Utan personligt ansvar
Manus: Anders Friberg & Sara Klingvall efter Lena Anderssons Utan personligt ansvar
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Åsa Holtz
Musik: Anna Gustavsson
Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg
Urpremiär 27 februari 2016
För några år sedan avslöjade filmregissören Roy Andersson att han var förlaga till manliga huvupersonen i Lena Anderssons romanbygge Egenmäktigt förfarande., vilket bidrog till att göra innehållet mer pikant. Jag har förresten en gång träffat Andersson och läst nämnda Augustbelönade bok, fast den egentligen var alltför kyligt resonerande för mig. Uppföljaren verkar av manus att döma, vara mer uppskruvad, mer indränkt i svart humor. Under två timmar inklusive paus forsar repliker ur munnarna på tre ytterst drivna skådespelare, formade i Tamauers särpräglade estetik. Replikerna ledsagas av ett hetsigt kroppsspråk, nödvändiga pauser och uttrycksfulla miner. I frigruppens produktioner kretsar mycket kring begrepp som välvilja, tillstånd som förundran och löjeväckande beteenden. Ganska tillspetsat kan påstås, att de tar med sig delar av den spelstil man använder på barn, kryddat med vuxenvärldens ironi.
Salongen badar i rött, samma färg som skådespelarnas kläder, liksom enda rekvisitan hjulförsedda pallar med avsats. Electronica av Anna Gustavsson & Gunnel Samuelsson inramar uppsättningen, vilket ger ett både lustfyllt och ödesmättat intryck. Inspelade röster markerar flitiga bruket av mobiltelefoner. Historien är som bekant ett triangeldrama, men makan Ebba förkroppsligas inte. Inledningsvis blir publiken förvirrad av att aktörerna saknar bestämda positioner. Vi vänjer oss gradvis, blir varse framvällande halsbrytande interaktion, det mest märkvärdiga jag någonsin sett i den vägen. Ideliga perspektivbyten gör att du registrerar skeendet i enlighet med det avstånd Brecht ville skapa.
Trion kliver in och ur rollerna, eller snarare företräder dem oavsett kön. Dessutom tjänstgör de som en kör av röster, röster som är bollplank, förmedlare av tankar, samtalspartners, förnumstiga vänner, rådgivare, supportrar. Därmed blir du inte delaktig eller särskilt berörd, vilket så klart kan ses som en brist. Det är modigt gjort av regissör Anders Friberg. Och det fungerar mestadels utmärkt, därför att överdosen filosofiska krumbukter späds ut av ett antal välbehövliga skratt. Emellanåt är det hiskeligt roligt! Jan Ericsson och Sara Klingvall har vanan inne sedan många år att agera med lekfullt allvar. Deras karaktärer bruka beter sig mänskligt fånigt. Nykomlingen Amelie Thorén har jag sett på Göteborgs Stadsteater och till och med som avgångselev. Hon flyter fullkomligt obehindrad in i de andras sceniska stil, vilket måste betecknas som sensationellt. Ensemblen är helt enkelt häpnadsväckande bra, går skickligt loss på att gestalta destruktiva beroenden.
Några gånger mellan varven går det på tomgång, blir för abstrakt, pratigt och torrt. Genom utflippade fysiska gester eller hejdlösa tankesprång, fångas vi återigen av ett plågat par, som uppvisar allehanda tecken på att aldrig nå någon jämställd förening. Tamauer gör Lena Andersson en gentjänst! Hennes bitvis trögflytande vildvuxna haranger ansas i deras bearbetning, ges en vital struktur. Sedan infinner sig frågan om varför Ester blir besatt. Inte blir en klok på vad hon ser i den velige hale Olof som ständigt förringar deras känslor. Båda verkar vilja umgås på sina egna villkor, trivs med att kommunicera, fast grundproblemet är ju att den yngre kvinnan vill bli bekräftad också fysiskt. Men som pjäsen slår fast: Kärlek är primitivt, inte sofistikerat. Uppskattade uppsättningen och dess anslag. Min lite skeptiska inställning förbyttes i förnöjsamhet.
Skådespelare: Amelie Thorén, Jan Ericson och Sara Klingvall
Foto: Lina Ikse