En druva i solen
Regi: Josette Bushell-Mingo
Översättning: Lisbeth Grönlund
Scenografi-kostym: Lotta Nilsson
Riksteatern i Hallunda den 5 februari 2016
I den här Broadway klassikern möter vi i Chicago den afroamerikanska familjen Younger som lever trångbott, men långt bort ifrån varandras drömmar. Morfadern lever som en förebild moraliskt, trots sin bortgång, och stoltserar genom ett heroiskt fotografi i scencentrum. Mormodern (Lena) är familjens överhuvud med ett stort arv på lut. Trots att hon är mest lämpad att driva familjens önskemål framåt så lämnar hon, i enligt 50-talets norm, över ansvaret till sonen. Hon skulle vara den ultimata ledaren eftersom hon försöker se till hela familjens önskemål. Sonen Walter drömmer naivt om det stora klippet och tror att pengar och position är det enda som är viktigt. Inget annat kan väl leda till lycka!? Dottern däremot vill rädda världen och bli läkare, mot alla normer, medan svägerskan Ruth gärna nöjer sig med större hus och hem.
I varje kamp vi tar för att kunna få till det vi drömmer om, önskar vi nog alla att någon annans förhoppningar i livet ska vara lite mindre. För hur många människodrömmar kan förverkligas i en och samma familj? En klase druvor behöver mer ljus och energi, än en druva.
Den afroamerikanska historien om det värdiga livet, är inte lätt att på en liten scen återspeglas. Den har så många nyanser, skuggor och ljus. Det handlar om så mycket mer än att svenska skådespelare bör se ut på ett visst vis, för att lättare passa in i sin roll. Historien är ju inte amerikansk och den är inte afrikansk. Utan den är just afroamerikansk och kan inte ersättas med svensk peppar för att kryddas till. Ibland blev det för mycket ”swenglish” över det hela. Det handlar ju om att vara delaktig i tre kulturer och förstå dem jämlikt. Det var endå mycket som kändes övertygande på scen, men det fanns en stelhet i många av kroppsspråken. Dessutom var upprepandet i många känslouttryck kategoriskt monotona och gav en hämmande effekt till skådespelets djup. Det kändes i viss mån som de var stöpta i samma grunda formar.
Det bästa med föreställningen var att det stundvis fanns en rapphet i ordbytena. Det gjorde att handlingen, trots det låga tempot, ändå hade rimliga höjdpunkter och kraftigt ironiska djup.
Det mest skrämmande var att jag kunde identifiera, att trots uppsättningens genuina bakgrund, ett klassiskt mansförtryck. Trots att kvinnorna hade bättre idéer och sundare förslag för deras framtid, så fick mannen makten för att han behövde det. I varje samhällsstruktur, oavsett uppbyggnad, så är det ofta så att kvinnor låter sina drömmar få falla åt sidan för mannens skull. Mannens drömmar förknippas ständigt med hans manlighet och ingen kvinna vill någonsin låta en man bli avmaskuliniserad.
Mäns och kvinnors jämlika frihet är därmed en hägring. En kränkt man är ju alltid farlig för sig själv, men mer för kvinnor och barn. Då är det bara att som kvinna att svälja den bittra medicinen och låta karln få bli man i huset, ”En man behöver en kvinna som backar upp honom”.
Många av föreställningens konflikter är härligt mänskliga och består i det faktum att vi människor har svårt för att prata och lyssna på varandra. Att höra en massa ord ur sin medmänniskas mun, är inte samma sak som att gå vägen med dem och bry sig om hur deras hjärta slå. Det här är en allmän och generell betraktelse, men gör den inte mindre sann. Gång på gång behöver vi bli påminda om att ”folk förstår varandra sämre än vi tror”. Skämtsamt skulle vi kunna säga att, låt oss ”sitta ned i kristen god anda och hata varandra”
I rollerna:
Lena Younger: Kayode Kayo Shekoni
Walter Younger: David Lenneman
Ruth Younger: Anna Thiam
Travis Younger: Adam Högblom
Beneatha Younger: Asha Ali
Asagai: John-Alexander Eriksson
George Murchison: Måns Clausen
Mr Lindner: Carl Jacobson
Bobo: Måns Clausen
Foto: Urban Jörén
