Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Peer Gynt – en mörk skildring om att missa lyckan i livet

by

Peer Gynt
Av Henrik Ibsen
Översättning Lars Forssell
Bearbetning Karen-Maria Bille
Regi Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Johanna Ruben
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december 2012

Människans förmåga att springa bort från sin lycka, den eviga jakten på det ouppnåeliga och oförmågan att vara lycklig i det som är nära.
Det är ett sätt att tolka den danske regissörenKaren-Maria Billes uppsättning av Ibsens Peer Gynt med Magnus Krepper i rollen som Peer. Ett annat sätt att tolka den är att se den som en skildring av en människa som lider av svåra vanföreställningar. Peer Gynt lever i sin egen värld, ser troll och skakas av demoner – allt medan Solveig tålmodigt väntar på sin älskade Peer.

Skådespelarnas insatser är föreställningens ena stora behållning. Magnus Krepper är oemotståndlig som den vilsna Peer. Övriga skådespelare alternerar i flera roller. Jacob Eklund med sin djupa röst är en träffsäker Dovregubbe och Sven Ahlström briljerar i sitt kroppspråk, hans Böjgen som bara väjer undan är som tagen ur en dröm.

Scenografin är föreställningens andra stora behållning. Spelet startar på en tom scen med en stor ställning av träformationer som liknar tavelramar och som täcker hela bakdelen av scenen. När något behövs på scen som sängar, soffor, stolar eller sängbottnar av stål då bärs det raskt in på scen och lika raskt plockas allt ut. Den strama och enkla dekorlösningen sfungerar mycket bra. I scenen där Peer Gynt blir utnämnd till kejsare då han möter en man i vit rock omges de av personer som tycks fjättrade kring stålunderdelen på sängar. Det ger känslan av människor på en psykiatrisk klinik, inlåsta och fångade i sina sjukdomar. Starkt.

Scenerna är mer estetiska än dramatiska och talar till det undermedvetna, vi mer känner något än förstår något.

Regissören har valt att ta bort två tredjedelar av Ibsens originalmanus. Bland annat är Peer Gynts mamma helt borta ut handlingen och den norska miljön med berg och fjordar är borta. Peer Gynts berömda lökmonolog är bortraderad. Ibsens Peer Gynt är på 350 sidor men Karen-Maria Billes version är bara 114 sidor, alltså knappt en tredjedel av originalet. Spelet sker med snabba korta sekvensenser, som filmklipp. I programmet för föreställningen säger regissören: ”Vår tolerans för det berättade har ändrat sig enormt sedan Ibsen skrev pjäsen. Som regissör blir jag tvungen att ta hänsyn till att publiken ser mycket film och har vant sig vid ett annat och mer fragmentariskt berättarspråk. Jag tycker jag är skyldig verket att anpassa det till vår tid.”

Jag är inte helt säker på att hon har rätt – eller att det fungerade. I vilket fall som helst blev det rätt förvirrande, framför allt före paus, där den som inte kunde bakgrunden och den ursprungliga berättelsen fick en rätt obegripligt absurd upplevelse. Teater är inte film och det som fungerar på film fungerar inte automatiskt på scen. Teater har sitt uttryckssätt och film sina metoder.

Peer Gynt på Stockholms stadsteater är en mörk skildring av hur livet rullar på och hur vi kan missa att vars lyckliga eftersom vi inte ser att vi har den framför ögonen. Uppsätning skildrar också en stark ångest över att livet inte kan göras om.

I rollerna.
Peer Gynt – Magnus Krepper
Solveig – Maria Salomaa
Knappstöparen m fl roller – Emil Almén
Dovregubben m fl roller – Jakob Eklund
Böjgen m fl roller – Sven Ahlström
Kocken m fl roller – Alexander Lycke
Anitra m fl roller – Anna Åström
Ingrid – Frida Westerdahl

Foto: Carl Thorborg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen – fantastiskt roligt och avslöjande

by

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen
Av Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist i samarbete med några barn
Regi Tomas Alfredson
Dramaten
Premiär 8 november 2012

Vuxenvärlden speglad med barns ord – Tomas Alfredsons och John Ajvide Lindqvists projekt avslöjas hänsynslöst vilka barn vuxna är. Och bland det roligaste jag sett på scen i år är det, jag tror ingen kan hålla sig för skratt när skådespelarna låter orden flöda.

En enkel scen med bara ett stort sammanträdesbord, lagom för fem personer att samlas kring. Fem vuxna samlas kring bordet som när vi kikar mer noggrant har påfallande likhet med möbler från dagis.

Allt som sägs i föreställningen kommer från barnamun. Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist har samlat in citat av barn som är mellan fem och sju år och sedan har de klippt ihop citaten till en slags dramatiskt skeende.

Handlingen: fem vuxna varav tre är män och två är kvinnor, i dresscode kostym och vit skjorta. De samlas för ett möte där de ska utföra något odefinierbart samarbete med de väntar på någon han som ska komma och samtidigt konkurrerar de om vem som ska vara chef.

Det är inte handlingen som är det viktiga och sanningen är väl att den rent dramaturgiskt är rätt tunn – det är hur sakerna sägs och görs som är så ofantligt roligt och träffande. Skådespelarna är skickliga och pendlar mellan att i rörelser och gester agera mer som vuxna och ibland tätnar det till och de är barn ända ut i den stampande foten.

Och vi skrattar och skrattar. Ibland skrattar vi för att vi så tydligt känner igen barns språk och sätt att tala: ”Du är den dåligaste samarbetaren jag har haft”. Ibland skrattar vi för att det blir så tydligt hur barnsliga vuxna ändå är, vuxna är egentligen bara barn som hunnit fylla några år till.

De fem skådespelarna, Irene Lindh, Per Mattsson, Ivan Mathias Petersson, Jennie Silfverhjelm och Jan Waldekranz agerar drivet och kroppsspråket är oerhört viktigt för helheten – som blir en skrattfest som är lagom lång. Föreställningen är en timme och tjugo minuter och längre går inte att fylla med en handling som på ytan egentligen inte är mycket till handling. Det som sägs, sägs mellan raderna – och det är roligt och det är oerhört träffande.

Ja om vi alla släppte fram barnet i oss skulle kontorslivet bli både roligare och ärligare. För alla är barn, innerst inne. Dags att sluta låtsas något annat.

Av Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist i samarbete med några barn
I rollerna Irene Lindh, Per Mattsson, Ivan Mathias Petersson, Jennie Silfverhjelm, Jan Waldekranz

Regi Tomas Alfredson
Scenografi och kostym Jan Lundberg
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Mimmi Lindell
Musik Adam Nordén
Koreografi Catharina Allvin

Bilderna är från repetitioner:
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sverige kommer att sakna Göran Stangertz: Vila i frid

by

Skådespelaren och regissören, teatermannen Göran Stangertz har avlidit. Han blev 68 år och dog i cancer.

Göran Stangertz har så länge jag kan minnas varit en av mina favoritskådespelare. Ända sedan jag såg honom spela Jack i filmatiseringen av Ulf Lundells bok Jack. Senast jag såg honom spela teater var på Stockholms stadsteater i premiären på Emilia Galotti i decembe 2010 där han hade en roll. I april samma år, 2010, såg jag honom också i premiären av Vaclav Havels ”Avgång” på Stockholms Stadsteater.

Svenska medier berättar han avled på lördagskvällen, natten till söndag 28 oktober 2012, bekräftar hans före detta fru Jeanette Nevrin för Aftonbladet.

Han var en stor skådespelare, men också en ödmjuk och bra person, tycks det. Göran Stangertz påverkade många med sitt engagemang och sin passion, skriver Aftonbladet.

Året före då jag såg honom i ett par föreställningar på Stockholms stadsteater var han konstnärlig ledare på Helsingborgs stadsteater. Där visade han civilkurage då han vägrade gå på teaterns styrelsemöten. Mer om det här. Anledningen är att sverigedemokraterna kommer att ha en representant med.

Han har en imponerande lista av filmer han medverkat i, förutom alla teaterföreställningar där han haft roller:

Filmografi skådespelare

1969 – Bokhandlaren som slutade bada
1973 – Ska vi hem till dig … eller hem till mig … eller var och en till sitt?
1974 – Det sista äventyret
1976 – Polare
1976 – Ansikte mot ansikte
1977 – Jack
1977 – Paradistorg
1983 – Ingenjör Andrées luftfärd
1985 – August Strindberg ett liv (TV-serie)
1987 – Aestus
1988 – Sommarens tolv månader
1988 – PS Sista sommaren
1989 – Tre kärlekar (TV-serie) (gästroll)
1992 – Den femtonde hövdingen
1993 – Glädjekällan
1994 – Sommarmord
1995 – Mördare utan ansikte
1995 – Höst i paradiset
1997 – Spring för livet
1997 – En frusen dröm
1998 – Ögat
1999 – Lukas 8:18
1999 – Där regnbågen slutar
2000 – Födelsedagen
2008 – Selma
2010 – Tills döden skiljer oss åt
2011 – Solsidan (TV-serie) (gästroll)
2012 – Prime Time

Som regissör
1972 – Groupie
1974 – Fiskeläget
1976 – De lyckligt lottade
1977 – Hammarstads BK
1990 – Spänn mig för Karlavagnen
1980 – På banken
1980 – Innan vintern kommer
1998 – Stormen
1999 – En dag i taget. Ätstörningar
1999 – En dag i taget. Panikångest
1999 – En dag i taget. Medicinberoende
1999 – En dag i taget. Alkoholism
2009 – En handelsresandes död

(Källa Wikipedia)

Relaterat:
Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet 1 och Svenska Dagbladet 2 och Dagens Nyheter 2 och Sveriges Radio

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Orfeus på Orionteatern: komedi och tragedi samtidigt, som livet

by

Orfeus
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Ljus Rimo Nyman
Musik Stefan Johansson
Kostym Jonna Bergelin
Mask Linda Sandberg
Orionteatern
Premiär 26 oktober 2012

En postapokalyptisk värld möter oss när vi kommer in i salongen eller så är det en bild ur en mardröm. Stenhögar ligger utspridda, ett smutsigt vattendrag går på snedden längs scenen och vitsminkade, rödögda personer med vita kläder är spridda på scenen. Jag får känslan av att det är en värld där en jättebomb eller någon annan katastrof krossat det mesta på jorden och trasiga människor långsamt kryper upp ur marken, nästan som kackerlackor. Det är mänsklighetens spillror efter eller strax före den stora undergången.

Där leker pojken Orfeus, i skuggan av de vuxna som håller på med sina meningslösa projekt att samla kvistar och låtsas att vad de gör är viktigt. Driften med vuxna är fantastiskt. Mitt i det absurda och skrämmande är Orionteaterns tolkning av den klassiska berättelsen om Orfeus en träffsäker komisk parodi på alla viktiga, självupptagna, uppblåsta människor.

En dag hittar Orfeus en rosa batteridriven bandspelare som spelar Lionel Richies sång ”Say You, Say Me”. Sången förvandlar plötsligt livet totalt för Orfeus. Barnen Eurydike, som före sången varit aggressiv mot Orfeus blir nu hans allra käraste vän och flickvän – medan alla vuxna förbjuder bandspelaren och sången.

När Eurydike dör tar Orfeus med sig bandspelaren och beger sig ner till underjorden, till de dödas rike, för att hämta tillbaka Eurydike. Om livet var skrämmande i stenöknen blir det ännu mer skräckfyllt i dödsskuggans dal. Modigt beger sig Orfeus dit och letar efter sin käraste.

Orionteaterns ”Orfeus” talar till flera sinnen: bilderna, ljuden, ljussättningen, musiken, dialogerna och skådespelarnas gester berättar om livets gång och om att överleva trots alla som sviker. Det är komedi och tragedi på samma gång, starkt, fängslande, tungt och roligt på samma gång. Som livet.

Jag är så imponerad av skådespelarnas insats. Det måste krävas en hel del att genomföra föreställningen rent fysiskt, eftersom de alla på olika sätt blir genomblöta under handlingens gång. Fascinerande, skickligt och imponerande. Scenografen och ljussättaren är två viktiga pelare i den här uppsättningen, de har fått fram en stenöken som talar till magkänslan och som berättar lika mycket som själva handlingen.

PS: Fast jag har en liten invändning och det gäller manus/handlingen. Orfeus tar med den rosa bandspelaren till dödsriket. Frågan är varför. Det undrar jag – och känner mig lite besviken på dess roll i handlingen. Jag hade väntat mig mer.

På scen:
Karin Bengtsson, Janna Granström, Olle Jernberg, Lovisa Onnermark*, Alfred Tobiasson*
* Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö

Foto: Martin Skoog

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Agamemnons förbannelse av Christina Ouzounidis med Leif Andrée har premiär på Teater Galeasen i oktober

by

Agamemnon var enligt den grekiska mytologin kung över Hellas och fältherre i kriget mot Troja. Enligt myten så offrade han sin dotter Ifigenia för att få vind i seglen och rädda sina mannar. Han dräptes sedermera av sin hustru och hennes älskare. Teater Galeasen ger sig nu på denna gudasaga i en version av Christina Ouzounidis med Leif Andrée i huvudrollen och i regi av Jens Ohlin. Föreställningen har premiär 8 oktober.

Ett pressmeddelande berättar:

En framgångsrik man sitter i en bar, tar en öl och funderar på sin livssituation; jobbet, familjeprojektet, papparollen.
Hans namn är inte Agamemnon, han är inte gift med Klytaimestra, hans barn heter inte Ifigenia, Elektra och Orestes.

Nej, den här mannen, låt oss kalla honom Andrée, är trött på de där djävla gudasagorna. De har ingenting med honom att göra. Vi lever inte så längre, vi offrar inte våra barn. Han bär inte skulden till sin dotters död. Han tvingade henne inte till något. Han uppfostrade henne att vara fri. Han ångrar ingenting, det är inte det. Ånger är väl i princip en omöjlig känsla kan man säga.

Den prisbelönta dramatikern Christina Ouzounidis låter här mannen få säga sitt. Ouzounidis rör sig hemtamt i den grekiska mytologins landskap och grundar gärna sina texter i en av världsdramatikens äldsta och mest kända dysfunktionella familjer. Teater Galeasen spelade Christina Ouzounidis pjäs Lagarna 2010 som prisades av kritiken och valdes ut till Teaterbiennalen 2011.

Regissören Jens Ohlin är dubbelt aktuell, Rövare går nu upp på Dramatens lilla scen efter att ha spelats för utsålda hus på Elverket hela våren. Jens har arbetad på Galeasen vid flera tillfällen tidigare, både som skådespelare och regissör, bl a med Den bergtagna av Victoria Benedictsson som rönte stora framgångar och spelades på 2009 års Teaterbiennal.

Leif Andrée är en av Sveriges mest namnkunniga skådespelare som syns flitigt på teatern, film och tv. I våras sågs han i Äkta människor, SVT: s stora publiksuccé, som fortsätter under 2013. Nu närmast spelar Leif vidare i succén De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater t.o.m. den 30 september. Teater Galeasens publik har kunnat följa Leif sedan gruppen startades i början av 80 talet i ett imponerande antal roller på Skeppsholmen och teatern hälsar honom varmt välkommen tillbaka till hemmascenen!

Regi: Jens Ohlin
Ljus och rum: SUTODA
Kostym: Jenny Linhardt
Mask : Anna Olofson
Musik: Rasmus Persson

Foto: Marcus Gårder/Formgivning: Jan Larsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,