Nationalteatern på terassen på Södra teatern överträffade sig själva

Nationalteaterns rockorkester
Terassen, Södra Teatern
Betyg 5
29 augusti 2012

Nationalteatern överträffade nog sig själv och gjorde en av sina bästa spelningar på länge när de på onsdagskvällen spelade för en helt utsåld Mosebacketerass på Södra teatern. Publik med tjejer och killar, män och kvinnor i flera generationer samlades och trängdes och dansade och sjöng med i de klassiska sångerna ”Bängen trålar”, ”Jack the Ripper”, ”Livet är en fest” och ”Speedy Gonzales”.

På väg till konserten läste jag nyheterna på Aftonbladets app på mobilen och läste där om den skrämmande nyheten att allt fler unga kan tänka sig diktatur enligt en undersökning från Göteborgs universitet. Var fjärde svensk mellan 18 och 25 år inte tycker att det är så viktigt att få leva i en demokrati och nästan var tredje tycker det vore bra om Sverige styrdes av en diktator.

Med en sådan skrämmande samhällsutveckling är det så tydligt att band som Nationalteatern behövs. Band som kan beskriva den frustration som unga som inte släpps in i samhället kan känna.

Nationalteatern började som ofta med ”Bängen trålar” och publiken var med direkt, klappade takten och när andra sången kom, ”Kolla, kolla” blev det spontan allsång. Publiken älskar Nationalteaterns sånger, det är tydligt.

De första två sångerna sjöng Mattias Hellberg men sedan tog Ulf Dageby över mikrofonen i tre-fyra sånger på raken. Det går inte att komma ifrån, för oss som hört Nationalteatern i ett par decennier och har massor av minnen från när vi hörde dem förr, för oss är det speciellt att höra Dagebys röst. Mattias Hellberg är bra, absolut, men det blir mer autentiskt Nationalteatern med Dagebys sång.

Ja det var rockigt och fullt ös och publiken var heltänd. Att ljudet var lite brötigt i förstärkarna gjorde inget, stämningen var så skön.

Ulf Dageby på gitarr och sång, Mattias Hellberg som sjöng, Håkan Nyberg på trummor, Nikke Ström på basen
och Håkan Svensson på gitarr skapade sådan stämning på Terassen att jag inte skulle förvånats om terassen hade lyft från marken. För publiken på onsdagskvällen var livet en fest några timmar. Det enda minuset är att konserten måste ha ett slut. Vi var många som gärna hade fortsatt att sjunga med och lyssna på Nationalteatern i ett par timmar till.

När extranumren kom var det först stämningsfullt och finstämt med de tre vemodiga sångerna ”Bara om min älskade väntar”, ”Ingelas sång” och ”Ljuset släcks” och sedan mer busigt med sista sången för kvällen, ”Speedy Gonzales”.

Spellistan var bra blandad, med många rockiga sånger och några mycket stämningsfulla sånger mot slutet. Egentligen ville jag att det aldrig skulle ta slut. Det var en legendarisk afton och spelningen kommer jag att minnas länge.

Läs även andra bloggares åsikter om Nationalteatern, Södra teatern, recension, rockmusik, musik, recension