Stolarna
Av Eugène Ionesco
Regi Tobias Theorell
Översättning Sven Åke Heed
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljusdesign Torben Lendorph
Peruk och mask EvaMaria Holm
Premiär: 11 oktober 2018, Målarsalen, Dramaaten
Stolarna av Ionesco räknas till den absurda teatern. Det känns bra, starkt och befriande med en scenuppsättning av ett av dessa klassiska absurda draman. I regi av Tobias Theorell och med Johan Ulveson och Kicki Bramberg i rollerna är det en föreställning med oändligt många nivåer och möjligheter att tolka vad som händer, eller inte händer. De två äldre personerna, en man och en kvinna, som varit gifta i 75 år, säger de. Precis som allt som sägs kan vi fundera på hur realistiskt det är och vad det egentligen betyder. Gifta i 75 år? Då bör de vara drygt 85 år, kanske närmare 90 år.
Det realistiska har ingen betydelse i en bra absurd pjäs. Den handlar om annat än realism. Regissören Tobias Theorell säger om pjäsen: Pjäsen är ju helt skoningslös. När den skrevs 1952 var den ju också formmässigt radikal, idag slåss vi mer med att arbeta emot den formen. Som text är den helt illusionslös. den visar inte världen som den borde vra, utan som den i värsta fall är. Som vår värsta mardröm i våra svartaste stunder.
Som allt på scen och absurdism i synnerhet är detta öppet till tolkning. Jag ser den inte som en värsta mardröm. Jag ser den som en drift med mycket av det sociala spelet. Jag gillar absurd teater när den är så bra som Ionescos Stolarna, för den kan tala till mig med flera lager, flera nivåer.
Handlingen utspelar sig i ett rum med en äldre gubbe och gumma. De samtalar, både realistiskt och orealistiskt. Samma sak upprepas om och om igen. Det är egentligen inte så orealistiskt. Om vi sätter och och koncentrerar oss på att lyssna på hur människor pratar med varandra kan vi känna igen det som sägs på scen. Så absurd är den vanliga realistiska tillvaron om vi ser på den utan illusioner.
Gubben och gumman sitter och pratar. Efter en stund börjar det komma gäster. Gubben har nämligen bjudit in den ena framstående gäster efter den andra, han ska äntligen föra fram sitt budskap. Han har ett budskap till världen. Denna illusion är väl ännu mer aktuell i dagens värld: tror att vi har något budskap, ett uppdrag, att utföra i och för världen.
En pjäs som Stolarna kräver sina skådespelare. Den kräver sådana erfarna skådespelare som just Johan Ulveson och Kicki Bramberg, två skådespelare som har ett brett register och både kan spela komedi och tragedi, för det är vad Stolarna är för mig: en komisk tragedi eller tragisk komedi.
Är gästerna imaginära? Det är ett sätt att se pjäsen. Ett annat sätt är att se den som en skildring av hur upplevelserna av alla dessa möten går till, alla dessa ytliga samtal, alla dessa meningslösa utbyten av ord. Eller meningslösa? Meningslösa för vem? Hur farsartade är många sociala sammanhang egentligen?
Dramaten berättar på hemsidan om uppsättningen:
Ionesco själv kallade Stolarna för en tragisk fars. Det är en av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern. Den har satts upp på Dramaten tidigare, då i regi av Alf Sjöberg och Allan Edwall och Gertrud Fridh i rollerna som Gubben och Gumman. I all sin absurdism behandlar den djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Regisserar gör Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina på Dramatens stora scen förra året. Tidigare har han bl.a. regisserat Figaros Bröllop och De stora vidderna på Dramaten.
Den kan handla om att ställa sig frågan om vad som är värt att leva för. Den kan handla om minnen av livet som varit. Den är både komisk, absurd, sorglig och berörande. Den rör vid flera nivåer av vårt medvetande och undermedvetna och övermedvetna.
På wikipedia om Ionesco: Ionesco utgår i sitt författarskap från att den mänskliga tillvaron är i grunden orimlig och att språket som meddelelsemedel också är absurt. Handlingen och dialogen i hans skådespel är nonsenspräglade, verklighetens orsakssammanhang och logikens lagar har upphävts. Bakom en grotesk komik finns ångest och dödsmedvetande.
Hans pjäser blandar ofta rent vardagliga situationer med overkliga, drömliknande inslag. Bland hans pjäser återfinns förutom Den skalliga primadonnan också Stolarna, Lektionen och Noshörningen.
Sedan den 16 februari 1957 har pjäserna Den skalliga primadonnan och Lektionen (La Leçon) spelats varje dag på teatern La Huchette i Paris.
I rollerna: Kicki Bramberg och Johan Ulveson
