Teaterkritik

Teater: Svart satir av Brecht, gästspel av Teater Candy Cane på Alias Teatern

4 december, 2015 by Redaktionen

Teater Candy Cane gästspelar på Alias Teatern i Stocholm med två enaktare av Bertolt Brecht. En svart avgrund öppnas inför publikens ögon här på den lilla scenen. ”Rättvisan” utspelas bakom stängda dörrar, där två domare försöker lista ut vem av dem som skall ta ansvar för ett oerhört förvirrande fall. De är marionetter i ett skuggspel under Hitlers tyranni. Pappersfigurer i en ond värld.

Denna korta pjäs är en del av tiotalet dramer som Brecht skrev under 1930-talet. Det svåra tacklas med svart humor. Alla vill rädda sitt eget skinn. Det är välspelat och kusligt aktuellt.

”Judith” berättar om en ung judisk kvinna som är gift med en ”renrasig” tysk. En dag inser Judith att hon måste lämna allt. Astrid Jansson som Judith gör kvällens absolut bästa prestation. När hon inför uppbrottet brister ut i en lång och krävande monolog tåras våra ögon. Det är intensivt och mycket trovärdigt.

Regi: Nick Wolf. I rollerna: Lars-Henry Larsson, Göran Holm, Mats Cronhamn, Anton Samuelsson, Therese Zoë Richert, Astrid Jansson, Maria Blomster, Anna Berg och Micaela Braunander.

Teater Candy Cane grundades 2013 av konstnärlige ledaren och regissören Nick Wolf från New York. Avsikten är att skapa en plattform där starka kvinnoroller kan gestaltas i en genuin anda av underground scenkonst.

Som oftast avslutas kvällen med mingel bland skådespelare och publik. Stämningen är avspänd och familjär. Så viktigt i den bistra verklighet vi lever. Varje varm kram betyder hopp om en förändring och alla människors lika värde.

Ett ödets ironi är att det mitt emot teatern, på Judiska museet, just nu visas en utställning om nazisternas terror; ”Albumet från Auschwitz” med fotografier som skildrar ankomsten av en tågtransport med judar från Ungern i maj 1944. Museet berättar: -Det är de enda bilder som finns inifrån förintelselägret och därför helt unika. Att dokumentera ”den slutliga lösningen” var förbjudet, så varför bilderna togs och sattes ihop till ett album med kalligrafiskt skrivna rubriker vet vi inte. Men vi vet att fotograferna var två SS-män.

Foto: Lars Wickberg

Drömmar på Folkteatern i Göteborg – Anmärkningsvärt formexperiment utan fäste

4 december, 2015 by Mats Hallberg

Drömmar
Premiär 28 november 2015 på Röda Scenen på Folkteatern i Göteborg
Ett samarbete mellan Folkteatern och Göteborgs Stadsmission
Idé/Koncept/Regi:
Davide Iodice
Dramaturg/Författare:
Isabel Cruz Liljegren
Scenografi/Kostymdesign:
Tiziano Fario
Livemusik/Kompositör:
Harriet Ohlsson

När Folkteatern presenterade innevarande säsong såg jag en ofärdig scen ur Drömmar, en kortis som väckte min nyfikenhet. Vill omgående tala om att projektets kompositör och livemusiker Harriet Ohlsson, vid nämnda teaterträff gav mig en kittlande skjuts in i vad som kallas ”ett utforskande teaterprojekt om skapande”. Utan att ha blivit mycket klokare har jag nu sett det färdiga resultatet. Funderar på förhållningssätt och läst på en del. Har självfallet låtit bli att snegla på pressrosor, men får ändå mindervärdeskänslor. Varför har jag i motsats till flera kollegor så svårt för att beskriva och bedöma uppsättningen? Kan en mer osofisikerad syn på teater ligga mig i fatet, göra att Drömmar känns lika knepig att greppa som en hal tvål? I en glest besatt salong (andra eller möjligen tredje föreställningen) exponeras publiken under hundra minuter för ett svävande undflyende tillstånd. Strindbergs Ett drömspel är en av referenserna, fast knappast den tydligaste.

David Iodice från Italien står för idé, koncept och regi. Hans arbetssätt handlar om att förena konst med social medvetenhet, vilket bland annat manifesterats i workshops och samarbeten med boende på härbärge i Neapel. Folkteatern fick nys om honom genom Cities on stage, ett europeiskt nätverk man ingår i. Författat texter till Drömmar har Isabel Cruz Liljegren gjort, vars funktion också varit dramaturg. (Härförleden såg jag hennes egendomliga normkritiska Diagnos: Baby.) För spektakulär scenografi, kostymdesign & attribut står Tirzano Fario, en man som jobbat med Iodice i ett tiotal produktioner. Harriet Ohlsson har jag tidigare sett på Folkteatern spela för barn . Hennes mångskiftande musik på diverse instrument, blir till en spännande resonanslåda. Hon har i Cities on stage under året jobbat med regissören på hans hemmaplan. En i sammanhanget allt annat än oviktig person är översättaren och produktionsassistenten Linda Haglund.

Istället för sedvanlig ridå har Fario av T-shirts tillverkat en svensk flagga. En utgångspunkt har antagligen varit att spegla -bländande spruckna speglar ingå i uppsättningen- igenkännbara traditioner med blicken från nytillkomna. Dans kring midsommarstång och Du gamla du fria som allsång x 2 är sådana inslag. I Drömmar samarbetar teatern för fjärde gången med Göteborgs Stadsmission, vilket denna gång inte är lika påtagligt. Märks mest i form av insamlandet och bearbetandet av texter, en antropologisk metod med målet att fruktbar friktion uppstår mellan ”scen-specialister” och ”existens-specialister”. Tre män, vars berättelser om utsatthet och längtan ger en relief, medverkar i periferin. Apropå intentionen att låta två världar mötas, går recensenten i mig bet en smula. Jag kunde inte riktigt uppfatta denna symbios (kanske begriper jag bättre vad man ville åstadkomma om jag än mer studerar programhäftet). I övrigt består ensemblen av meriterade skådespelare, majoriteten dubbelarbetande enär de samtidigt är med i Revisorn? De som dagen efter gjort störst avtryck på mig är Yngve Dahlberg, Elisabeth Göransson och Evin Ahmad.
Låt mig uppmärksamma några saker. Vad jag främst kommer bära med mig är hur effektivt man valt att symbolisera pågående flyktingkatstrof. Tror samtliga ur publiken blir berörda av att identifiera treårige Aylan från Syrien och pappan som bär på liket.

En annan nästan lika stark minnesbild härrör från några män som på ett bord flyttar runt tomma ölburkar som vore de schackpjäser. Allt medan de utbrister i filosofiska/ teologiska repliker. Ljuddesignern Elin Hagman har en framsjuten position, duschar våra öron med vindar, havsbris och sus från snäckskal. Ideliga klädombyten sker på scen, vilket kanske ska signalera olika drömtillstånd.. Scenografin med kala spjäsängar – i vad som verkar vara en provisorisk förläggning eller förvar- kompletteras med osorterade klädhögar som demonstrerar den stress och otrygghet hemlöshet skapar. Noterar hur inneslutna i sig själv karaktärerna är, de har inte resurser nog att föra någon gemensam kamp för bättre villkor. Ett annan central ingrediens är kropparnas rörelser, måste ha slagits rekord i antal piruetter på denna scen.

Medverkande:
Evin Ahmad,
Yngve Dahlberg,
Elisabeth Göransson,
Kardo Razzazi,
Anders Tolergård,
Siw-Monica Johansson,
Dezsö Lakos,
Frode Frieden,
Joel Carlström,
Daniel Carlström.

Foto: Peter Lloyd

Samtal före döden – Adolf Eichmanns sista timmar – starkt, skickligt, imponerande och ger många, många tankar

4 december, 2015 by Rosemari Södergren

Samtal före döden – Adolf Eichmanns sista timmar
Av Adam Price
Översättning Frederik Sjögren
Regi Ragnar Lyth
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Sigvard Krantz
Mask Natalie Bjernbrandt
Projektioner Sebastian Kihlstrand
Premiär på Kilen, Stockholms stadsteater, 3 december 2015

Starkt, skickligt och imponerande. ”Samtal för döden” på Stockholms stadsteater fick stående ovationer på premiären – det var föreställningen med alla dess medverkande på och omkring scen väl värda. Visst är det ett viktigt drama att sätta upp just nu. Det kan vara en fälla att sätta upp en ”viktig” föreställning, det konstnärliga kan undermineras för att budskapet ska föras fram. Den fällan har inte regissör, scenograf, skådespelare med flera fastnat i. Scenografin och ljus samspelar och för fram berättelsen lika mycket som spelet i sig. Skådespelarna är alla så rätt i sina roller och mest av allt imponerar Johan Ulveson som den till synes vardagsgrå och sköra tjänstemannen Adolf Eichmann som trots sin väna gestalt organiserade mord på sex miljoner människor. Under ytan bubblar det av känslor som Eichmann döljer.

Hitler och hans män utförde världshistoriens grövsta folkmord. När vi nu får möta deras sätt att tänka slår mig likheten med vad Daish (eller som själva vill kalla sig Is, Islamiska staten) står för. Nazisterna ville skapa ett samhälle fritt från element som inte hade rätt kultur, rätt religion, rätt tankevärld. Det är precis vad ledarna för Is säger: att för den sanna lärans skulle måste de otrogna dödas eller skrämmas till underkastelse.

Kan vi lära oss något genom att skärskåda, analysera historiska skeenden? Genom att undersöka hur de ledande nazisterna tänkte när de beslutade att avliva sex miljoner judar och andra som inte passade in i deras värld – kan vi då känna igen om och när något sådant hotar att ske igen? Var detta folkmord ett i särklass vansinnigt brott mot mänskligheten? Är det värre än när ett tjugotal palestinska kvinnor och barn dödas i förbifarten när israeliska bombplan attackerar palestinska områden? Är de tjänstemän som utförde order skyldiga? Adolf Eichmann dömdes till döden i ett rättegång i Israel för att han organiserade det han själv kallade evakueringen av judarna. Själv verkar han mena att han inte var skyldig. Han utförde bara sitt arbete. Fick inte de allra största bovarna gå fria?

Föreställningen ”Samtal före döden” i regi av Ragnar Lyth på Stockholms stadsteater sätter igång många, många frågor hos publiken. Den ger inte färdiga svar – utan låter oss själva tänka vidare och framför allt känna.

Adolf Eichmann var ett logistiskt geni. Han var en tjänsteman som satt på sitt kontor och planerade hur alla judar skulle forslas till de olika lägren. Han var den SS-officer som var ansvarig för transporterna av sex miljoner judar till förintelselägren under andra världskriget.

Pjäsen är en fiktiv berättelse inspirerad av den verkliga historien om Adolf Eichmann (1906–1962). I spelets inledning befinner sig Eichmann i sin dödscell. Minnena tränger sig på. Några timmar innan hans avrättning kliver en av domarna in för ett sista samtal. Domaren vill försöka förstå, hur tänkte Eichmann, ångrar han sig inte alls? Det är första gången i den unga staten Israels historia som någon dömts till döden och första gången denna domare varit med om att döma någon till döden. Han vill försöka förstå.

Adolf Eichmann flydde efter nazismens sammanbrott till Buenos Aires och blev Ricardo Clement. Tio år senare lyckades israeliska Mossad fånga in honom i en spektakulär kidnappningsaktion och ställa honom inför rätta i Jerusalem i det som skulle bli århundradets rättegång. 1962 avrättades han för brott mot mänskligheten.

Samtal före döden är Adam Prices (författaren bakom danska TV-succén Borgen) kritikerhyllade debutpjäs som blev en stor succé i Köpenhamn där den hade urpremiär våren 2015. Nu sätts den för första gången upp i Sverige. Föreställningen kanske har en titel som är lite skrämmande, hoppas ingen avskräcks på grund av det. Föreställningen är inte bara viktig, den är väl värd att ses. Den borde ses av alla idag.

I rollerna:
Adolf Eichmann Johan Ulveson
Domaren Philip Zandén
Veronika Eichmann Ann-Sofie Rase
Reinhard Heydrich Gerhard Hoberstorfer
Den judiska flickan Jessica Liedberg
Samuel Levi/ Departementschef Allan Svensson
Soldaten m.fl roller Anders Johannisson

Foto: Bengt Wanselius

Premiär den 3 december 2015 på Stadsteatern/Kulturhuset, KIlen Översättning Frederik Sjögren Regi Ragnar Lyth Scenografi Lars Östbergh Kostym Annsofi Nyberg Ljus Patrik Bogårdh Ljud Sigvard Krantz Mask Natalie Bjernbrandt — Premiär den 3 december 2015 på Stadsteatern/Kulturhuset, KIlen
Översättning Frederik Sjögren
Regi Ragnar Lyth
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Sigvard Krantz
Mask Natalie Bjernbrandt

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – en föreställning det inte går att glömma

28 november, 2015 by Rosemari Södergren

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen
Fritt efter: Nikanor Teratologen
Idé och koncept: Ramaj (Nils Poletti, Lena Lindgren, Markus Granqvist)
Regi: Nils Poletti
Premiär på Turteatern i Stockholm 28 november 2015
Föreställning som recenseras: pressvisning/genrep 27 november 2015

Morfar Holger bor med en liten pojke, Pyret, elva år. En fråga är förstås om det är en morfar eller en äldre man som på något sätt lyckas knipa ett barn. Barnet, Pyret, växer upp med denna gamla man som är pedofil, nazist, mördare, kvinnohatare, narkoman och allt igenom elak. Allt som vi finner avskyvärt har författaren packat in i morfar.

Föreställningen bygger på boken med samma namn, ”Äldreomsorgen i Övre Kådedalen” av pseudonymen Nikanor Teratologen. Boken väckte mycket rabalder när den kom. En del kallar den för den vidrigaste bok som någonsin skrivits medan andra kallar den för 1990-talets intressantaste debutroman. För en debutroman visade det sig att det var. Först var det hemligt vem som låg bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Sara Lidman och Per Olov Enquist var några författare det spekulerades kring som möjliga personer bakom. Det kom så småningom om fram att det var en tidigare okänd ung 26-årig man, Sten Niclas Birger Lundkvist,som skrivit boken.

Föreställningen är helt enorm. Den är fascinerande, den är stark, den är äcklig, den är rolig, den går inte att glömma – den griper tag i mig och jag kan inte låta blir att fundera vidare kring den.

Scenografin är ett kapitel för sig – som är helt suveränt. Enormt mycket arbete och fantasi har använts för att bygga upp de olika miljöerna. För att inte göra en spoiler, för att inte avslöja sådant som gärna ska upplevas överraskande kan jag inte berätta så mycket om scenografin. Likaså på dräkter och masker har ingen möda sparats. Det är imponerande.

Har du läst boken blir föreställningen säkert en förstärkning av dina intryck, har du inte läst boken håller föreställningen att se lika väl, den står på egna ben och är en totalupplevelse oavsett.

Morfar Holger ser på livet på ett helt annat sätt än de flesta av oss. Han har fått allt det som vi ser som negativt. Han har sex med barn, han hyllar nazism och har inga problem att släcka andra människors liv. Han är inte snäll mot någon och han kan växla från att ena stunden vara öm och kärleksfull till att i nästa sekund vara vidrigt äckligt grym.

Jag tycker att berättelsen kan ses på flera sätt, ur flera olika synvinklar. Visst det går att se den bokstavligt. Då är den inte särskilt trovärdig. Jag ser den bland annat som ett intressant experiment. Byt ut alla de fula sakerna till allt sådant som är godtagbart i vårt samhälle och det blir en idyllisk barndomsskildring, hur morfar och pyret leker. Kanske är berättelsen en parodi på de falska bullerby-myterna? Ingen känner väl egentligen igen sig i de idylliska barndomsskildringar som barnkulturen flödar över av? Här bryts mönstret av en riktig svart fabel.

Ett sätt att se berättelsen är att se den ur Pyrets perspektiv, ur det utnyttjade lilla barnets ögon som är svagt i förhållande till den vuxne. Det blir en skrämmande berättelse som känns i magen, en skildring om hur barn lär sig att hantera också de mest otänkbara omständigheter och lär sig överleva.

Det slog mig också att morfar Holger är det största barnet av alla i handlingen, han är som det mest själviska egofixerade barn som ska bestämma allt och ha allt på sina villkor.

Berättelsen har också flera existentiella frågeställningar och som morfar Holger säger: Gud har gömt sig, för hans skäms eller som Pyret säger:
Vårt Västerbotten är en esoterisk, estetisk och endoskopisk labyrint in i urmunnens feelgoodmörker. Det är där vi kom ifrån, å dit vi ska, så de ä lika bra å börja vänja av sä me å leva.

En viktig del för att föreställningen fungerar så bra är skådespelarna, Hans Sandquist som morfar och Albin Grenholm som Pyret. Albin Grenholm ser på morfar med sina stora blå troskyldiga ögon och han hukar av sorg och rädsla när morfar har sina vredesutbrott och han spelar glatt med när han får mörda tillsammans med morfar. Hans Sandquist är formidabel, äkta – som publik tror vi på honom.

Regissören Nils Poletti vågar sticka ut och vågar tro på att publiken kan ta ställning själv. Vi behöver inte få oss det politiskt korrekta på scen. En föreställning behöver inte vara lätt att tolka: låt oss få både äcklas, skrämmas, skratta och tänka och känna både hopp, sorg och äckel. Han driver med det mesta och drar in publiken i föreställningen, vi är alla nära spelet.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen på Turteatern är föreställning det inte går att glömma.

Medverkande: Ylva Törnlund, Hans Sandquist, Albin Grenholm (nov-jan), Johan Hafezi (jan-mar 2016), Sannah Nedergård (praktikant från Yrkeshögskolan Novia, Vasa),
Tove Simonsen (praktikant från Rose Bruford College, London)

Foto: KlaraG

Marodörer – rolig, ironisk och tankeväckande

19 november, 2015 by Rosemari Södergren

Marodörer
Regi Jens Ohlin
Scenografi och Ljus SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Urpremiär 19 november 2015, Lilla scenen Dramaten

Marodörer är en ironisk, rolig skrattfest med allvarlig botten. Föreställningen handlar om en manlig och en kvinnlig författare som blir förälskade. De ska leva som jämlika. De träffas ironiskt nog i ett litterärt debattprogram då hon, kvinnan, Bertha, precis gett ut en seriebok där hon driver med kulturmannen och speciellt driver hon med Axel som är författare, son till Nobelpristagare, och som ser sig själv som en modern feministisk man. Han tycker att det är helt fel att han tas som exempel på mansgris.

Axel anser sig vara en feminist. Han tar hand om deras baby och är hemma och sköter om barnet medan Bertha kan åka på bokturné och åka bort för att skriva i lugn och ro. Det är bara det att han offrar sig själv, men är det vad Bertha ville? De skulle vara jämlika och det enda hon ville var att om hon skulle lyckas bättre än honom som författare skulle han glädja sig åt det. Han är beredd att göra det mesta, han klär sig i klänning på bröllopet, han skänker bort enorma summor till en feministisk organisation – men det enda Bertha bett om: att han ska stå ut med att hon ett tag lyckas bättre, det klarar han inte. Det är intressant. Att vara jämlik betyder inte att sudda ut sig själv, sin egen identitet.

Jag blev enormt positivt överraskad över föreställningen, den är rolig och väldigt, väldigt ironisk – men inte förutsägbar och den ger inte enkla svar, den låter mig som åskådare tänka vidare. Den är underhållande med samtidigt seriös, allvarlig och tar upp något av det viktigaste för oss alla: samspelet mellan män och kvinnor. Alla måste vi förhålla oss till detta, oavsett vad vi har för sexuella preferenser.

Föreställningen är starkt inspirerad av August Strindberg, av hans syskonpjäser Marodörer och Kamraterna som gör upp med kulturmannen, men också av Strindberg i sin helhet. Det är en extra bonus för den som kan sin Strindberg och de två pjäserna Marodörer och Kamraterna, förstås. Men det är inget måste för att få ut mycket av föreställningen. Hannes Meidals och Jens Ohlins version står i allra högsta grad på egna ben.

Den är snygg och elegant, rolig, ironisk och tankeväckande med strålande skådespelare. Jag hoppas att gymnasierna nu går kommer dit i mängder för att se och diskutera och fundera kring det där med relationer.

Ett pressmeddelande beskriver handlingen:
Axel Egerman är en av landets mest uppburna manliga författare, uppvuxen i innerstadens kulturadel. Bertha Ålund är en ung serietecknare, en autodidakt som gärna kallar sig geni. Hennes satiriska udd riktar sig ofta mot uppburna manliga författare.
De träffas i ett samtal om kvalitetsbegreppet. De förstår inte ett dyft av varandras världar. De blir handlöst förälskade.
Bertha klargör att hon inte tänker leva i Axels skugga. Axel klargör att han förstår att han måste ta ett steg tillbaka. En av dem kommer att bli vansinnig och dö.
– Marodörer handlar helt klart mycket om mig själv, säger Jens Ohlin som även regisserar föreställningen.
– Den manlige huvudrollen Axel i Strindbergs Marodörer, som vi har använt som utgångspunkt, är utformad som en slags idealman. Inte en machosnubbe och inte en feminiserad man, utan en gyllene medelväg. En skön snubbe helt enkelt. Och det är många som ser sig själva som sköna snubbar, som rimliga män. Man har inga problem med att erkänna en patriarkal världsordning, men tycker främst att andra män ingår i den. Där är väl jag själv mycket, och det är det vi undersöker.

Hannes Meidal och Jens Ohlin har tidigare gjort succé på Dramaten med Don Giovanni och en omarbetning av Friedrich Schillers Rövare. Utan tvekan har det gjort ännu en succé.

I rollerna:
Bertha Bahar Pars
Axel Hannes Meidal
Abel Thérèse Brunnander
Carl Per Svensson
Katla Alexandra Rapaport
Gaga Leonard Terfelt

Foto: Marcus Gårder

Teaterkritik

Footer

Om oss