• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Absurdism

Teaterkritik: I väntan på Godot – en succé

25 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

I väntan på Godot
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torkel Blomkvist
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 24 oktober 2019
Medverkande
Jonas Karlsson – Estragon
Torkel Petersson – Pozzo
Per Svensson – Lucky
Johan Ulveson – Vladimir
Pojken – Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen

Karl Dunér har gjort det igen. En stark föreställning som är en given succé. I väntan på Godot är en av de mest fascinerande draman som skapats. I regi av Dunér med något moderniserade texter är det ett mästerverk på scen: med underbart stram koreografi, med skådespelare som är makalöst perfekta i en föreställning som är härligt hänförande.

Vissa små korta sekvenser kan jag tycka är lite överdrivet publikfriande, som skämten med att Vladimir kissar på sig om han skrattar. Men det är så korta sekvenser att det inte stör mig ändå, även om jag inte behöver sådana skämt för att behålla fascinationen av dramat på scen.

Drama kanske till och med är fel ord. Egentligen händer inget, det är ingen stor konflikt, ingen stor förändring eller utveckling utan istället en skildring av ett tillstånd, av människans existens.

Vladimir och Estragon, två udda figurer, kanske luffare, tillbringar dagarna tillsammans vid ett vissnande träd i väntan på Godot. Vem Godot är får vi aldrig veta och frågan är om det ens är frågan värt att analysera. Samuel Becket, som skrivit dramat, har själv sagt att om han visste vem eller vad Godot var, då hade han skrivit det.

Det slår mig att detta drama, ett av de största som skapats av någon människa, inte kommer att bli begripligt för en kommande svensk generation utan att viktiga delar av dialoger och monologer kommer att behöva skrivas om – och kanske inte ens kommer att gå att skriva om för att kunna behålla stringens. Vladimir talar om att en av fyra evangelister i Bibeln har tagit upp att en av de två rövarna blir frälst. Frälst av Frälsaren. Om Svenska Skolverket får som de vill enligt dess senaste utspel ska skolungdomar inte få någon utbildning i Bibeln eller lyrik. Utan att känna till något om Nya testamentets berättelser kommer en kommande generation inte att förstå vad Vladimir talar om. Tillsammans med Bibeln vill Skolverket tydligen kasta ut Lyriken.

Då tänker jag så här: Vad är det som utredarna på Skolverkets utredare väntar sig ska ske? Vad är deras förväntningar på livet och sin utredning? Står de i samma absurda situation som Vladimir och Estragon? Som alla människor.

Per Svensson som Lucky

Dialoger och monologer i I väntan på Godot är så underbart surrealististiska, absurda och av och till komiska att de sätter fingret rakt på en expressionistisk realism som talar till oss på flera nivåer och framför allt mellan raderna och till känslorna. Jag vet inte ens om det är möjligt att misslyckas med detta mästerverk till absurt drama? Redan att läsa dramat ger en stor upplevelse.

Många plus dessutom till skådespelarna som alla är helt fantastiska. Jonas Karlsson och Johan Ulveson som de två kufarna, luffarna, spelar tillsammans som om de aldrig gjort något annat än varit just där, de två, tillsammans, om och om igen. Torkel Petersson fullkomligt äger scenen som Pozzo. Jag tror inte jag någonsin sett någon spela Pozzo så övertygande. Per Svenssons monolog som Lucky drog kraftiga applåder. Pojken vet jag inte vem som spelade, de finns flera namn i rollistan för den rollen. Men han får högsta betyg han med.

Det skulle förvåna mig mycket om detta inte blir både en publiksuccé och en föreställning om kommer att sättas upp i ytterligare en säsong. Dramat i sig, redan som manus, är ett av de största pjäser som finns. I regi av Karl Dunér är det en både varm, stark, mjuk och absurd föreställning som helt säkert skulle uppskattas av Samuel Becket själv.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Absurdism, Dramaten, Recension, Recenskon, Samuel Becket, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Becketts I väntan på Godot har premiär på Dramaten 24 oktober

9 oktober, 2019 by Redaktionen

Repetitionsbild. I väntan på Godot/Johan Ulveson och Jonas Karlsson. Dramaten. Foto: Hans Malm.

Samuel Becketts moderna klassiker I väntan på Godot sätts nu upp på Dramaten i regi av Karl Dunér. Han satte upp pjäsen redan 1990, och nästan 30 år senare, är det dags igen. Denna gång är det Jonas Karlsson och Johan Ulveson som iklär sig Estragon respektive Vladimirs slitna kostymer. Torkel Petersson och Per Svensson spelar Pozzo och Lucky. Premiär på Lilla scenen den 24 oktober.

Ett pressmeddelande:
I väntan på Godot handlar om de båda vännerna Vladimir och Estragon, som vid en landsväg väntar på någon de kallar Godot. Men Godot kan inte komma låter en pojke hälsa, han kommer säkert imorgon. Samma händelseförlopp upprepas i andra akten och som en engelsk kritiker konstaterade ”Ingenting händer, två gånger”.

– Pjäsen är det mest bekväma skruvstäd jag kan tänka mig, där själva tiden, och vad vi gör med den har huvudrollen, säger Karl Dunér om att återigen regissera pjäsen.

Samuel Becketts I väntan på Godot  upphör aldrig att fascinera. Beckett skrev pjäsen 1949, i en tid då Europa höll på att läka efter andra världskriget. Den blev en omedelbar succé vid uruppförandet i Paris 1953 och har sedan dess haft ett fast grepp över världens teaterscener. Beckett tilldelades Nobelpriset 1969.

I väntan på Godot med de ikoniska figurerna Estragon och Vladimir har satts upp tre gånger tidigare på Dramaten; 1966 i regi av Jackie Söderman med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg, 1990 i regi av Karl Dunér med Rikard Wolff och Thommy Berggren, samt 2003 i regi av Birgitta Englin med Jonas Karlsson och Krister Henriksson.

Regissören Karl Dunér har på Dramaten senast satt upp Den fjättrade Prometheus och Krapps sista band.

Medverkande
Jonas Karlsson – Estragon
Torkel Petersson – Pozzo
Per Svensson – Lucky
Johan Ulveson – Vladimir
Pojken – Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen

Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torkel Blomkvist

I väntan på Godot, den 24 oktober, Lilla scenen

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Absurdism, Becket, Dramaten, Teater

Teaterkritik: Stolarna på Dramaten – änligen absurd teater på scen

12 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Stolarna
Av Eugène Ionesco
Regi Tobias Theorell
Översättning Sven Åke Heed
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljusdesign Torben Lendorph
Peruk och mask EvaMaria Holm
Premiär: 11 oktober 2018, Målarsalen, Dramaaten

Stolarna av Ionesco räknas till den absurda teatern. Det känns bra, starkt och befriande med en scenuppsättning av ett av dessa klassiska absurda draman. I regi av Tobias Theorell och med Johan Ulveson och Kicki Bramberg i rollerna är det en föreställning med oändligt många nivåer och möjligheter att tolka vad som händer, eller inte händer. De två äldre personerna, en man och en kvinna, som varit gifta i 75 år, säger de. Precis som allt som sägs kan vi fundera på hur realistiskt det är och vad det egentligen betyder. Gifta i 75 år? Då bör de vara drygt 85 år, kanske närmare 90 år.

Det realistiska har ingen betydelse i en bra absurd pjäs. Den handlar om annat än realism. Regissören Tobias Theorell säger om pjäsen: Pjäsen är ju helt skoningslös. När den skrevs 1952 var den ju också formmässigt radikal, idag slåss vi mer med att arbeta emot den formen. Som text är den helt illusionslös. den visar inte världen som den borde vra, utan som den i värsta fall är. Som vår värsta mardröm i våra svartaste stunder.

Som allt på scen och absurdism i synnerhet är detta öppet till tolkning. Jag ser den inte som en värsta mardröm. Jag ser den som en drift med mycket av det sociala spelet. Jag gillar absurd teater när den är så bra som Ionescos Stolarna, för den kan tala till mig med flera lager, flera nivåer.

Handlingen utspelar sig i ett rum med en äldre gubbe och gumma. De samtalar, både realistiskt och orealistiskt. Samma sak upprepas om och om igen. Det är egentligen inte så orealistiskt. Om vi sätter och och koncentrerar oss på att lyssna på hur människor pratar med varandra kan vi känna igen det som sägs på scen. Så absurd är den vanliga realistiska tillvaron om vi ser på den utan illusioner.

Gubben och gumman sitter och pratar. Efter en stund börjar det komma gäster. Gubben har nämligen bjudit in den ena framstående gäster efter den andra, han ska äntligen föra fram sitt budskap. Han har ett budskap till världen. Denna illusion är väl ännu mer aktuell i dagens värld: tror att vi har något budskap, ett uppdrag, att utföra i och för världen.

En pjäs som Stolarna kräver sina skådespelare. Den kräver sådana erfarna skådespelare som just Johan Ulveson och Kicki Bramberg, två skådespelare som har ett brett register och både kan spela komedi och tragedi, för det är vad Stolarna är för mig: en komisk tragedi eller tragisk komedi.

Är gästerna imaginära? Det är ett sätt att se pjäsen. Ett annat sätt är att se den som en skildring av hur upplevelserna av alla dessa möten går till, alla dessa ytliga samtal, alla dessa meningslösa utbyten av ord. Eller meningslösa? Meningslösa för vem? Hur farsartade är många sociala sammanhang egentligen?

Dramaten berättar på hemsidan om uppsättningen:
Ionesco själv kallade Stolarna för en tragisk fars. Det är en av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern. Den har satts upp på Dramaten tidigare, då i regi av Alf Sjöberg och Allan Edwall och Gertrud Fridh i rollerna som Gubben och Gumman. I all sin absurdism behandlar den djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Regisserar gör Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina på Dramatens stora scen förra året. Tidigare har han bl.a. regisserat Figaros Bröllop och De stora vidderna på Dramaten.

Den kan handla om att ställa sig frågan om vad som är värt att leva för. Den kan handla om minnen av livet som varit. Den är både komisk, absurd, sorglig och berörande. Den rör vid flera nivåer av vårt medvetande och undermedvetna och övermedvetna.

På wikipedia om Ionesco: Ionesco utgår i sitt författarskap från att den mänskliga tillvaron är i grunden orimlig och att språket som meddelelsemedel också är absurt. Handlingen och dialogen i hans skådespel är nonsenspräglade, verklighetens orsakssammanhang och logikens lagar har upphävts. Bakom en grotesk komik finns ångest och dödsmedvetande.

Hans pjäser blandar ofta rent vardagliga situationer med overkliga, drömliknande inslag. Bland hans pjäser återfinns förutom Den skalliga primadonnan också Stolarna, Lektionen och Noshörningen.

Sedan den 16 februari 1957 har pjäserna Den skalliga primadonnan och Lektionen (La Leçon) spelats varje dag på teatern La Huchette i Paris.

I rollerna: Kicki Bramberg och Johan Ulveson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Absurdism, Dramaten, Ionesco, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Den franske löjtnantens … Läs mer om ”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Lars Bygdén och Anna Stadling hyllar … Läs mer om Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Premiären av dansverket Continuim kunde … Läs mer om Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in