• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stadsteatern

Sista sommaren – Stadsteaterns sista premiär innan sommaren

29 maj, 2010 by Redaktionen

Stadsteatern sätter upp Sista sommaren, som är skriven av Ernest Thompson, spelad på ett antal teatrar runt om i världen och även filmatiserad 1981 med Henry Fonda och Katharine Hepburn i huvudrollerna.

Norman och Ethel kommer till stugan vid sjön för att spendera sommaren, samma stuga som de har dragit sig tillbaka till varje sommar sedan de gifte sig för 48 år sedan.

Björn Gustafson och Meg Westergren är som klippta och skurna som det äldre paret Norman och Ethel. Man tänker knappt på att de spelar. Norman som fyller 80 år tror att det här kommer att vara hans sista sommar och kan inte sluta prata om döden. Även om det här är en ovanligt allvarlig roll för Björn Gustafson så finns det också en torr humor hos Norman som han får fram.

Meg Westergren är lika glad och god som hon brukar och passar utmärkt som den pigga och positiva Ethel. Möjligen är det lite orealistiskt att en kvinna som i åratal har fått släta över och kompensera för sin tjurige makes själviska beteende är så helgjutet glad och kärleksfull, utan minsta antydan till självömkan eller bitterhet.

Parets dotter Chelsea, som inte har hälsat på föräldrarna på åtta år, kommer på besök med sin nya pojkvän och hans son Billy. Tillsammans med 13-årige Billy lever Norman upp igen och de får under en sommarmånad en relation som han aldrig har haft till sin dotter. Sommarstället lockar fram Chelseas sår från barndomen och hon har svårt att dölja sin bitterhet över allt som inte var som det kunde ha varit.

Sista sommaren ger en fin skildring både av hur åldrandet och tidens skeden påverkar oss och om familjerelationer och hur svårt det är att komma ur gamla mönster. Bäst tycker jag skildringen av Norman är. Hur han, som varit universitetsprofessor och nu börjar glömma saker och påverkas av ålderskrämpor, inte längre känner sig behövd och har svårt att hitta ett nytt förhållningssätt till sitt liv. Hur svårt han har att öppna sig för sin dotter. Hur han mot slutet ändå verkar få en insikt om att han kan använda den tid han har kvar för att försona sig med sin dotter, så att den kärlek som så tydligt finns mellan honom och Ethel också kan få omsluta Chelsea och hennes nya familj.

Medverkande:

Ethel Thayer – Meg Westergren
Norman Thayer – Björn Gustafson
Bill Ray – Steve Krats
Chelsea Thayer – Ann-Sofie Rase
Charlie Martin – Bengt Järnblad
Billy Ray – Simon Hållén/Max Vobora

Regi: Hugo Hansén
Översättning: Björn Gustafson

Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.

Relaterat:
Weismann har bloggat om föreställningen och det har Teaterbloggen också.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stockholm, stadsteatern, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Stadsteatern, Stockholm, Teater

Kontrakt med Gud på Stadsteatern

15 mars, 2010 by Redaktionen


Mattias Anderssons nyskrivna pjäs Kontrakt med Gud hade den 13 mars urpremiär på Stockholms Stadsteater. Markus och Rebeckas relationsproblem blir plötsligt oviktiga när deras 16-åriga dotter ligger för döden efter att ha blivit påkörd av en bil. Pappa Markus faller på knä och ber till Gud att han ska offra vad som helst bara hans dotter överlever. Ett mirakel sker och hon återvänder till livet.

Ola Rapace som Markus, Maria Heiskanen som Rebecka och Anna Åström som dottern Sandra är övertygande i sina roller i den sönderfallande förortsfamiljen. Även om jag tycker att rollgestalterna är onödigt jablonartade. Vi känner igen det äkta paret från så många teaterföreställningar; den undanflyende mannen som inte vågar stå för vad han känner eller för sina handlingar; den utlevande kvinnan som kastar ifrån sig sina känslor utan att ta ansvar för var de hamnar.

Ändå blir det en trovärdig bild av den icke-kommunikation som är alltför vanlig, utbytet av en massa ord som inte leder någonvart. Markus och Rebecka borde stå nära varandra efter ett 17-årigt förhållande, men ingen av dem försöker vare sig förstå den andra eller få den andra att förstå. Det är likadant när Markus i sin förtvivlan vänder sig till Gud. Han lyssnar inte då heller. Snarare gissar han sig till vad Gud vill och inte ens när han säger sig agera på Guds vilja kan han vara rak och ärlig.

Kontrakt med Gud handlar om offer, skuld och svek. Pjäsen visar hur ett offer som görs för en god sak kan bli ett svek ur någon annans perspektiv. Men framför allt tycker jag att pjäsen handlar om sanning och lögner. Det är lögnen som är det största sveket. Med hjälp av sanningen kan mirakel ske.

I rollerna: Ola Rapace, Maria Heiskanen, Anna Åström, Ramtin Parvaneh och Jamila Nadia Hussein-Johansen.

Kontrakt med Gud spelas på Klarascenen till och med den 13 juni 2010.

För mer information, se: Stockholms stadsteater

Relaterat:
Recension i SVD
Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om teater, gud, religion, stadsteatern, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: gud, Religion, Stadsteatern, Teater

Recension: Premiär på Stadsteatern – Rött och Grönt

13 mars, 2010 by Redaktionen

Igår var premiären på Rött och Grönt på Stadsteatern. En pjäs av den danska författaren Astrid Saalbach. Pjäsen är skriven speciellt för stadsteatern.

Temat är bistånd och människorna som lever på att resa runt i världen med olika biståndsprojekt.

Handlingen:

Lilli är sen många år »medföljare« till sin man Manne som är biståndsarbetare. Lilli vet inte längre vilket land de befinner sig i och Manne bryr sig inte, bara det finns bra tennisbanor. Manne har varit överallt, sett allt och trivs numera som privilegierad cyniker. Men nyanlända Kristine har fortfarande idealen kvar. De kommer hon få en mycket handgriplig användning för. Men kanske inte på det sätt hon tänkt sig.

Avståndet mellan biståndsprojektets personal och de människor som skall hjälpas är stor. Okunskapen om hur deras inblandning påverkar människors liv är större!

Författaren har skrivit pjäsen utifrån egna upplevelser i Nepal och hennes ilska över aningslösheten och cynismen hos hjälparna lyser igenom.

Pjäsen tar upp ett viktigt tema när en växande del av medelklassen i väst ägnar sig åt den här typen av verksamhet och  ser sig själva som en intelektuell och moralisk elit.

Hugo Hansén har regisserat.

Läs om föreställningen.

Dagens Nyheter

Expressen

Jag hoppas att många ser den här pjäsen. Den är snyggt och trovärdigt spelad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stadsteatern, Rött och Grönt, recension, kultur, premiär

Arkiverad under: Teaterkritik Taggad som: Kultur, premiär, Recension, Rött och Grönt, Stadsteatern

Thommy Berggren sätter upp nobelpristagaren Harold Pinters genombrottspjäs med Ingvar Hirdwall och Shanti Rooney

12 mars, 2010 by Redaktionen

Wow. Jag älskar Harold Pinters pjäser. Det blir spännande att de den här uppsättningen.
Från ett pressmeddelande från Stockholms Stadsteater:

Katt- och råttalek på Pinters pensionat

Thommy Berggren sätter upp sin tredje Pinterföreställning på Stockholms stadsteater. I rollerna Ingvar Hirdwall, Gunilla Nyroos, Shanti Rooney, Peter Andersson, Reine Brynolfsson och Lisa Wollter. Premiär på Stora scenen 25 mars.

Det äldre paret Meg och Petey har ett litet bedagat pensionat vid kusten. De har bara en enda gäst, Stanley. Han har varit pianist men går nu aldrig ut. Meg behöver Stanley, hennes största rädsla är att han ska försvinna. Så dyker det oväntat upp två män som nya gäster. De vill till varje pris ordna ett födelsedagskalas för Stanley. Själv påstår han att han
inte fyller år. Men kalas blir det och plötsligt bryter helvetet lös i det lilla huset.

Efter framgångarna med Fastighetsskötaren (2001) som även sändes i Sveriges Television och Hemkomsten (2006) tar sig Thommy Berggren nu an Pinters genombrottspjäs Födelsedagskalaset. Harold Pinter är Thommy Berggrens favoritdramatiker i modern tid och under årens lopp kom de att bli goda vänner. Harold Pinter föreslog ett flertal gånger att Thommy Berggren skulle sätta upp Födelsedagskalaset.

? Det kom hela tiden annat i vägen, men det brev jag fick av Pinter en tid före hans död gjorde att jag slutligen bestämde mig. I brevet bad han mig än en gång att sätta upp Födelsedagskalaset. När en vän och ett geni kommer med ett så lockande förslag så är det bara att göra som han säger, säger Thommy Berggren.

? Att gå in i Pinters pjäser är som att gå in i en mörk grotta. När man suttit där ett tag vänjer sig ögonen och plötsligt glimmar något till. Man börjar förnimma saker som knivskarpt träffande berättar om de valmöjligheter och svårigheter som det innebär att vistas i livet. Hans pjäser träffar oss ofta rakt i nervsystemet.

Harold Pinter fick Nobelpriset i litteratur 2005 tre år före sin död. Födelsedagskalaset är ett av hans tidigaste verk, han var bara 26-27 år när han skrev den.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stockholm, Stadsteatern, Thommy Berggren Harold Pinter, Ingvar Hirdwall, Gunilla Nyroos, Shanti Rooney, Peter Andersson, Reine Brynolfsson, Lisa Wollter

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Stadsteatern, Stockholm, Teater

Kulturbloggen från premiären av Sommarnattens leende

20 februari, 2010 by Rosemari Södergren

SOMMARNATTENS LEENDE

En medelålders man, advokat Egerman, som gift sig med en 18-årig flicka och trots att de snart varit gifta i ett år är flickan/makan fortfarande oskuld. Advokaten har en ung son, jämngammal med hans nya fru och sonen läser till präst och har ångest över att han känner åtrå till pappans nya fru. Samtidigt finns det en prisad skådespelerska som i det förflutna haft en relation med advokaten och börjat tröttna på sin tillfällige älskare, en eldig officer och greve som gärna duellerar om någon tittar på hans älskarinna. Det är några av de förvirrade relationerna som några av karaktärerna drivs av i ”Sommarnattens leende” som hade premiär på Stockholms Stadsteater 19 februari.
”Sommarnattens leende” är en föreställning som delvis är musikal och delvis spelad teater och bygger på en filmkomedi med samma namn, skriven av Ingmar Bergman.
Det är en luftig lättsam föreställning, komisk och varm, men under det lättsamma finns de klassiska livsfrågorna ändp: om livet, livets mening, åldrandet och den ställer frågor kring vad kärlek är. Men som sagt, presenterat på ett lättsamt, underhållande sätt. Ganska ovanligt för Ingmar Bergman.

Jag gillar viss opera och operett, men långt ifrån allt inom dessa genrer. ”Sommarnattens leende” började med en liten lek där fem äldre operasångare sjöng och lekfullt sprang omkring och hoppade och skuttade, klädda i fula underkläder från 1950-talet. De fem operasångarna agerade föreställningen igenom som en kör i antika dramer. Jag hade lite svårt detta sätt att starta föreställningen, dels för att de var så gamla och när de då var klädda i fula underkläder förmedlade de känslan av misslyckande och något sorgligt – till ackompanjemang av operatoner som jag inte är så svag för. Men deras roller växte – en bit in i föreställningen upplevde jag dem som ett fördjupande komplement. Jag såg att Svenska Dagbladets recensent Bo Löfvendahl var ännu mer förtjust i deras roll:

Det är också en ren fröjd att höra de fem äldre operasångarna som utgör en motsvarighet till kören i en antik tragedi. Margaretha Dalhamn, Christina Högman, Lars Martinsson, Marianne Myrsten och Sonny Wallentin kommenterar skeendet med säker kontrapunktisk finess.

Fast egentligen har jag väl börjat i fel ände: Föreställningen handlar om (från Stadsteaterns hemsida, dumt nog inte möjligt att direktlänka):

Sommarkväll i en svensk småstad kring år 1900.
På godset i stadens utkant har ett sällskap samlats för middag med övernattning:
Advokat Fredrik Egerman, kvinnokarl i medelåldern, och hans 18-åriga fru Anne – som fortfarande är oskuld efter nästan ett års äktenskap.
Och så Desirée Armfeldt, firad skådespelerska och Fredriks ex, och hennes älskare, hetlevrade greve Carl Magnus Malcolm. Samt hans uttråkade fru Charlotte.

Det börjar formellt och tillknäppt. Men natten är ljuv och stämningen magisk.
Allt kan hända. Äntligen fria?

Sommarnattens leende är en musikal som bygger på Ingmar Bergmans film, som har samma namn. Musikalen skrevs av Stephen Sondheim (musik och sångtexter) samt Hugh Wheeler (manus) och spelades första gången 1973. Musikalen följer filmens handling i stort sett och och utspelar sig i Sverige. Den svenska miljön speglas bland annat i en sång som beklagar den ljusa sommarnatten, The Sun Won’t Set.

Visst, musikalen är lättsam, men vad handlar musikalen egentligen om? Kanske om att vi borde se livet mer som den fars livet och ta vara på den kärlek som finns och som vi möter i livet. Kanske driver den med machoideal och med lutheransk sexskräck?

För mig som gillar Dan Ekborg var det ett nöje redan att sitta på parkett och se honom agera som advokat Fredrik Egerman, en roll i filmkomeddin 1955 spelades av Gunnar Björnstrand.

Eftersom det var premiär var det förstås en hel del kulturfolk bland publiken. Dan Ekborgs bror Anders Ekborg satt några rader bakom mig och min kompis Jonas, från Kattkorgen och Bloggtidningen. Författaren Per Olov Enquist såg jag också, liksom tidigare ministern Laila Freivalds.

”Sommarnattens leende” har några stora operettsånger, som den kanske mest kända ”Send in the Clowns”.

Expressens Gunilla Brodrej var också på föreställningen och hon skriver om orkestern roll:

Privatteatrar vågar sig sällan på Sondheim. Han anses för knepig. Men jag är väl en snobb för jag älskar hans spirituella textbehandling och kompositoriska blinkningar hit och dit i musikhistorien, till Mozart, Rossini och Ravel.
Även om man kanske hade föredragit en full orkester med glittriga stråkar, harpa, lent träblås och skogsromantiska valthorn för all operettig valsmusik är Martin Östergrens arrangemang för kammarensemble en fullt godtagbar och välspelande kompromiss.

sommarnattensleende1
Fotograf: Petra Hellberg
Frida Westerdahl, Peter Gardiner, Andreas Kundler, Sandra Kassman, Pia Johansson, Dan Ekborg, Sonny Wallentin, Christina Högman, Sara Jangfeldt, Marianne Myrsten, Lars Martinsson, Margaretha Dalhamn och Thérèse Andersson i Sommarnattens leende.

sommarnattensleende2
Fotograf: Petra Hellberg
Sonny Wallentin, Christina Högman, Margaretha Dalhamn, Lars Martinsson och Marianne Myrsten i Sommarnattens leende.

En av de fina sångerna från Sommarnattens leende:
Barbra Streisand Send In The Clowns

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, Stockholm, Stadsteatern, musikal, opera, operett, Ingmar Bergman, Dan Ekborg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scen, Stadsteatern, Stockholm, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in