OJ vilken skivhöst det är. Så många, många bra och intressanta album släpps. Vi hinner inte recensera alla. Tyvärr.
Så jag bakar in fyra nya bra album i ett musiktips här:
Ulf Lundell har släppt dubbelalbumet ”Rent förbannat” som fått bra kritik, med betyg 3,1 i snitt just nu hos Kritiker.se. FAst enligt mig är det den svenska Jantelagen som skorrar igenom här. För albumet, som är ett dubbel-album är fräscht och starkt. Ulf Lundell sätter fingret på det svenska samhället, med bra texter och full fart.
DN skriver i sin recension:
Rockräven i Österlenexil må vara inne på sina ”sexti” men är långtifrån förkolnad än. Fyra år efter förra studioskivan ”Omaha” har han axlat artistrollen på nytt, grinig men är vid så pass god vigör att det är svårt att se nya dubbelplattan ”Rent förbannat” ens som en början på det farväl han tidigare signalerat från scen.
En annan skön rockräv som släppt nytt med bra samhällsskildrande texter är Lars Demian som släppt ”Svenne tills du dör”.
Här kan du lyssna på första singeln därifrån.
Här kan Kulturbloggen intervjuat denna spännande musiker och artist.
En annan av artistvärldens gamla rävar som släppt nytt album är Van Morrison med albumet ”Born To Sing: No Plan B” som också fått bra kritik.
Men också i hans fall tycker jag mig se en återhållsamhet i betygen, just för att han redan släppt så mycket bra tidigare. Han har fått en hel del betyg 3 men är absolut värd mer för det här albumet.
EXpressen som ger betyg 3 skriver:
På ”End of the rainbow” och inte minst ”Goin’ down to Monte Carlo” visar han att de 67-åriga stämbanden fortfarande är patinerade med guld och beströdda med ängladamm.
DN gav betyg.
DN:s recension bekräftar det jag menar, att en artist som skapat stora album och klassiska hits måste överträffa sig själv för att duga.
För visserligen har jazzinfluenserna integrerats på ett sätt som tvingar Morrison ut ur den tomgångsrock som präglat de senare albumen, men sångerna pendlar mellan det skissartade (och alltför långdragna) och det alltför formelbundna (och förutsägbara). Så trots att albumet är hans kanske bästa på tjugo år tjänar det mest som en påminnelse om ett fantastiskt förflutet.
Ibland blir jag förundrad över den svenska musikkritikerkåren. Hittills har ingen recenserat det fantastiska nya albumet ”The Afterman: Ascension” med Coheed and Cumbria. Bandets album är mer än fantastisk progressiv hårdrock, det är en sammanhållande berättelse, en slags rockopera.
Bandet har släppt serx studioalbum där var och en är ett kapitel i en längre berättelse. Berättelsen är skriven av Sanchez, som också skriver bandets texter. Den handlar om det gifta paret Coheed och Cambrias liv och död och deras sons kamp för hämnd.