Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Nya album med Ulf Lundell, Lars Demian, Coheed and Cumbria och Van Morrison

by

OJ vilken skivhöst det är. Så många, många bra och intressanta album släpps. Vi hinner inte recensera alla. Tyvärr.

Så jag bakar in fyra nya bra album i ett musiktips här:

Ulf Lundell har släppt dubbelalbumet ”Rent förbannat” som fått bra kritik, med betyg 3,1 i snitt just nu hos Kritiker.se. FAst enligt mig är det den svenska Jantelagen som skorrar igenom här. För albumet, som är ett dubbel-album är fräscht och starkt. Ulf Lundell sätter fingret på det svenska samhället, med bra texter och full fart.
DN skriver i sin recension:
Rockräven i Österlenexil må vara inne på sina ”sexti” men är långtifrån förkolnad än. Fyra år efter förra studioskivan ”Omaha” har han axlat artistrollen på nytt, grinig men är vid så pass god vigör att det är svårt att se nya dubbelplattan ”Rent förbannat” ens som en början på det farväl han tidigare signalerat från scen.

En annan skön rockräv som släppt nytt med bra samhällsskildrande texter är Lars Demian som släppt ”Svenne tills du dör”.
Här kan du lyssna på första singeln därifrån.
Här kan Kulturbloggen intervjuat denna spännande musiker och artist.

En annan av artistvärldens gamla rävar som släppt nytt album är Van Morrison med albumet ”Born To Sing: No Plan B” som också fått bra kritik.
Men också i hans fall tycker jag mig se en återhållsamhet i betygen, just för att han redan släppt så mycket bra tidigare. Han har fått en hel del betyg 3 men är absolut värd mer för det här albumet.
EXpressen som ger betyg 3 skriver:
På ”End of the rainbow” och inte minst ”Goin’ down to Monte Carlo” visar han att de 67-åriga stämbanden fortfarande är patinerade med guld och beströdda med ängladamm.
DN gav betyg.

DN:s recension bekräftar det jag menar, att en artist som skapat stora album och klassiska hits måste överträffa sig själv för att duga.
För visserligen har jazzinfluenserna integrerats på ett sätt som tvingar Morrison ut ur den tomgångsrock som präglat de senare albumen, men sångerna pendlar mellan det skissartade (och alltför långdragna) och det alltför formelbundna (och förutsägbara). Så trots att albumet är hans kanske bästa på tjugo år tjänar det mest som en påminnelse om ett fantastiskt förflutet.

Ibland blir jag förundrad över den svenska musikkritikerkåren. Hittills har ingen recenserat det fantastiska nya albumet ”The Afterman: Ascension” med Coheed and Cumbria. Bandets album är mer än fantastisk progressiv hårdrock, det är en sammanhållande berättelse, en slags rockopera.

Bandet har släppt serx studioalbum där var och en är ett kapitel i en längre berättelse. Berättelsen är skriven av Sanchez, som också skriver bandets texter. Den handlar om det gifta paret Coheed och Cambrias liv och död och deras sons kamp för hämnd.

Skivrecension: Bob Dylan – Tempest

by

Artist: Bob Dylan
Titel: Tempest
Betyg: 3

Numera vet en ungefär vad en ska vänta av Bob Dylan. Förbi är de tvära kasten och de egensinniga infallen. Kanske är det artistiska genidragen också förbi. Med Tempest gör Dylan inget som han inte gjort på sina senaste skivor. Skivor som sedan Love and Theft 2001 egentligen inte varit speciellt uppseendeväckande. Vi tas igenom en något sävlig bluesfolkig berättelse med fina arrangemang och kompetenta musiker. Dylans röst är som den har varit de senaste tio-femton åren. Rå, rosslig och liksom lite stötig. Inte så stötig som det ibland kan bli på hans konserter där han liksom spottar ut fraserna. Här är det mer sång och frasering.

Visst är det några fina stunder på skivan, som Tin Angel och Narrow Way men någon ny given topplåt får vi inte. Inte som Workingmans Blues #2 på Modern Times från 2006 eller Mississippi från nämnda Love and Theft.

Vi kanske inte vet om Dylan kommer transformera sig igen och kanske ska vi hoppas, för med Tempest kommer inget annat än ytterligare en habil folkskiva för en lat söndagsförmiddag. Precis som när Together Through Life kom 2009 sätter jag hellre alla gånger på Time Out of Mind från 1997 eller Oh Mercy från 1989 som båda är av samma typ som Tempest men hästlängder bättre.

Text: Jens Lundberg

Fler recensioner: Aftonbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen möter Jens Lekman

by

Den 3 september släpps Jens Lekmans album ”I Know What Love Isn’t”. Kulturbloggen fick träffa honom i en tom Lilla Hotellbaren, en lyx att få sitta där i en lokal som ännu inte öppnat och få samtala med en av indiepopens stora artister.

Jens Lekman som flyttat tillbaka till Sverige och Göteborg efter två och ett halvt år i Australien står inför ett år på resande fot. Albumet släpps 3 september och 7 september är första spelningen under ett år av turnerande världen över. Första konserten är i Spanien en 7 september och därifrån går turnén vidare till i stort sett alla världsdelar, utom Afrika.
– Det är flera sådana mindre, mer intima lokaler som olika teatrar bokade, berättar Jens Lekman.

Så rummet han hyr i ett hus i Göteborg byts under det kommande året ut mot ett liv med en resväska.

Under turnén blir det förstås en del sånger från nya albumet, men också en del tidigare material.

– Jag är så lyckligt lottad att många av mina fans gärna lyssnar på nytt material av mig. Det händer att dom frågar på spelningen efter nytt material, berättar han.

Det nya albumet är speciellt.
– För mig känns det som att det är mitt debutalbum, berättar Jens Lekman. Jag har själv valt ut alla låtar och tycker att albumet har en råd tråd.

Han avslöjar att det är första gången han arbetat på det sättet.

– Förra albumet fick mina vänner rösta fram. De fick rösta på olika nyskrivna låtar och på så sätt satte jag samman albumet.

Det nya albumet känns delvis jazzinfluerat, mer än de tidigare, säger jag och han håller med.

– Det beror nog bland annat på att jag börjat jobba med ett för mig nytt ackord, Bb7. Nästan alla mina låtar bygger på C-skalan och Bb7 bryter av det på ett sätt som gör att det nog kan låta mer jazzigt.

Den röda tråden i nya albumet är ”uppbrott”. Jens Lekman har själv gått igenom ett uppbrott men hoppas att albumet inte ska kännas som navelskådande utan vara allmängiltigt.

– Det kan bli lite navelskådning om man bara sjunger om sin egen hjärtesorg, säger han.

Att han inte förlorat sig i navelskådande märks på spår som handlar om världens problem och att världen rullar vidare. En del av hans tidigare material har också samhällsaspekter, som sången ”A Promise” som han skrev med tanke på en vän som blev långvarigt sjuk och råkade ut för utförsäkring i det svenska nedrustade försäkringssystemet. Den sången kan dyka upp under turnén. Den finns med bland sångerna som han repar in tillsammans med sina musiker.

Jens Lekman spelar bland annat i Sverige, i den mysiga lilla lokalen Lejonkulan på Dramaten i Stockholm.

Foto: Alexx Loizou

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

The Soundtrack of Our Lives på Södra teatern: fick Terassen att koka

by

The Soundtrack of Our Lives
Södra teatern Terassen
30 augusti 2012
Betyg 5

The Soundtrack of Our Lives är ute på någon slags avskedsturné. Det är synd och skam, Sverige behöver ett band som TSOOL. När bandet, faktiskt för första gången, spelade på Terassen på Mosebacke, Södra teatern i Stockholm på torsdagskvällen var det helt knökfullt med publik. Trots att Coldplay spelade för ett utsålt Stadion samtidigt och Lady Gaga höll hov på Globen fanns det många musikintresserade som valde det här guldkornet istället. Ett bra val.

Ebbot, sångaren, är högst speciellt och hans scenframträdande med överstepräst-liknande stora gester och hans sångröst är en viktig del i vad som är TSOOL. Men självklart, gitarristens sound och trummorna och basen och de övriga som körar bildar tillsammans det förmodligen bästa svenska psykedeliska proggrockbandet – och då menar jag proggressiv rock ur internationell synvinkel, inte den provinsiella art av countryrock som kallas proggrock i Sverige.

Ebbot var på strålande humör, verkade det och han hälsade publiken välkommen. Det krävs en göteborgare för att med sådan självklarhet ta över en scen i hjärtat av Stockholm. Han började akustiskt med en låt men sedan blev det fullt progressivt, psykedeliskt ös – fast lagom inbakat några ballader och mer vemodiga sånger som ”Just a Brother” och ”Tonight”. De bjöd också på några låtar de inte brukar spela så ofta.

– Det känns lite konstigt att spela en låt vi inte gjort på länge, sade Ebbot på scenen.

De bjöd på både gamla låtar och nya låtar och de bjöd på några av sina mest kända sånger. Bland de många extranumren ingick bland annat tre spår från deras allra första EP. Publiken var med på allt, sjöng med spontant och klappade takten, också till nya låtar. Det vanligaste är att fansen vill höra de stora hits av sina band, men inte när det gäller TSOOL, publiken verkade lika glad över att höra de nya låtarna, att döma av applåder och handklappningar och hurrarop

Ebbot var stundtals helt galen och flummig och gav allt. Han är verkligen den svenska rockmusikens överstepräst och vi kommer att sakna detta band. Hoppas det är falskt alarm, hoppas att TSOOL gör en Ulf Lundell, det vill säga gör en avskedsturné och kommer tillbaka med jämna mellanrum med nya avskedsturnéer.

Några sånger från kvällen var helt outstanding och jag ryser fortfarande när jag tänker på den, som ”Second Life Replay”, med munspel till sången, den är så vacker och sorglig. ”Passover” där publiken sjöng med och balladen ”Tonight”.

Publiken stod kvar länge och applåderade och ville ha mer, trots att extranumren varit många. Ja TSOOL med sin rockpräst Ebbot fick Terassen att koka.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Ebbot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nationalteatern på terassen på Södra teatern överträffade sig själva

by

Nationalteaterns rockorkester
Terassen, Södra Teatern
Betyg 5
29 augusti 2012

Nationalteatern överträffade nog sig själv och gjorde en av sina bästa spelningar på länge när de på onsdagskvällen spelade för en helt utsåld Mosebacketerass på Södra teatern. Publik med tjejer och killar, män och kvinnor i flera generationer samlades och trängdes och dansade och sjöng med i de klassiska sångerna ”Bängen trålar”, ”Jack the Ripper”, ”Livet är en fest” och ”Speedy Gonzales”.

På väg till konserten läste jag nyheterna på Aftonbladets app på mobilen och läste där om den skrämmande nyheten att allt fler unga kan tänka sig diktatur enligt en undersökning från Göteborgs universitet. Var fjärde svensk mellan 18 och 25 år inte tycker att det är så viktigt att få leva i en demokrati och nästan var tredje tycker det vore bra om Sverige styrdes av en diktator.

Med en sådan skrämmande samhällsutveckling är det så tydligt att band som Nationalteatern behövs. Band som kan beskriva den frustration som unga som inte släpps in i samhället kan känna.

Nationalteatern började som ofta med ”Bängen trålar” och publiken var med direkt, klappade takten och när andra sången kom, ”Kolla, kolla” blev det spontan allsång. Publiken älskar Nationalteaterns sånger, det är tydligt.

De första två sångerna sjöng Mattias Hellberg men sedan tog Ulf Dageby över mikrofonen i tre-fyra sånger på raken. Det går inte att komma ifrån, för oss som hört Nationalteatern i ett par decennier och har massor av minnen från när vi hörde dem förr, för oss är det speciellt att höra Dagebys röst. Mattias Hellberg är bra, absolut, men det blir mer autentiskt Nationalteatern med Dagebys sång.

Ja det var rockigt och fullt ös och publiken var heltänd. Att ljudet var lite brötigt i förstärkarna gjorde inget, stämningen var så skön.

Ulf Dageby på gitarr och sång, Mattias Hellberg som sjöng, Håkan Nyberg på trummor, Nikke Ström på basen
och Håkan Svensson på gitarr skapade sådan stämning på Terassen att jag inte skulle förvånats om terassen hade lyft från marken. För publiken på onsdagskvällen var livet en fest några timmar. Det enda minuset är att konserten måste ha ett slut. Vi var många som gärna hade fortsatt att sjunga med och lyssna på Nationalteatern i ett par timmar till.

När extranumren kom var det först stämningsfullt och finstämt med de tre vemodiga sångerna ”Bara om min älskade väntar”, ”Ingelas sång” och ”Ljuset släcks” och sedan mer busigt med sista sången för kvällen, ”Speedy Gonzales”.

Spellistan var bra blandad, med många rockiga sånger och några mycket stämningsfulla sånger mot slutet. Egentligen ville jag att det aldrig skulle ta slut. Det var en legendarisk afton och spelningen kommer jag att minnas länge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,