• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Tankar om Riksteaterns uppsättning av En druva i solen

6 februari, 2016 by Lotta Altner

endruvaisolen_fotourbanjoren

En druva i solen
Regi: Josette Bushell-Mingo
Översättning: Lisbeth Grönlund
Scenografi-kostym: Lotta Nilsson
Riksteatern i Hallunda den 5 februari 2016

I den här Broadway klassikern möter vi i Chicago den afroamerikanska familjen Younger som lever trångbott, men långt bort ifrån varandras drömmar. Morfadern lever som en förebild moraliskt, trots sin bortgång, och stoltserar genom ett heroiskt fotografi i scencentrum. Mormodern (Lena) är familjens överhuvud med ett stort arv på lut. Trots att hon är mest lämpad att driva familjens önskemål framåt så lämnar hon, i enligt 50-talets norm, över ansvaret till sonen. Hon skulle vara den ultimata ledaren eftersom hon försöker se till hela familjens önskemål. Sonen Walter drömmer naivt om det stora klippet och tror att pengar och position är det enda som är viktigt. Inget annat kan väl leda till lycka!? Dottern däremot vill rädda världen och bli läkare, mot alla normer, medan svägerskan Ruth gärna nöjer sig med större hus och hem.

I varje kamp vi tar för att kunna få till det vi drömmer om, önskar vi nog alla att någon annans förhoppningar i livet ska vara lite mindre. För hur många människodrömmar kan förverkligas i en och samma familj? En klase druvor behöver mer ljus och energi, än en druva.

Den afroamerikanska historien om det värdiga livet, är inte lätt att på en liten scen återspeglas. Den har så många nyanser, skuggor och ljus. Det handlar om så mycket mer än att svenska skådespelare bör se ut på ett visst vis, för att lättare passa in i sin roll. Historien är ju inte amerikansk och den är inte afrikansk. Utan den är just afroamerikansk och kan inte ersättas med svensk peppar för att kryddas till. Ibland blev det för mycket ”swenglish” över det hela. Det handlar ju om att vara delaktig i tre kulturer och förstå dem jämlikt. Det var endå mycket som kändes övertygande på scen, men det fanns en stelhet i många av kroppsspråken. Dessutom var upprepandet i många känslouttryck kategoriskt monotona och gav en hämmande effekt till skådespelets djup. Det kändes i viss mån som de var stöpta i samma grunda formar.

endruvaisolenDet bästa med föreställningen var att det stundvis fanns en rapphet i ordbytena. Det gjorde att handlingen, trots det låga tempot, ändå hade rimliga höjdpunkter och kraftigt ironiska djup.

Det mest skrämmande var att jag kunde identifiera, att trots uppsättningens genuina bakgrund, ett klassiskt mansförtryck. Trots att kvinnorna hade bättre idéer och sundare förslag för deras framtid, så fick mannen makten för att han behövde det. I varje samhällsstruktur, oavsett uppbyggnad, så är det ofta så att kvinnor låter sina drömmar få falla åt sidan för mannens skull. Mannens drömmar förknippas ständigt med hans manlighet och ingen kvinna vill någonsin låta en man bli avmaskuliniserad.

Mäns och kvinnors jämlika frihet är därmed en hägring. En kränkt man är ju alltid farlig för sig själv, men mer för kvinnor och barn. Då är det bara att som kvinna att svälja den bittra medicinen och låta karln få bli man i huset, ”En man behöver en kvinna som backar upp honom”.

Många av föreställningens konflikter är härligt mänskliga och består i det faktum att vi människor har svårt för att prata och lyssna på varandra. Att höra en massa ord ur sin medmänniskas mun, är inte samma sak som att gå vägen med dem och bry sig om hur deras hjärta slå. Det här är en allmän och generell betraktelse, men gör den inte mindre sann. Gång på gång behöver vi bli påminda om att ”folk förstår varandra sämre än vi tror”. Skämtsamt skulle vi kunna säga att, låt oss ”sitta ned i kristen god anda och hata varandra”

I rollerna:
Lena Younger: Kayode Kayo Shekoni
Walter Younger: David Lenneman
Ruth Younger: Anna Thiam
Travis Younger: Adam Högblom
Beneatha Younger: Asha Ali
Asagai: John-Alexander Eriksson
George Murchison: Måns Clausen
Mr Lindner: Carl Jacobson
Bobo: Måns Clausen

Foto: Urban Jörén

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: En druva i solen, Riksteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

En rackarns långhelg – varm och mjuk fars som skulle passa perfekt som film

31 januari, 2016 by Rosemari Södergren

En rackarns långhelg

En rackarns långhelg
Av och regi Maria Blom
Scenografi Sören Brunes
Kostym och mask Patricia Svajger
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater, 30 januari 2016

En varm föreställning om en medelålders kvinna som alltid varit duktig och snäll och som en dag vågar bryta sitt duktiga mönster och göra något som sätter igång flera förändringar. En fars som bryter mönstret och inte handlar om det gamla vanliga med förvecklingar när några par missförstår varandra. Istället är två medelålders systrar och deras relation och ett gäng flyktingar i fokus.

En rackarns långhelgBibbi är en medelålders kvinna vars liv har gått i stå. Hon bor någonstans på svenska landsbygden tillsammans med sin man. De har en vuxen son, Jakob, som bor med en tjej i ett hus nära föräldrarna och Jakob har inte riktigt frigjort sig från mamma utan kommer hem till mamma med sin tvätt. Jakobs stora sorg och skam är att han och hans tjej inte lyckats få barn.

Nu är det långhelg och Bibbis man är ute på jakt. Det skulle kunna vara tråkiga dagar att se fram emot, men något har hänt. Bibbis frisör Maria har övertalat henne att ett gäng flyktingar som fått avslag på sin asylansökan ska få gömma sig över helgen i Bibbis hus. Polisen har planerat att avvisa dessa flyktingar.

Regissör och manusförfattare till föreställningen är Maria Blom som nu alltså är tillbaka på Stockholms stadsteaters scen med en fars. Maria Blom är nog mest känd för den breda allmänheten för filmen Masdjävlar som fick tre guldbaggar: bästa manus, bästa film och bästa kvinnliga biroll till Kajsa Ernst.

Maria Blom och Kajsa Ernst verkar vara ett bra samarbete. Kajsa Ernst har huvudrollen den bleka Bibbi som genomgår en förvandling och blir en betydligt färgstarkare person.

Föreställningen är alltså till sin form en komedi, en fars. Karaktärerna är därför överdrivna och det är många typiska farsscener, som att personer måste gömma sig i skåp, i soffor, eller under bord för att inte bli upptäckta. Det är roligt med en fars där ämnet inte är det gamla vanliga med missförstånd mellan älskande.

En rackarns långhelgDen har en del roliga symboler och metaforer, som att flyktingarna förpassas till källaren medan de två medelålders systrarna står i det fina rummet och är stolta över sig själva att de är så goda. Att flyktingarna inte fått vatten att dricka och toa-papper glömmer de bort i sin ego-fixering.

Det är roligt att handlingen utspelar sig i nutid, med asylsökanden och SD-demokrater. Det är som jag skrev i inledningen en varm föreställning. En föreställning med mycket hjärta. Med bra musik till är den lätt att titta på, tiden går fort. Musiken är väl vald med många typiska svenska schlagers och visor som ”Tänk en sån vacker dag” med Titti Sjöblom, ”Droppen Dripp” med Titta Sjöblom, ”Vilken härlig dag” med Ewa Roos och ”Rulla in en boll” med Gösta Linderholm.

Däremot är det föreställningen inte extremt rolig, den är mer mjukt rolig – och den är ganska förutsägbar och inte så överraskande. Den spränger inte några gränser utan är ganska lagom. Det är inte en föreställning jag kommer att gå och tänka på i åratal efteråt. Jag tror att det här manuset skulle passa perfekt som film.

I rollerna:
Sullan Ann Petrén
Bibbi Kajsa Ernst
Jakob Omid Khansari
My/Maria m fl roller Anja Lundqvist
Björk/De flyende Kardo Mirza

Foto: Petra Hellberg

 

En rackarns långhelg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: En rackarns långhelg, Scenkonst, Teaterkritik

Tankar om föreställningen: April i Anhörigsverige

28 januari, 2016 by Lotta Altner

April i anhörigsverige. Urpremiär 23 januari 2016, Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Anna Wallander Medverkande Annika Hallin Medverkande Emil Ljungestig Medverkande Ulf Eklund Medverkande Kalle Westerdahl PRODUKTION Av
Susanna Alakoski

Regi och dramatisering
Monica Wilderoth

Kostym
Monica Wilderoth

Scenografi
Lars Östbergh

Ljus
Patrik Bogårdh

Mask
Maria Reis


April i Anhörigsverige
Urpremiär 23 januari på Lilla scenen
Av Susanna Alakoski
Regi och dramatisering Monica Wilderoth
Kostym Monica Wilderoth
Föreställning som recenseras: den 27 januari 2016, på Lilla scenen Stockholms stadsteater

Det är ofta i dagens samhälle som vi får höra om disfunktionella familjer på ett sådant sätt att man nästan inte känner sig berörd. Man diskuterar det alltid statiskt på ett sådant vis, att det känns väldigt avlägset och nästan knappast sker. Man får det att låta som om det enbart är narkomaners barn som egentligen far illa.

I den här uppsättningen blir man drabbad av den ångest, rädsla och påverkan som 5 rollkaraktärer bär med sig genom livet, p.g.a. den erfarenhet de har haft av att vuxit upp med föräldrar som inte tagit sitt vuxenansvar för dem
Rollkaraktärerna kommer in i ett blåvitt väntrum. De sätter sig i varsin stol och inväntar att få göra sina röster hörda som hos en psykiatriker. Det är vi i publiken som får höra alla deras historier och frågor. Alla i publiken skrattar lite tyst, för de sitter så svenskt dvs. med största möjliga avstånd från varandra och låtsar nästan att de inte ser varandra. De nickar möjligen neutralt vid ingång och kastar sedan sin blick ned mot golvet. En stor känsla av inbördes skam fyller rummet. I tur och ordning börjar de berätta sakligt om de problem som påverkat dem hemifrån. Mammor som supit, pappor som slagits och rädslor man haft för att inte kunna hantera de bekymmer som de medfört.

April i anhörigsverigeJag fascineras av alla de ursäkter de fått höra genom åren och hur villig man är att ursäkta sina nära och kära med nästan vad som helst. För om man inte ursäktar dem så kommer ju skammen och oron (skammen är alltid värst!). Slutligen landar de ju i ett faktum och en sanning dvs. ”Men räknas inte jag då!?”. Det kanske låter som en självklar fråga och man vill naturligtvis ge ett jakande svar. Men alla som någon gång kostat på sig att verka stark och bära alla andra, vet ju att man anses som elak och förfärlig när man till slut inte orkar och måste välja sig själv först.

En fråga som genomskär hela föreställningen är, ”vad gjorde att du klarade dig!?”. Gång på gång ställs den frågan och flera gånger svarar man på skilda sätt ”jag vet inte”. Slutligen konstaterar en av skådespelarna, att vem är det som påstår att jag har klarat mig!?
Bara för att man står upp, andas och är i ett stycke, innebär ju inte att man klarat sig. Därefter belyser man mycket sakligt de men som överförs till den som tvingas växa upp för fort, dvs. grundtilliten är spräckt, klarar inte av besvikelser, ljuger för sig själv om nivån av bördan och ständigt är man på sin vakt för att rädda situationer.

Fantastiskt var det att kvällens föreställning kunde innehålla så vackra scener med dans och musik, och genom det lyfta oron till en annan nivå. I det tragikomiska finns en sådan fantastisk kraft som gör att vi vänder på det hemska för att se om det kan finnas något kraftfullt att plocka med oss. I ett annat sammanhang kan det sedan få gro vidare till någon beundransvärt.
Mot slutet rensar skådespelet upp bland alla de klyschor som finns mellan oss och våra närstående. För inte är det rimligt att vi måste sakna en mamma som aldrig varit som en mamma för oss. Istället har vi fått vaka över att de inte tagit livet av sig, flippat ut och själva fått bli morsor som fått väcka syskon på morgonen så de kommit till skolan. Detta tunga vittnesbörd levereras sanningsenligt med känslan och legitimt från scenen. Samtidigt meddelar man att förlåtelsen sitter på en fantastisk kraft för all de som verkligen vill gå vidare med sina egna liv. Du behöver kunna släppa det. Man vill någonstans förmedla att föräldrar vanligtvis inte vill sina barn illa. Jag skulle snarare vilja trycka på att de flesta föräldrar som gör sina barn illa saknar empati och inlevelseförmåga för någon annan än sig själv.

När tacken från rollkaraktärerna till de fiktiva föräldrarna gavs, var det nog få av oss som inte hade en tår på kind. För i allt elände till närstående finns det ändå alltid saker som vi är glada och tacksamma för i vår relation till dem. Inte en enda av oss hade varit det vi är i denna stund utan en hel del motstånd.

I rollerna: Anna Wallander, Annika Hallin, Ulf Eklund, Kalle Westerdahl, Emil Ljungestig
Foto: Petra Hellberg

April i anhörigsverige.  Urpremiär 23 januari 2016, Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Anna Wallander Medverkande Annika Hallin Medverkande Emil Ljungestig Medverkande Ulf Eklund Medverkande Kalle Westerdahl PRODUKTION 		Av
Susanna Alakoski

Regi och dramatisering
Monica Wilderoth

Kostym
Monica Wilderoth

Scenografi
Lars Östbergh

Ljus
Patrik Bogårdh

Mask
Maria Reis

April i anhörigsverige.
Urpremiär 23 januari 2016, Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande
Anna Wallander
Medverkande
Annika Hallin
Medverkande
Emil Ljungestig
Medverkande
Ulf Eklund
Medverkande
Kalle Westerdahl
PRODUKTION
Av
Susanna Alakoski

Regi och dramatisering
Monica Wilderoth

Kostym
Monica Wilderoth

Scenografi
Lars Östbergh

Ljus
Patrik Bogårdh

Mask
Maria Reis


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Allakoski, anhörigsverige, Lotta Altner, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Jag var här först – En pärla om vingklippta kvinnor

28 januari, 2016 by Mats Hallberg

jagharharforst

Jag var här först – del 1 i Roadtrip i regionen
av Kristian Hallberg
Folkteatern, Göteborg
Premiär 27 januari 2016

Flyttar romer runt på grund av ryktesspridning eller beror på det på något annat? Detta är en central frågeställning i Kristian Hallbergs nya kortpjäs, första av tre i projektet Roadtrip i regionen. Uppmärksammade utställningen Vi är romer på Göteborgs Stadsmuseum var en utgångspunkt i skrivandet. Att den knaggliga dialogen mellan två omaka individer, som båda vistas i utanförskap, äger rum just i Lilla Edet är ingen slump. Dramatikern ville insupa stämningar i västsvenska orter där SD har starkt fäste.

Hallberg vars pjäser på sistone satts upp i Sveriges tre största städer, säger i intervju att han kan förstå tjusningen med mindre orter. Men uttalandet motsägs av de dagboksutdrag som publiceras i programmet, vilka återger allmän torftighet och ett begränsat utbud. Vill tala om att jag i fjol såg en lyckad iscensättning av 80-talistens listiga Variationer på Folkteatern.
Vad vi skådar är ett delvis absurt, delvis uppfordrande kammarspel vars spelplats är en föga lönsam änglabutik. Innan premiärpubliken kommit på plats i den lilla salongen hörs en vacker kör av kvinnoröster i högtalarna. Under tiden sitter en person med ryggen emot oss och tillverkar pappersänglar.

Berättelsen börjar med att hon överraskas av besök. Bakgrunden är att Innehavaren Elisabeth vill ha sällskap, därför annonserar hon efter personal. Kringflackande Samatha råkar få syn på jobberbjudandet, kliver in ackompanjerad av himmelska toner. Som enda sökande får hon utan referenser jobbet. De turas om att packa upp och stå i kassan, fast kunderna uteblir.

Kommunikationen dem emellan går knackigt. Butiksinnehavaren tar tillfället i akt att agera chef, låter frustrationen gå ut över den nyanställde. Misstänksamhet frodas snarare än systerskap, vilket leder till ofrånkomlig uppgörelse efter att en lapp satts upp på dörren. Vändpunkten kommer när de sköra kvinnorna kan dela sin utsatthet. Varför vet vi så lite om varandra, om de som vi umgås med i arbetslivet? Detta är ett tema i Jag var här först. Dialogen är vass och korthuggen, stör mig inte på att Hallberg odlat sin fäbless för krackelerande kommunikation genom att trava avsiktliga missförstånd på hög. Manus är lika mycket förhöjning som realism. Inte för inte är underrubriken vardagsmagi i Lilla Edet. Texten kretsar mycket kring att bli betraktad och granskad. Hur handskas gestaltarna vi ser på scen med sådan problematik?

roadtripVar intressant att höra radioinslag i P4 om hur Lena B Nilsson (Elisabeth) och Sara Wikström (Samantha) tagit sig an sina roller. De berättade att engelskspråkige regissören Gary Whitaker – hans första regiuppdrag hos Folkteatern – introducerat dem för nya arbetsmetoder genom att bland annat dela upp manus i sektioner. Flitigt anlitade Karin Dahlström står för scenografi & kostymdesign. Noterade främst alla pappersänglar hängandes i innertaket, Nilssons vita vida blus och den kvadratiska träkonstruktion; ett bygge som regissören liknat vid en tryckkokare. Stycket är kort, uppskattningsvis 50 minuter, vilket innebär nedslag i två karaktärer på bekostnad av fördjupning. Men trots kortvarig dramatik, hinner kontrahenterna karva i varandras psyken, vilket vittnar om textens kvalitet.

Jag har sett skådespelarna i ett otal roller i ett drygt decennium. De brukar suveränt behärska de utmaningar de ställs inför, inget undantag denna gång. Som vanligt sensibelt samspel och stark scennärvaro! Paret på scen är föredömliga uttolkare av ett angeläget drama, vars pendlingar mellan seriositet och avväpnande humor är värda rungande applåder. Vad jag tar med mig är fina rollprestationer och framför allt en intelligent pjäs som manar till eftertanke. Om finansiering kan ordnas, är tanken att denna pärla till enaktare ska ut på turné.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Folkteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Tankar om ”Daidalos och Ikaros” på Teater Sagohuset i Lund

25 januari, 2016 by Redaktionen

Ikaros

Daidalos och Ikaros
Av Dario Fo
Regi: Björn Granath
Premiär på Teater Sagohuset, Lund, 24 januari 2016

Hybris, mod eller frihetens rena skära glädje? Hur vi ser på Ikaros beror helt och hållet på perspektivet.
Teater Sagohuset sätter tänderna i Dario Fos monologförestälkning, Daidalos och Ikaros, grundad på en klassiker från den grekiska mytologin. Daidalos var en uppfinnare som byggde en labyrint avsedd att såväl fängsla som skydda Minotauros. Labyrinten till trots lyckas Theseus döda Minotauros. Daidalos hamnar i onåd hos den enväldige härskaren och spärras tillsammans med sin son Ikaros in i sin egen labyrint. Daidalos konstruerar vingar åt dem båda så de kan fly sitt fängelse. Daidalos varnar sin son för att flyga för nära solen, eftersom solens hetta då kommer att smälta vaxet i vingarna. Naturligtvis ignorerar Ikaros faderns varning, flyger för högt, och störtar i Egeiska havet.

Ikaros2Trots att det bara finns en person på scenen är det inte en klassisk monolog. Ola Citron spelar tre roller, Ikaros, Daidalos samt en berättare. Genom förändringar i röst, kroppsspråk, minspel och en rikt utbud av gester flyter han mellan de två rollerna och berättaren. Det är Dario Fo, vilket innebär att det finns både svärta och humor i dialogen mellan fadern och sonen. Ikaros är fullt begripligt rätt sur på fadern som konstruerat en labyrint så komplicerad att inte ens konstruktören själv kan hitta ut.

Det är verkligen minimalistisk teater. Scenen är tom, det finns ingen rekvisita, ingen dekor, bara ett blått skynke i bakgrunden. Ljuset är enkelt och ljudet är skådespelarens röst och inget annat.
Den vanligaste tolkningen av berättelsen om Ikaros är att det är varning för övermod, hybris. Flyg inte för högt, det kan gå dig illa. Det är Jantelagen 2000 år innan den formulerades av den danske författaren Aksel Sandemose – tro inte att du är något eller ”Skomakare, bliv vid din läst”.

Den klassiska synen på Ikaros som övermodig är väldigt endimensionell. Ikaros fängslas enbart därför att han är sin fars son. Han låses in i ett brutalt fängelse konstruerat i avsikt att driva dess fångartill vansinne. Vem är vi att klandra honom för att verkligen njuta sin nyblivna frihet när han äntligen får den? En annan tolkning är att Ikaros genom att trotsa faderns varning om vingarnas begränsning verkligen uppvisar mod och vision. Hur många upptäckter hade stannat i byrålådan om forskare, konstnärer och uppfinnare hade lyssnat på omdömet ”Det där går inte”?

En viktig målgrupp för Teater Sagohuset är barn och unga. Deras föreställningar spelas ofta på dagtid och är en grund för diskussioner om moral och val. Berättelsen om Daidalos och Ikaros är en odödlig berättelse just därför att frågan den ställer är tidlös. Är den som utmanar och trotsar auktoriteter och invanda föreställningar en övermodig skitstövel som förtjänar att misslyckas, en modig individ som oavsett framgång förtjänar respekt eller bara en livsglad nyfiken människa som vi övriga i hemlighet avundas?

På scen: Ola Citron

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dario Fo, Sagohuset, Scenkonst, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 78
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in