Samuel Becketts moderna klassiker I väntan på Godot sätts nu upp på Dramaten i regi av Karl Dunér. Han satte upp pjäsen redan 1990, och nästan 30 år senare, är det dags igen. Denna gång är det Jonas Karlsson och Johan Ulveson som iklär sig Estragon respektive Vladimirs slitna kostymer. Torkel Petersson och Per Svensson spelar Pozzo och Lucky. Premiär på Lilla scenen den 24 oktober.
Ett pressmeddelande:
I väntan på Godot handlar om de båda vännerna Vladimir och Estragon, som vid en landsväg väntar på någon de kallar Godot. Men Godot kan inte komma låter en pojke hälsa, han kommer säkert imorgon. Samma händelseförlopp upprepas i andra akten och som en engelsk kritiker konstaterade ”Ingenting händer, två gånger”.
– Pjäsen är det mest bekväma skruvstäd jag kan tänka mig, där själva tiden, och vad vi gör med den har huvudrollen, säger Karl Dunér om att återigen regissera pjäsen.
Samuel Becketts I väntan på Godot upphör aldrig att fascinera. Beckett skrev pjäsen 1949, i en tid då Europa höll på att läka efter andra världskriget. Den blev en omedelbar succé vid uruppförandet i Paris 1953 och har sedan dess haft ett fast grepp över världens teaterscener. Beckett tilldelades Nobelpriset 1969.
I väntan på Godot med de ikoniska figurerna Estragon och Vladimir har satts upp tre gånger tidigare på Dramaten; 1966 i regi av Jackie Söderman med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg, 1990 i regi av Karl Dunér med Rikard Wolff och Thommy Berggren, samt 2003 i regi av Birgitta Englin med Jonas Karlsson och Krister Henriksson.
Regissören Karl Dunér har på Dramaten senast satt upp Den fjättrade Prometheus och Krapps sista band.
Medverkande
Jonas Karlsson – Estragon
Torkel Petersson – Pozzo
Per Svensson – Lucky
Johan Ulveson – Vladimir
Pojken – Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen
Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torkel Blomkvist
I väntan på Godot, den 24 oktober, Lilla scenen
En nyskriven musikal för de allra yngsta om lek, gemenskap, makt och integritet. En kanin kommer ny till gården där Fnök, Gurgel och Viola leker hela dagarna. Den nya får inte vara med bestämmer de.
Det är en stor brist på berättelser på svenska teaterscener från den delen av Europa – och ändå ligger det så nära oss och de flesta av oss har säkert bekanta eller vänner med sina rötter från det forna Jugoslavien. Föreställningen ger en inblick i Kroatiens många ansikten men emellanåt vill föreställningen för mycket. Det är som om regissören inte litar på den spännande berättelsen i sig utan måste experimentera med uttrycken, speciellt i andra delen då scengolvets stora vita underlägg fylls med jord och skådespelarna kravlar runt där. Det är synd, det blir för mycket då handlingen i sig är tillräckligt engagerande.
Detta är länder om inte ligger så långt från oss. Jag tror att de flesta som bor i Sverige känner några som har rötter därifrån. Ändå får vi så sällan höra berättelser därifrån. Jag blev så fascinerad av den här teaterföreställningen där vi fick följa en familj genom tre generationer, främst speglat genom kvinnorna. Det är mycket som utspelat sig under mindre än hundra år. Vi får möta Rosa, som var partisan och kämpade för att Jugoslavien skulle bli socialistiskt, vi för följa hennes dotter Maša och Mašas döttrar, speciellt Lucija som bryter med familjens traditioner genom att gifta sig kyrkligt och gifter sig med en man som är för kapitalismen.