Teaterkritik

”Allt som är underbart” på Playhouse berör oss alla rakt in i hjärtat

17 mars, 2016 by Redaktionen

-Den här rollen ligger mig mycket varmt om hjärtat, säger Björn Lönner.

Allt som är underbart
Regi: Stefan Marling. Översättning: Björn Lönner. Scenografi och rekvisita: Helena Uggla. Producent: Louise Andersson Helgesson. Speltid cirka 80 minuter utan paus.
Premiär 16 mars 2016 på Playhouse teater, Stockholm.

Skriver du också listor? Vad som skall göras, vad du drömmer om, vad som är viktigt i livet… Men här handlar det om så mycket mer, hela vår existens.

En liten pojke försöker rädda sin deprimerade mamma genom att göra en lista på allt som är värt att leva för. Listan växer och blir till ett livsprojekt med oväntade konsekvenser. När hans pappa pratar med honom, säger pojken ständigt ”Varför då?” och vill ha svar på allt. Pojkens nyfikenhet och funderingar har inget slut. Vi känner alla igen oss.

Berättelsen är gripande, rolig och intelligent. Det handlar om att kämpa, om förtvivlan som vänds till hopp och om att rädda sitt eget och andras dyrbara liv. Men listan på vad som är betydelsefullt, kan bestå av till synes enkla ting; glass, vattenkrig, saker med ränder, saftiga apelsiner, få vara uppe efter läggdags och se teve, bergochdalbanor …

Publiken berörs, både bildligt och bokstavligen. Vi blir delaktiga i handlingen och pojkaktige Björn Lönner manövrerar skickligt historien, ror den i hamn med spontana och stundtals improviserade riktningar. Jag blir överraskad av hur väl det fungerar. Vi är inte anonyma i teatermörkret, utan en viktig del i föreställningen. Medskapare.

Utan att avslöja för mycket, är det inte ”bara” repliker att lära in för Björn Lönner. Det gäller också att hålla reda på en mängd siffror. Mycket skickligt! Här ser vi en teaterchef ta plats på scenen. Det är inte helt ovanligt på de fria teatrarna. Ibland svabbar de golv. Men nu fyller Björn utrymmet med total närvaro, värme och energi.

-Till den som vill ta sitt liv, har jag bara ett råd att ge: Gör det inte! Säger pojken som nu blivit en vuxen man. Då har en tragedi redan inträffat, men också intensiv passion och kärlek som gör livet värt att leva vidare. Vi sitter runt scenen i gemenskap. När spelet är slut skiljs vi som nära vänner, så känns det.

”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev August Blanche i sin komedi ”Ett resande teatersällskap.” En symbolisk replik för alla mödor som möter konstnärer, skådespelare, dansare, författare. Det kostar på. Björn Lönner visar dock med all tydlighet att det är värt besväret.

Fakta:
Här på Playhouse spelas nutida engelsk och amerikansk dramatik. ”Allt som är underbart” av Storbritanniens just nu hetaste dramatiker, Duncan Macmillan, har gjort succé i New York och London. Originaltiteln är ”Every Brilliant Thing.” New York Times skriver: ”Genial, fängslande och mycket rolig. Jag blev otroligt rörd.”

Björn Lönner är skådespelare, utbildad vid The American Academy of Dramatic Arts i New York. Björn grundade Playhouse tillsammans med konstnärliga ledaren Elisabet Klason. När han inte står på scen är Björn Lönner teaterchef här.

Foto: Martin Kjellberg

Konstant ifrågasättande skapar eggande spelsätt – Fadren på Göteborgs Stadsteater

13 mars, 2016 by Mats Hallberg

fadren

Fadren
Av August Strindberg
Regi, bearbetning & ljus: Andreas Boonstra
Scenografi, kostym & dockor: Pontus Stenshäll
Musik: Simon Steensland
Premiär 9 mars 2016

När jag tänker på uppflammande utbrott i Fadren är det Tommy Berggren jag ser framför mig. Han dominerade fullständigt en teveinspelning Bo Widerberg gjorde sent 80-tal. Utbrott av raseri är ofrånkomliga i ett sorgespel om tvivel och villfarelser, men radarparet Boonstra & Stenshäll intar en kritisk hållning till ursprungsmanus. Det är ett understatement, då dekonstruktion är själva grejen med uppsättningen. För den ovana teaterpubliken hade det underlättat med en antydan om spelsätt, genom att ange baserad på Strindberg. Å andra sidan kan den vetgirige numera googla. Visar sig då att de båda männen har gemensam bakgrund i Momentteatern i Gubbängen. De roas av uppbruten estetik med markörer och blinkningar. Greppet funkade ganska bra när Boonstra regisserade Revisorn? på Folkteatern i höstas, funkade nog inte lika smidigt när Stenshäll – Stadsteaterns nya konstnärlige ledare – för ett år sedan tog sig an nutidsfeminism i form av Spår (av Antigone) på just Göteborgs Stadsteater. Vill omgående betona att det är ett nöje att åka med på den uppfriskande originella resan Fadren 2.0

Kvintetten av skådespelare bär svarta oömma kläder och går i schackrutiga skor. Scenografin är iögonfallande! Scenen badar i en gulbrun nyans med fyra nedhängande strålkastare. Den är möblerad med matsalsbord jämte stolar, soffa och fåtöljer. Märkligt nog är benen försedda med wellpapp. Väggarna som omgärdar är så pass märkliga att dramats doktor, sveper med blicken och låter meddela att husets herre näppeligen kan vara frisk. Vi kan notera en gigantisk vapensamling och teckningar av monster. Till avdelningen onomala inslag hör att aktörerna gör entré/ sorti upprepade gånger genom väggluckor nära marknivå. Vidare har radarparet tillfört mycket musik, möjligen har det blivit aningen för mycket av den varan. Men onekligen är det förnöjsamt, när delar ur ensemblen i omgångar sjunger och spelar känd barnvisa av Jojje Wadenius och därefter alster av Stefan Sundström. Och jag gillade överlag valet av musikaliska stämningar.

Inledningsvis möter vi Kim Theodoridou Bergquist, vars snabbspolande av påstådda onödiga scener mellan några av pjäsens bifigurer, slår an grundackordet, nämligen motsatsen till naturalism.. Med grovt tillyxade dockor gör hon narr av Strindbergs text. Komik plockas fram med hjälp av olika röstlägen och yvig motorik. Härifrån fortskrider första akten som en oppositionell anti-teater drivet till sin spets. Man utgår från att vi har kännedom om vår nationaldramatiker. Ensemblen ger luft åt risken med föreläsningsteater, vilket gör att det blir än roligare när man ändå stoppar fingrarna i den begärliga syltburken. Metapersektiven flödar, alla vill och får komma till tals; fast om den saken kivas det förstås på ett underhållande sätt. Inte bara hang-ups hos Strindberg granskas, i än högre grad handlar det om att de florerar även hos de skenbart egocentrerade skådespelarna. Tappade räkningen på hur ofta de växelvis klev fram och vände sig ut mot salongen, skenbart som privatpersoner. Jag har upplevt och roats av samma sorts dekonstruktion åtskilliga gånger. Ett våghalsigt grepp med en inbyggd fara, publiken kan bli alltför desorienterad. Här klaras balansgången, vilet regissör Boonstra kan ta åt sig äran av.

fadren2 Eric Ericson torde ha stor vana av introspektion och tar initiativet. Övriga tar vid, kräver att bli lyssnade på. I samband med att de resonerar om vad som är rimligt och trovärdigt, till exempel skådespelarnas åldersskillnader i relation till deras roller, basunerar man ut att i akt 2 kommer det bli Strindbergs originalmanus, med de feta urladdningar vi sett fram emot. Uttalandet är givetvis halvljug, vilket inte förtar mitt positiva omdöme. (När vi sitter i en teatersalong, har vi ju ingått ett oskrivet kontrakt, i vilket står att fantasin har företräde.) Finns egentligen mycket mer att uppehålla sig kring, uppslag att nysta i saknas sannerligen inte. Fyra sådana är skådespelares anställningstrygghet, frågan om uppdaterering av ålderdomligt språk, avsiktligt övertydliga metaforen ”elefanten i rummet” samt viljan att åstadkomma ett barnvänligt slut.

En sak till. Strindbergs doktori Fadren liknade viljan vid själens ryggrad, menade att en man näppeligen har makt, om att han inte är stark nog. Att ryttmästarn hävdar att den starkare alltid har makten, gör honom obehaglig, närmast fascistoid.

Skådespelarnas insatser? Jag anser att Johan Karlberg i huvudrollen gör en av sina absolut starkaste rollprestationer i karriären. Och han har varit länge vid teatern. Trots att vi blivit invaggade i att vad vi sermåste granskas och att dramat är irrelevant; så ryggar en dam till av förskräckelse bakom mig, när en till synes livlös ryttmästare drabbas av konvulsioner på köksbordet. Han och kollegorna vänder och vrider på sina repliker, vilka är inlärda med spetsfundig omsorg. Eric Ericson excellerar i att vara illmarig och en smula lismande. Han verkar frodas när han lika mycket får berätta som iscensätta. Camilla Larsson agerar förtjänstfullt kraftfull motpart och allierad med doktorn. Hon känns inte sårbar, vilket bör ses som en styrka. En relativt otacksam tvådelad position har Pamela Cortéz Bruna, något hon får chansen att utgjuta sig om. Hon spelar både amman och pastorn. Välgörande med hennes utsträckta docerande långsamma sekvenser, fast ibland är det svårt att uppfatta vissa repliker. Den kvinnoroll som gör allra mest intryck har instuderats av en tjugoniåring som spelar den sjuttonårige dottern. Kim Theodoridou Bergquist, som jag såg i underliga Faust och Faustin and out, njöt påtagligt av att ta plats. På pluskontot ska också bokföras att hon totalt behärskade att kliva ut ur rollen och tilltala publiken när regissören så önskade.

I rollerna:
Johan Karlberg, Camilla Larsson, Eric Ericson, Pamela Cortéz Bruna och Kim Theodoridou Bergquist.

Foto: Ola Kjelbye

Storartad bedrift i absolut toppklass – Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika på Göteborgs Dramatiska Teater

5 mars, 2016 by Mats Hallberg

Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika
Manus: Sara Stridsberg
Regi: Anna Ulén
Scenografi, kostym och rekvisita: Fianna Robijn
Premiär 4 mars 2016 på Göteborgs Dramatiska Teater

Internationella kvinnodagen är nära förestående. Arbetet (tidigare LO-tidningen) har uppmärksammat med ett slags specialnummer. Okontroversiellt? Om man analyserar ”tilltaget” närmare, kan det ju ses som självkritik från en genusmedveten facklig veckotidning. När jag var facklig redaktör behövdes ingen extra satsning, infriade istället en strävan att ha fifty-fifty representation. I helgen har två pjäser av Sara Stridsberg haft premiär, en händelse som ser ut som en tanke. Av henne har jag bara läst extrema Darling river. Jag har inte sett något verk där Solanas varit i fokus, var ganska skeptisk till om jag var kapabel att tillgodogöra mig Stridsbergs pjäs på drygt två timmar efter fyra påfrestande jobbnätter. Det hat och de hot som riktades mot TUR-teatern i Kärrtorp följde jag med stort obehag via medier.

Dagen efter en fömodad pärs, känner jag mig upplyft. Iscensättningen i den intima lokalen vid Stigbergsliden, kan vara det bästa jag sett någonsin av en frigrupp. Därtill överträffar produktionen många uppsättningar på institutionsteatrar. Finns en riktning, en artkulerad energi som är helt enastående. Allt sitter osannolikt väl ihop, från val av musik till instuderandet av varje biroll. Och Mia Eriksson är fullkomligt briljant som den plågade provokatören Valerie Solanas, hon som anser att mäns underlägsenhet är flagrant. Repliker och tonfall, kroppsspråk och pauser, interagerande och publikkontakt; kan inte nog understrykas hur fulländat hon åstadkommer sin tour de force. Vore direkt fel att förbigå Eriksson vid kommande Scenkonstgala.

Dramat tar sin början på en vinröd galonsoffa, på vilken en hostande Valerie Solanas ligger som intagen på en klinik på 80-talet. Utan att rakt igenom vara någon dokumentär får vi härifrån centrala brottstycken av ett sammansatt liv. Berättarstilen har liknats vid en feberdröm. Å ena sidan forskning inom psykologi och nydanande tankar om könsmaktsordning, jämte ett flöde av spretiga texter. Å andra sidan tonvis med destruktivitet och övergrepp: pappa som våldfört sig, prostitution och droger. Av vad hon blivit berömd för, reciteras en väsentlig harang ur SCUM-manifestet (övers. Sara Stridsberg) och skotten mot en vädjande Andy Warhol iscensätts med tvivelaktig tragikomisk touch. Solanas desperata gärning kan delvis förklaras, aldrig försvaras. (Minns särskilt en kvinnlig litteraturredaktör som på ABF-seminarium för några år sedan relativiserade mordförsöket.) Sara Stridsberg och regissör Anna Ulén har skapat ett mycket intelligent scenkonstverk. Historien berättas inte linjärt, utan vi kastas mellan olika tidsplan. Röster till och om Solanas kommer från olika delar av salongen, ett effektfullt grepp. En karaktär – Ultra Violet – får röst av Alexandra Pascalidou via i högtalare. Regissör och författare har lekt på ett fyndigt sätt, inte minst när Lars Wik som universitetsläare inbegriper publiken i sitt upprop, eller när Solanas ropar till den som läser hennes epitaf att hon inte är död än. Ett annat grepp som kanske inte står i scenanvisningarna, är bruket av bedövande ljudkaskader på ett trumset uppställt i ett hörn. Har svårt för att bestämma mig om dessa hårdslående inslag var motiverade, möjligen ett fungerande alternativ till den klassiska boxbollen. Tycker att pjäsen med den långa titeln, baserad på Stridsbergs prisade roman Drömfakulteten, ger en utmärkt inblick i ett trasigt liv med irreparabla ärr från barndomen. I en av många inlagda intervjuer beskriver hon sig själv som författare, manshatare, forskare och surfare. Hennes filosofi och uppfattning om världen, gör mig som man deprimerad. Stridsbergs manus visar en störd individ fylld av motsägelser. Ur hennes högvarvsgående hjärna kommer växelvis galenskaper och genialitet. Solanas bevekelsegrunder och påverkan på radikalfeminismen åskådliggörs skarpsinnigt, samtidigt som vi ser ett stycke helgjuten dramatik.

Väldigt befriande att vi slipper det didaktiska spelsättet, istället har man valt att finslipa gestaltningen. I princip samtliga biroller görs på ett formidabelt sätt. Någon viskade i mitt öra att Hanna Ullerstam är lite av en birollsdrottning, särskilt på film. Hon är oerhört övertygande som studiekamraten och väninnan Cosmo girl, lika skicklig i den nedtonade positionen som Sister White.

Replikerna från henne klingar och snärtar med osviklig precision. När Ullerstam neutralt förkunnar råd till den som vakar över en döende följt av Åh döds med Bob Hund, då är det som mitt hjärta är på väg att gå i tusen bitar för att citera Anne Linnet i översättning. En annan fullpoängare är Martha Rasmussen Lubiana vars karaktär kämpar med objektet för sin avhandling. Hon excellerar i rappa frågor, sammanfattningar och en osannolik fontän av primalskrik. Åsa-Lena Hjelm har jag sett i ett otal starka uppsättningar på Stadsteatern. Hon gör två diametralt skiftande roller, dels doktor Cooper, dels den vimsiga neurotiska mannan. I den sist nämnda tolkningen sker entrén sjungandes och viftandes i solhatt med sönderbränd brun klänning.

Lars Wik förekommer i egenskap av domare, bartender, Morrisey (huvudrollsinnehavare i några av de bisarra filmer som gjordes i the Factory) samt lärare och forskningshandledare på psykologisk institution. Oavsett roll gör han intryck! När han går igång som auktoritet på universitetet glänser han. En välgörande omsorg om detaljer och en vilja att spela ut märks hos honom och resten av ensemblen. Sufflösen Miia Rasku blir originellt nog kvar på sin stol när hon läser psykiaktrikerns utlåtande. Sist men absolut inte minst, måste mycket beröm utdelas till Erik Åkerlund. Han flimrar förbi som ägare av Olympia Press men gör framför allt en exceptionell gestaltning som den skenbart coole Andy Warhol. Porträttlik fömedlar han smärtan i en ömklig omsusad figur, så att luften vibrerar av klibbig ångest. Det är makalöst begåvat! Återigen ett stort plus till de medverkande skådespelarna.

Fianna Robljn har som scenograf, rekvisitör och kostymansvarig bidragit framgångsrikt till en trovärdig uppsättning.

Att musiken – som domineras av Velvet Underground featuring Nico – är smakfullt vald behöver knappast poängteras.

På scen:
Valerie Solanas: Mia Eriksson
Andy Warhol, Maurice Girodias: Erik Åkerlind
Cosmo Girl, Sister White: Hanna Ullerstam
Dorothy, Dr Ruth Cooper: Åsa-Lena Hjelm
Morrissey, Robert Brush, Domare: Lars Wik
Daddy’s girl: Martha Lubiana
Psykiatrikern: Miia Rasku
Ultra Violet (röst): Alexandra Pascalidou

American Hotel – scenografin skriker ut den övergivna stadens ångest och bitterhet

5 mars, 2016 by Rosemari Södergren

American Hotel
Av Sara Stridsberg
Regi Ingela Olsson
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Mask Anna Jensen Arktoft

Detroit är en ödelagd stad, en stad som är förråd och övergiven av kapitalismen, försatt i konkurs – hela scenografin går i mörkt gråa färger. Handlingen kretsar kring fem övergivna människor och framför allt handlar det om den unga kvinnan Carter och hennes två män, tvillingarna Vladimir och Jack.

Sara Stridsberg som skrivit dramat berättar i föreställningens program hur hon inspirerades att skriva dramat:
Jag såg några bilder av konstnären Annika von Hausswolff som hon hade tagit i Detroit, och i de bilderna dök en kärlekshistoria upp, som en blixt i mig. En kvinna sitter i vita jeans och Daimler Chrystler-tröja, högt uppe i en övergiven och skyskrapa och väntar på att hon ska få mod att döda sin älskade. Året är 2013. Staden Detroit har just gått i konkurs och stora delar av den gamla staden ligger öde.

Scenografin skriker ut betonggrå ångest och tomhet. I programmet skriver journalisten och författaren Katrine Marçal hur den amerikanska staden Detroit drabbades av finanskrisen. Den 18 juli 2013 ansökte staden Detroit om konkurs och i denna halvt övergivna stad som i mångt och mycket liknar en krigsskådeplats med övergivna hus, sönderfallande fabriker, plundrare och krossade fönsterrutor utspelar sig dramats handling.
Mellan år 2000 och 2012 lämnade 53 procent av invånarna Detroit.

Scenografin fångar den känsla jag tror dramatikern och regissören vill fånga med dramat. Skådespelarna är suveränt duktiga, Shanti Roneys ångestladdade Vladimir känns långt efter att salongen tömts.

Handlingen kretsar framför allt kring Carter. Som ung vuxen förlorar hon sin mor och hennes pappa övergav henne och hennes mamma redan när hon var liten. Carters mamma var hotellstäderska och egentligen den enda människan av de fem karaktärerna som var förmögen att älska någon. Som hon ställde upp på sin dotter och hur hon arbetade och slet och vände på varje mynt för att ge sin dotter en universitetsutbildning är starkt skildrat.

Sara Stridsberg skriver att det är en kärlekshistoria. Jag tycker att den enda kärlekshistoria som finns där är mammans kärlek till sin dotter Carter, de övriga karaktärerna är alla för uppfyllda av sig själva, sin sorg, sina misslyckanden och sin bitterhet för att kunna ge någon kärlek till någon. Jag har svårt att se att berättelsen har med Detroit att göra. Det är en berättelse som kan utspela sig var som helst i världen. Som sådan är den ett skri av sorg, ångest, vemod, uppgivenhet, melankoli och bitterhet som framför allt hålls uppe av det starka spelet av Shanti Roney och Peter Gardiner som Vladimirs tvillingbror Jack. Jag har för övrigt svårt att tro på slutet. Men för att inte ge någon spoiler om handlingen kan jag inte utveckla detta.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Carter Liv Mjönes
Vladimir Shanti Roney
Jack Peter Gardiner
Sylvia Ann-Sofie Rase
Silver Anders Johannisson

Hisnande relationsteorier magnifikt skildrade – Utan personligt ansvar av Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg

28 februari, 2016 by Mats Hallberg

Utan personligt ansvar
Manus: Anders Friberg & Sara Klingvall efter Lena Anderssons Utan personligt ansvar
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Åsa Holtz
Musik: Anna Gustavsson
Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg
Urpremiär 27 februari 2016

För några år sedan avslöjade filmregissören Roy Andersson att han var förlaga till manliga huvupersonen i Lena Anderssons romanbygge Egenmäktigt förfarande., vilket bidrog till att göra innehållet mer pikant. Jag har förresten en gång träffat Andersson och läst nämnda Augustbelönade bok, fast den egentligen var alltför kyligt resonerande för mig. Uppföljaren verkar av manus att döma, vara mer uppskruvad, mer indränkt i svart humor. Under två timmar inklusive paus forsar repliker ur munnarna på tre ytterst drivna skådespelare, formade i Tamauers särpräglade estetik. Replikerna ledsagas av ett hetsigt kroppsspråk, nödvändiga pauser och uttrycksfulla miner. I frigruppens produktioner kretsar mycket kring begrepp som välvilja, tillstånd som förundran och löjeväckande beteenden. Ganska tillspetsat kan påstås, att de tar med sig delar av den spelstil man använder på barn, kryddat med vuxenvärldens ironi.

Salongen badar i rött, samma färg som skådespelarnas kläder, liksom enda rekvisitan hjulförsedda pallar med avsats. Electronica av Anna Gustavsson & Gunnel Samuelsson inramar uppsättningen, vilket ger ett både lustfyllt och ödesmättat intryck. Inspelade röster markerar flitiga bruket av mobiltelefoner. Historien är som bekant ett triangeldrama, men makan Ebba förkroppsligas inte. Inledningsvis blir publiken förvirrad av att aktörerna saknar bestämda positioner. Vi vänjer oss gradvis, blir varse framvällande halsbrytande interaktion, det mest märkvärdiga jag någonsin sett i den vägen. Ideliga perspektivbyten gör att du registrerar skeendet i enlighet med det avstånd Brecht ville skapa.

Trion kliver in och ur rollerna, eller snarare företräder dem oavsett kön. Dessutom tjänstgör de som en kör av röster, röster som är bollplank, förmedlare av tankar, samtalspartners, förnumstiga vänner, rådgivare, supportrar. Därmed blir du inte delaktig eller särskilt berörd, vilket så klart kan ses som en brist. Det är modigt gjort av regissör Anders Friberg. Och det fungerar mestadels utmärkt, därför att överdosen filosofiska krumbukter späds ut av ett antal välbehövliga skratt. Emellanåt är det hiskeligt roligt! Jan Ericsson och Sara Klingvall har vanan inne sedan många år att agera med lekfullt allvar. Deras karaktärer bruka beter sig mänskligt fånigt. Nykomlingen Amelie Thorén har jag sett på Göteborgs Stadsteater och till och med som avgångselev. Hon flyter fullkomligt obehindrad in i de andras sceniska stil, vilket måste betecknas som sensationellt. Ensemblen är helt enkelt häpnadsväckande bra, går skickligt loss på att gestalta destruktiva beroenden.

Några gånger mellan varven går det på tomgång, blir för abstrakt, pratigt och torrt. Genom utflippade fysiska gester eller hejdlösa tankesprång, fångas vi återigen av ett plågat par, som uppvisar allehanda tecken på att aldrig nå någon jämställd förening. Tamauer gör Lena Andersson en gentjänst! Hennes bitvis trögflytande vildvuxna haranger ansas i deras bearbetning, ges en vital struktur. Sedan infinner sig frågan om varför Ester blir besatt. Inte blir en klok på vad hon ser i den velige hale Olof som ständigt förringar deras känslor. Båda verkar vilja umgås på sina egna villkor, trivs med att kommunicera, fast grundproblemet är ju att den yngre kvinnan vill bli bekräftad också fysiskt. Men som pjäsen slår fast: Kärlek är primitivt, inte sofistikerat. Uppskattade uppsättningen och dess anslag. Min lite skeptiska inställning förbyttes i förnöjsamhet.

Skådespelare: Amelie Thorén, Jan Ericson och Sara Klingvall

Foto: Lina Ikse

Teaterkritik

Footer

Om oss