mer än en svart Norénpjäs av detta. En oväntad besökare kommer, en man som inte på samma sätt flytt från sina känslor i livet. Eller har han det? Bygger hans liv på en lögn?
Vi får möta människors oförmåga att möta det svåra, hur vi på olika sätt smiter från, sopar undan, pratar om ytliga saker eller låtsas vara djupa och ärliga, allt för att slippa möta det svåra. Maria Blom har fått fram detta och samtidigt med en känsla för sina karaktärer. Vi kan bli arga på dem, vilja resa oss upp och säga till dem att lugna ner sig samtidigt träffar de oss djupt. Jag tror de flesta av oss kan känna igen oss själva och våra medmänniskor i de flesta av karaktärerna.
Maria Blom har bevisat vilken stor dramatiker hon är genom att skriva denna pjäs och regissera. I Teatermagasinet skriver jag:
Maria Blom har en fenomenal känsla för att återgå dessa mänskliga sätt att slippa ta itu med det som gnager. Det är humor, det är svärta, det är ångest och vi dras med på en resa där vi pendlar mellan skratt och ilska och sorg. Ibland träffar de så klockrent att det gör ont i magen. Heddas karaktär är tar för sig och stör, så fort någon närmar sig sanningen yrar hon kring och väsnas, ska sopa alla problem under mattan med att vispa grädde eller något annat ytligt. Allt för att slippa se det verkliga. Tanja Lorentzon gör denna karaktär så starkt och så enerverande att jag knappt kunde hålla mig från att resa mig upp och be henne lugna ner sig.
Nils Schwartz besöker en omtumlande dödsbädd på Dramaten och ser att Maria Blom är en stor dramatikerbegåvning.
Jag håller med Nils Schwartz, som jag uttryckte det i Teatermagasinet:
Maria Blom har tagit plats bland de dramatiker som skildrar familjerelationer och hennes pjäser kommer om fyrtio-femtio år att vara lika stora klassiker som Arthur Millers ”En handelsresandes död” är idag.
Filmsnuttar från föreställningen samlade i Dramatenbloggen (samma som vi har längre ned i denna bloggpost).
Bilden ovan: Lanseringsbild
Kollage Pia Koskela
Bilderna nedan: Fotograf Roger Stenberg
Relaterat: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, recension, teater, Maria Blom
[…] I Kulturbloggen finns bilder och filmklipp från föreställningen. Dramatenbloggen har också filmklippen. […]