Äldreomsorgen i Övre Kågedalen
Fritt efter: Nikanor Teratologen
Idé och koncept: Ramaj (Nils Poletti, Lena Lindgren, Markus Granqvist)
Regi: Nils Poletti
Premiär på Turteatern i Stockholm 28 november 2015
Föreställning som recenseras: pressvisning/genrep 27 november 2015
Morfar Holger bor med en liten pojke, Pyret, elva år. En fråga är förstås om det är en morfar eller en äldre man som på något sätt lyckas knipa ett barn. Barnet, Pyret, växer upp med denna gamla man som är pedofil, nazist, mördare, kvinnohatare, narkoman och allt igenom elak. Allt som vi finner avskyvärt har författaren packat in i morfar.
Föreställningen bygger på boken med samma namn, ”Äldreomsorgen i Övre Kådedalen” av pseudonymen Nikanor Teratologen. Boken väckte mycket rabalder när den kom. En del kallar den för den vidrigaste bok som någonsin skrivits medan andra kallar den för 1990-talets intressantaste debutroman. För en debutroman visade det sig att det var. Först var det hemligt vem som låg bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Sara Lidman och Per Olov Enquist var några författare det spekulerades kring som möjliga personer bakom. Det kom så småningom om fram att det var en tidigare okänd ung 26-årig man, Sten Niclas Birger Lundkvist,som skrivit boken.
Föreställningen är helt enorm. Den är fascinerande, den är stark, den är äcklig, den är rolig, den går inte att glömma – den griper tag i mig och jag kan inte låta blir att fundera vidare kring den.
Scenografin är ett kapitel för sig – som är helt suveränt. Enormt mycket arbete och fantasi har använts för att bygga upp de olika miljöerna. För att inte göra en spoiler, för att inte avslöja sådant som gärna ska upplevas överraskande kan jag inte berätta så mycket om scenografin. Likaså på dräkter och masker har ingen möda sparats. Det är imponerande.
Har du läst boken blir föreställningen säkert en förstärkning av dina intryck, har du inte läst boken håller föreställningen att se lika väl, den står på egna ben och är en totalupplevelse oavsett.
Morfar Holger ser på livet på ett helt annat sätt än de flesta av oss. Han har fått allt det som vi ser som negativt. Han har sex med barn, han hyllar nazism och har inga problem att släcka andra människors liv. Han är inte snäll mot någon och han kan växla från att ena stunden vara öm och kärleksfull till att i nästa sekund vara vidrigt äckligt grym.
Jag tycker att berättelsen kan ses på flera sätt, ur flera olika synvinklar. Visst det går att se den bokstavligt. Då är den inte särskilt trovärdig. Jag ser den bland annat som ett intressant experiment. Byt ut alla de fula sakerna till allt sådant som är godtagbart i vårt samhälle och det blir en idyllisk barndomsskildring, hur morfar och pyret leker. Kanske är berättelsen en parodi på de falska bullerby-myterna? Ingen känner väl egentligen igen sig i de idylliska barndomsskildringar som barnkulturen flödar över av? Här bryts mönstret av en riktig svart fabel.
Ett sätt att se berättelsen är att se den ur Pyrets perspektiv, ur det utnyttjade lilla barnets ögon som är svagt i förhållande till den vuxne. Det blir en skrämmande berättelse som känns i magen, en skildring om hur barn lär sig att hantera också de mest otänkbara omständigheter och lär sig överleva.
Det slog mig också att morfar Holger är det största barnet av alla i handlingen, han är som det mest själviska egofixerade barn som ska bestämma allt och ha allt på sina villkor.
Berättelsen har också flera existentiella frågeställningar och som morfar Holger säger: Gud har gömt sig, för hans skäms eller som Pyret säger:
Vårt Västerbotten är en esoterisk, estetisk och endoskopisk labyrint in i urmunnens feelgoodmörker. Det är där vi kom ifrån, å dit vi ska, så de ä lika bra å börja vänja av sä me å leva.
En viktig del för att föreställningen fungerar så bra är skådespelarna, Hans Sandquist som morfar och Albin Grenholm som Pyret. Albin Grenholm ser på morfar med sina stora blå troskyldiga ögon och han hukar av sorg och rädsla när morfar har sina vredesutbrott och han spelar glatt med när han får mörda tillsammans med morfar. Hans Sandquist är formidabel, äkta – som publik tror vi på honom.
Regissören Nils Poletti vågar sticka ut och vågar tro på att publiken kan ta ställning själv. Vi behöver inte få oss det politiskt korrekta på scen. En föreställning behöver inte vara lätt att tolka: låt oss få både äcklas, skrämmas, skratta och tänka och känna både hopp, sorg och äckel. Han driver med det mesta och drar in publiken i föreställningen, vi är alla nära spelet.
Äldreomsorgen i Övre Kågedalen på Turteatern är föreställning det inte går att glömma.
Medverkande: Ylva Törnlund, Hans Sandquist, Albin Grenholm (nov-jan), Johan Hafezi (jan-mar 2016), Sannah Nedergård (praktikant från Yrkeshögskolan Novia, Vasa),
Tove Simonsen (praktikant från Rose Bruford College, London)
Foto: KlaraG