Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika
Manus: Sara Stridsberg
Regi: Anna Ulén
Scenografi, kostym och rekvisita: Fianna Robijn
Premiär 4 mars 2016 på Göteborgs Dramatiska Teater
Internationella kvinnodagen är nära förestående. Arbetet (tidigare LO-tidningen) har uppmärksammat med ett slags specialnummer. Okontroversiellt? Om man analyserar ”tilltaget” närmare, kan det ju ses som självkritik från en genusmedveten facklig veckotidning. När jag var facklig redaktör behövdes ingen extra satsning, infriade istället en strävan att ha fifty-fifty representation. I helgen har två pjäser av Sara Stridsberg haft premiär, en händelse som ser ut som en tanke. Av henne har jag bara läst extrema Darling river. Jag har inte sett något verk där Solanas varit i fokus, var ganska skeptisk till om jag var kapabel att tillgodogöra mig Stridsbergs pjäs på drygt två timmar efter fyra påfrestande jobbnätter. Det hat och de hot som riktades mot TUR-teatern i Kärrtorp följde jag med stort obehag via medier.
Dagen efter en fömodad pärs, känner jag mig upplyft. Iscensättningen i den intima lokalen vid Stigbergsliden, kan vara det bästa jag sett någonsin av en frigrupp. Därtill överträffar produktionen många uppsättningar på institutionsteatrar. Finns en riktning, en artkulerad energi som är helt enastående. Allt sitter osannolikt väl ihop, från val av musik till instuderandet av varje biroll. Och Mia Eriksson är fullkomligt briljant som den plågade provokatören Valerie Solanas, hon som anser att mäns underlägsenhet är flagrant. Repliker och tonfall, kroppsspråk och pauser, interagerande och publikkontakt; kan inte nog understrykas hur fulländat hon åstadkommer sin tour de force. Vore direkt fel att förbigå Eriksson vid kommande Scenkonstgala.
Dramat tar sin början på en vinröd galonsoffa, på vilken en hostande Valerie Solanas ligger som intagen på en klinik på 80-talet. Utan att rakt igenom vara någon dokumentär får vi härifrån centrala brottstycken av ett sammansatt liv. Berättarstilen har liknats vid en feberdröm. Å ena sidan forskning inom psykologi och nydanande tankar om könsmaktsordning, jämte ett flöde av spretiga texter. Å andra sidan tonvis med destruktivitet och övergrepp: pappa som våldfört sig, prostitution och droger. Av vad hon blivit berömd för, reciteras en väsentlig harang ur SCUM-manifestet (övers. Sara Stridsberg) och skotten mot en vädjande Andy Warhol iscensätts med tvivelaktig tragikomisk touch. Solanas desperata gärning kan delvis förklaras, aldrig försvaras. (Minns särskilt en kvinnlig litteraturredaktör som på ABF-seminarium för några år sedan relativiserade mordförsöket.) Sara Stridsberg och regissör Anna Ulén har skapat ett mycket intelligent scenkonstverk. Historien berättas inte linjärt, utan vi kastas mellan olika tidsplan. Röster till och om Solanas kommer från olika delar av salongen, ett effektfullt grepp. En karaktär – Ultra Violet – får röst av Alexandra Pascalidou via i högtalare. Regissör och författare har lekt på ett fyndigt sätt, inte minst när Lars Wik som universitetsläare inbegriper publiken i sitt upprop, eller när Solanas ropar till den som läser hennes epitaf att hon inte är död än. Ett annat grepp som kanske inte står i scenanvisningarna, är bruket av bedövande ljudkaskader på ett trumset uppställt i ett hörn. Har svårt för att bestämma mig om dessa hårdslående inslag var motiverade, möjligen ett fungerande alternativ till den klassiska boxbollen. Tycker att pjäsen med den långa titeln, baserad på Stridsbergs prisade roman Drömfakulteten, ger en utmärkt inblick i ett trasigt liv med irreparabla ärr från barndomen. I en av många inlagda intervjuer beskriver hon sig själv som författare, manshatare, forskare och surfare. Hennes filosofi och uppfattning om världen, gör mig som man deprimerad. Stridsbergs manus visar en störd individ fylld av motsägelser. Ur hennes högvarvsgående hjärna kommer växelvis galenskaper och genialitet. Solanas bevekelsegrunder och påverkan på radikalfeminismen åskådliggörs skarpsinnigt, samtidigt som vi ser ett stycke helgjuten dramatik.
Väldigt befriande att vi slipper det didaktiska spelsättet, istället har man valt att finslipa gestaltningen. I princip samtliga biroller görs på ett formidabelt sätt. Någon viskade i mitt öra att Hanna Ullerstam är lite av en birollsdrottning, särskilt på film. Hon är oerhört övertygande som studiekamraten och väninnan Cosmo girl, lika skicklig i den nedtonade positionen som Sister White.
Replikerna från henne klingar och snärtar med osviklig precision. När Ullerstam neutralt förkunnar råd till den som vakar över en döende följt av Åh döds med Bob Hund, då är det som mitt hjärta är på väg att gå i tusen bitar för att citera Anne Linnet i översättning. En annan fullpoängare är Martha Rasmussen Lubiana vars karaktär kämpar med objektet för sin avhandling. Hon excellerar i rappa frågor, sammanfattningar och en osannolik fontän av primalskrik. Åsa-Lena Hjelm har jag sett i ett otal starka uppsättningar på Stadsteatern. Hon gör två diametralt skiftande roller, dels doktor Cooper, dels den vimsiga neurotiska mannan. I den sist nämnda tolkningen sker entrén sjungandes och viftandes i solhatt med sönderbränd brun klänning.
Lars Wik förekommer i egenskap av domare, bartender, Morrisey (huvudrollsinnehavare i några av de bisarra filmer som gjordes i the Factory) samt lärare och forskningshandledare på psykologisk institution. Oavsett roll gör han intryck! När han går igång som auktoritet på universitetet glänser han. En välgörande omsorg om detaljer och en vilja att spela ut märks hos honom och resten av ensemblen. Sufflösen Miia Rasku blir originellt nog kvar på sin stol när hon läser psykiaktrikerns utlåtande. Sist men absolut inte minst, måste mycket beröm utdelas till Erik Åkerlund. Han flimrar förbi som ägare av Olympia Press men gör framför allt en exceptionell gestaltning som den skenbart coole Andy Warhol. Porträttlik fömedlar han smärtan i en ömklig omsusad figur, så att luften vibrerar av klibbig ångest. Det är makalöst begåvat! Återigen ett stort plus till de medverkande skådespelarna.
Fianna Robljn har som scenograf, rekvisitör och kostymansvarig bidragit framgångsrikt till en trovärdig uppsättning.
Att musiken – som domineras av Velvet Underground featuring Nico – är smakfullt vald behöver knappast poängteras.
På scen:
Valerie Solanas: Mia Eriksson
Andy Warhol, Maurice Girodias: Erik Åkerlind
Cosmo Girl, Sister White: Hanna Ullerstam
Dorothy, Dr Ruth Cooper: Åsa-Lena Hjelm
Morrissey, Robert Brush, Domare: Lars Wik
Daddy’s girl: Martha Lubiana
Psykiatrikern: Miia Rasku
Ultra Violet (röst): Alexandra Pascalidou
