Teaterkritik

Tove! Tove! Tove! – en stor konstnärlig upplevelse

1 juni, 2016 by Redaktionen

Tove! Tove! Tove!
En fri tolkning av Tove Ditlevsens liv och verk
Gästspel från Det Kongelige Teater
Av Konstnärskollektivet Sort Samvittighed
Iscensatt av Elisa Kragerup
Koreografi Signe Fabricius
Scenografi och kostym Ida Marie Ellekilde
Ljusdesign Sara Åkerlund Clemmensen
Musik Jeanett Albeck
Premiär 31 maj 2016
Klarascenen, Stockholms stadsteater

En rörande performance om ett kaosartat författarliv .

Den danska författaren Tove Ditlevsen hade ett dramatiskt och tragiskt privatliv, som hon skildrat ärligt i sina memoarer och i sin diktning. Det danska konstnärskollektivet Sort Samvittighed, som gör ett kort gästspel i Stockholm, gestaltar hennes liv i två föreställningar på Klarateatern. Tove! Tove! Tove! handlar om Ditlevsens liv och verk. Kollektivet består av enbart kvinnor och de har gjort tolkningar av flera viktiga kvinnliga konstnärer. Så också i kvällens föreställning. Elisa Kragerup, som regisserat, är idag en av Danmarks mest framträdande regissörer.

Föreställningen är ett collage av olika texter av Ditlevsen och de tolkas fritt av gruppen på ett starkt gripande sätt. Det är genialiskt att låta alla fem kvinnorna på scenen gestalta Tove, de samspelar så bra att det blir som en kropp, ett liv, i olika sinnesstämningar. De har identiska kostymer, smakfullt enkla, blå byxor, vita polotröjor och svarta, högklackade pumps. Från ögonen löper långa, klarblå linjer ner över kinderna och ögonen är kraftigt sminkade i glittriga färger. Ibland byts scenariot hastigt och drastiskt när bisarra babyhuvuden träs över de vuxna kvinnornas ansikten.

Det märks att det är ett konstnärskollektiv, allt är uttrycksfullt visuellt, scenen framstår emellanåt som ett konstverk i sprakade färger och aktörerna har ibland fantasifulla kreationer ovanpå huvudena. Möblerna är deformerade, stolarna har olika långa ben och allt haltar, precis som huvudpersonens inre.

Föreställningen är fantastiskt genomförd, jag känner mig riktigt tagen och uppfylld av den medryckande musiken, skådespelarna både sjunger och spelar olika instrument. De är verkligen fenomenalt duktiga, timingen är perfekt och spelet starkt känslomässigt. Både sorgligt och roligt på samma gång. Jag förstår att Ditlivsens liv var komplicerat, att hon var en känslig, kärlekstörstande människa, som hade svårt för verkligheten och levde bara när hon skrev. Hon hade fyra misslyckade äktenskap bakom sig när hon tog sitt liv 1976. Här har man lyckats väl med att ge hennes liv uttryck och gestaltning utifrån hennes egna texter och aforismer. Många scener visar hur hon ideligen försöker vara normal men då hon inte vet hur man gör blir det bara fel. I en scen försöker hon sjunga en vaggvisa för sitt barn men ur munnen kommer bara groteska ljud och ord. I en annan nålas hon upp på väggen i sin brudklänning medan skilsmässorna passerar.
Jag blir nyfiken på Tove. Vem var hon?

Kvällens teaterföreställning har gett mig en stor konstnärlig upplevelse. Det är synd att inte fler hinner se den!

Medverkande
Jeanett Albeck
Rikke Bilde
Tilde Maja Fredriksen
Kitt Maiken Mortensen
Leila Vestgaard

Foto Natascha Thiara Rydvald

Karlsson på taket på Dramaten – roligt, livat och lajban för alla åldrar

28 maj, 2016 by Rosemari Södergren

Karlsson på taket
Av Astrid Lindgren
Regi Alexander Öberg
Scenografi Sören Brunes
Dramatenpremiär 28 maj 2016, Stora Scenen

Karlsson på taket, världens bästa Karlsson, gjorde succé i Göteborg – och självklart måste huvudstaden få uppleva detta speciella äventyr med denna lagom tjocka man med propeller som gillar när det är roligt, livat och lajban. Annars är han inte med. Och nog blev det roligt, livat och lajban och publiken som till stor del bestod av människor under tioårsåldern hängde med och levde sig in i vad som hände. Gissa om barnen blev arga på det elaka hembiträdet, fru Bock, givetvis kallat husbocken.

Karlsson på Taket och Rasmus på luffen var mina två favoriter av Astrid Lindgrens böcker när jag var liten. Det kan synas som två sinsemellan väldigt olika figurer: den självgode herren Karlsson och lille föräldralöse Rasmus. Men för mig vad det två varianter av samma berättelse. Jag såg det övergivne, ensamma barnet i Karlsson på Taket.

Han är självcentrerad som ett småbarn, världens bästa Karlsson. Han har ingen mamma, han har ingen pappa och han har ingen som firar honom när han fyller år och han har ingen som håller efter honom. Det är klart att han är avundsjuk så det knakar på Lillebror – och Karlsson behöver Lillebror. Ja rentav mer än Lillebror behöver honom egentligen. Karlsson är inte idealet som vän. Han roffar helst åt sig alla godbitar. Den relation man har med honom är som med ett litet barn. Det vet väl alla som varit eller är föräldrar. Han är rebellisk och orädd och den som är med honom har aldrig en tråkig stund.

Lillebror som är yngst i familjen känner sig rätt nedtryckt och är lite tjurig hemma, ja han har rätt mycket av ett typiskt lillebrors-beteende. När han så möter Karlsson får Lillebror växa, han får ta på sig rollen av mamma åt Karlsson ibland till och med. Lillebror kan inte längre vara den yngste och tjurigaste.

Jag tror det var sådant som gjorde att jag älskade berättelserna om Karlsson på taket när jag var liten och jag såg det pillemariska och godhjärtade hos Karlsson, bakom hans fasad av självkärlek.

Föreställningen gjorde succé på Göteborgs stadsteater, premiären var 11 april 2015 – Här är vår recension från den premiären. Krister Henriksson är tillbaka i rollen som Karlsson på Dramaten och Nour El Refai som lillebror och föreställningen har samma regissör, Alexander Öberg. Det märks att det på så sätt inte är en helt ny föreställning. Samspelet mellan Krister Henriksson och Nour El Rafai sitter som gjutet och båda har vuxit in i sina roller. De är båda perfekta.

En föreställning för alla från sex år, står det på Dramatens hemsida. Salongen var fylld av många barn som jag skulle gissa var strax över sex år. De levde sig in i spelet på scenen och skådespelarna vände sig också mot publiken av och till och det fungerade bra. Själv var jag där med en tonåring som också var nöjd, precis som jag som hunnit komma upp i medelåldern. För alla som liksom jag förstår sig på och älskar denna Karlsson på taket är föreställningen ett måste. Utan tvekan. Det är en föreställning som fungerar för alla åldrar. Det är bra att Dramaten ger en sådan uppsättning under sommaren. Vi vill väl alla att de kommande generationerna ska lära sig att älska scenkonst och teater också?

Denna föreställning vänder sig också till en publik utanför Sverige, en del datum kommer den att textar på engelska: 11 juni, 12 juni, 18 juni, 19 juni och samtliga datum i juli.

Du har väl inte missat vår kulturskribent Mats Hallbergs exklusiva intervju med Krister Henriksson? Läs den här.

How to become Swedish in 60 minutes – en stor skrattfest

22 maj, 2016 by Lotta Altner

How to become Swedish in 60 minutes”
Manus Bjarni Thorsson
Regi Sigurdur Sigurjonsson
Studion, Kulturhuset i Stockholm den 21 maj 2016

Att vara nationalistisk förknippas nog av många svenskar som något ganska problematiskt. Vi är ett folk som inte gärna vajar med vår blå-gula flagga och skriker Sverige. Ja det ska möjligen vara till ett fotbolls-VM och under påverkan av en mellanöl.

Föreställningen med namnet ”hur att bli svensk på 60 minuter” är en lättsam show för utlänningar på semester eller tillfälligt besök i den svenska huvudstaden. Men det visade sig att ungefär två tredjedelar av publiken faktiskt var svenskar. Det skämtade naturligtvis komikern på scenen om och frågade om vi alla hade en identitetskris.

Det första som bör sägas om föreställningen är att det var länge sedan jag hörde människor skratta så mycket. Ja vi torra svenskar satt faktiskt där och skrattade med varandra och åt oss själva. Med en fantastisk balas klarade Barni Haukur Thorsson (isländsk filmregissör i grunden) att driva med oss svenskar, samtidigt som andra nationer också fick sina ”smällar”.

Med enorm stor glimt i ögonvrån slussade komikern oss igen 15 stycken punkter som behövdes förklaras för att du till fullo skulle förstå den svenska naturen. Det var allt från lagom, språket och vår oförmåga till närkontakt. Thorsson har inte bara ett väldigt roligt och spexigt kroppsspråk, han talar också en fantastiskt korrekt och vacker engelska. Jag var också mycket fascinerad av hans skånska och danska som var träffsäkrare än många infödda.
Sceniskt var berättandet uppbyggt på ett sådant sätt att föreställningen mycket väl skulle kunna filmas för Tv. Däremot tror jag att showens sk. samspel med åhörarna ger en helt ny dimension till föreställningen. Charmtroll gör sig inte riktigt lika bra på en filmduk utan att i verkligheten kunna småflörta med publiken.

Trots att Thorsson naturligtvis driver med svenskheten så finns det delar av föreställningen som gör en stolt över sitt ursprung. Man känner också igen sig en hel del. Det ger mig också svar på frågan varför jag inte alltid känner mig hemma och passar in de Svensson liv som ofta prackas på en.

Det är med starkare magmuskler och djupare kindgropar man går ifrån lokalen och hoppas att lite av den glad känslan som finns i kroppen över svenskheten, ska få lov att dyka upp den 6 juni, utan den svenska skulden eller skammen.

I lodjurets timma – ett drama med så många nivåer och som bärs upp av ypperliga skådespelare

14 maj, 2016 by Rosemari Södergren

I lodjurets timma
Av Per Olov Enquist
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär 13 maj 2016, Lilla scenen, Dramaten

Det är våldet som inte har någon förklaring som vi har så svårt att förstå, säger den präst som kommer till det behandlingshem eller förvaring där pojken är förvarad. Prästen har blivit kallad dit av Lisbeth, en kvinna bland personalen då ett experiment urartat och pojken dödat en katt och försökt begå självmord. Pojken är inlagd där då han mördat två personer som bodde i hans döde morfars hus.

Jag tror att prästen menar att det vi får höra inte går att förklara. Men det gör det ju i allra högsta grad. Det sägs inte rent ut, dramat är ett mästerverk som har många nivåer och lämnar också saker åt oss som ser på dramat att tänka och känna och förstå och fundera kring. Pojken reaktioner är i allra högsta grad begripliga, tycker jag. Och varför han dödade de två personerna i morfaderns hus är glasklart. Tänker jag. Fast det är kanske så att människor i allmänhet inte orkar sätta sig in i, eller har hjärta för att sätta sig in i, vad som driver unga människor till våld. Eller vad som driver någon till våld.

Dramat är ett mästerverk: det är poesi, det tar upp de djupaste existentiella frågorna om livet och döden, om gud och kärlek. Regissören har valt att låta dramat utspela sig på en mycket enkel scen, med bara några få stolar och mot slutet med lite digitala bilder som sveper över scenen till ackompanjemang av musik på låg volym.

Det är en stark föreställning som bärs upp ypperligt av de tre skådespelarna som alla tre gör pangroller. Michael Jonsson gör pojken. Han är skör och svag och samtidigt explosiv. Jag tror förresten inte att jag någonsin sett Michael Jonsson göra en dålig roll. Allt har gör blir perfekt, blir till guld på scen. Det är samma sak med Ingela Olsson, som gör prästen. Nina Fex gör Lisbeth, den enda roll som har ett personnamn.

I lodjurets timma är faktiskt skrivet direkt för scen, men den är väldigt bokmässig. Urpremiären för dramat ägde rum på Sibyllan i Stockholm 9 april 1988 med Pontus Gustafson, Lil Terselius och Anita Björk i rollerna, med regi av Göran Graffman och scenografi av Jan Lundberg. Föreställningen nu är en och en halv timme, utan paus. Det är perfekt avvägt. Eftersom dramat bygger mycket på långa talande dialoger och inte så mycket handling, det som sägs handlar till största delen om sådant som redan skett, som de tre rollerna berättar om. Det är som om det vore en bok till formen. Det fungerar utmärkt ändå – och det beror förstås också till mycket stor del på att skådespelarna bär upp det. Det beror också på att det är exakt lagom långt. Om regissören hade dragit ut på det – gjort två akter med paus, nja då hade det inte fungerar. Det är mästerligt att kunna hålla lagom längd på ett drama.

Det finns så många lager av förståelse och betydelser i dramat. Pojken får ta hand om en katt på behandlingshemmet. Katten ska alltså leva i hans lilla cell och få gå ut med honom på rastgården någon timme per dag. Det är en symbol för så mycket. För pojken, för ett kvantfysiskt experiment, för pojkens älskade morfar. för vad vi människor gör mot varandra … Tio av de inlagda unga våldsbenägna männen eller pojkarna ska få sköta om ett djur och tio av de övriga ska vara en jämförelsegrupp som inte får ta hand om ett djur. Vilken grym metafor för hur svensk psykvård behandlar de sjuka.

Pojkens morfar heter Walfrid och kallades för Valle. Katten fick namnet Valle. Att katten också är en metafor för pojkens morfar är uppenbart. Valle är den enda som kunde acceptera pojken som han var, kunde förlåta och älska honom.

Prästen säger i inledningen att efter mötet med pojken lämnade hon Svenska kyrkan. Jag har lite svårt att förstå just den delen. För mig är det uppenbart att katten också är en bild för vad gud är.

Jag tror ingen kan få från den här uppsättningen av ”I lodjurets timma” oberörd.

Lite fakta om dramatikern och om regissören:
Per Olov Enquist är en av Sveriges största författare med en lång rad hyllade romaner och pjäserbakom sig. Han har belönats med nationella och internationella priser, bland annat Eyvind Johnsonpriset, Augustpriset (två gånger) och Nelly Sachs pris. Han debuterade som dramatiker med Tribadernas natt (1975), som liksom I lodjurets timma (1988) hade sin urpremiär på Dramaten. 2013 blev I lodjurets timma film med bland andra Sofie Gråbøl, känd från danska serien Brottet.
Regissören Johannes Holmen Dahl, som nyligen gick ut Teaterhögskolan i Oslo, debuterade som regissör på Dramaten med Jon Fosses Barnet 2015.

Medverkande
Pojken Michael Jonsson
Lisbeth Nina Fex
Prästen Ingela Olsson

Rampfeber på Dramaten – skruvat, hysteriskt – men ibland för mycket

17 april, 2016 by Rosemari Södergren

Rampfeber
Av Michael Frayn
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol
Premiär 16 april, Stora scenen, Dramaten

Den ofta hyllade regissören Alexander Mørk-Eidem har efter tio år på Stockholms stadsteater tagit steget till den svenska nationalscenen Dramaten (även om han tidigare, 2004, regisserat Henrik Ibsens Kungsämnena i en nordisk samproduktion där). Vad väljer han då att sätta upp i sin Dramatenpremiär som regissör? ”Rampfeber” som är en fars – och mer än en fars, en metafors, metateater, en fars om en fars. Handlingen kretsar kring en regissör och ett gäng skådespelare som sätter upp en riktigt usel sängkammarfars med många dörrar och många entréer och sortier.

Stundtals är det hysteriskt roligt, jag viker mig av skratt. Samtidigt blir det ibland för mycket. Det är svårt med humor, svårt med komedi, svårt med fars. Två damer som satt bredvid satt ofta och suckade djupt under föreställningen. Jag kan tänka mig att en del ur den traditionella Dramatenpubliken kan uppleva det förvirrat att på scen se detta kaos.

Föreställningen driver med fördomar om teatervärlden. I ett pressmeddelande säger regissören:
– Utifrån sett är Dramaten ett förgyllt marmorslott, fullt av kungliga konstnärer med perfekt diktion och respekt för tradition. Sådana fördomar är det ju lite roligt att driva med, säger regissören Alexander Mørk-Eidem.

Skådespelarna på scenen spelar sig själva och i första akten spelar de att de repeterar en fars som heter ”Under lakanen”. En riktigt usel fars, menar Dramatenskådespelarna. En fars med pilska karlar och lättklädda fruntimmer och en norsktalande arabisk schejker och väldigt många dörrar och fat med sardiner. Skådespelarna vill inte spela en sådan nästan buskispjäs så fylld av sexistiska skämt och grunda personporträtt. Dessutom har ensemblen flera andra problem, några har samarbetsproblem, någon har grava alkoholproblem och det är högst osäkert om han kommer att dyka upp på rätt plats i rätt tid under föreställningen och dessutom har flera av skådespelarna problem med att ha en regissör som är så folklig som Helena Bergström (för övrigt spelad av Helena Bergström själv).

Originalföreställningen som helaftonspjäs spelades 1982 på Lyric Hammersmith i London. Manuset har skrivits om många gånger sedan dess, anpassats till lokala förhållanden på olika platser och i olika länder, anpassats till tiden. Rampfeber är anpassad till svenska förhållanden och det är många skämt om den svenska teatervärlden. Det är roligt men av och till för skruvat, för mycket.

Föreställningen har tre akter och det är riktigt intressant. Första akten utspelar sig under ensemblens repetitioner före första spelningen för publik. Sedan får vi hur ensemblen agerar bakom scenen under en föreställning:,vi ser allt som pågår för att skådespelarna överhuvudtaget ska komma ut på scen, hur inspicient får rycka in och panikrädda situationer, vi får se hur skådespelarna trots att de är mitt inne i en konflikt rusar in på scen när det är dags för deras entré. I den sista akten ser vi hur mycket en föreställning kan ändras under spelperioden. Denna utveckling och dessa sätt att betrakta en föreställning var för mig den största behållningen plus förstås att jag tycker skådespelarna är helt suveräna – att spela fars är svårt. Att föra samman Lotta Tejle, Helena Bergström, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Mirja Turestedt, Rolf Skoglund Andreas T Olsson och Janna Granström på samma scen i en fartfylld fars är helt briljant.

Alexander Mørk-Eidem har tidigare regisserat en rad publiksuccéer på Kulturhuset Stadsteatern, bland dem Djungelboken, De tre musketörerna och Tre systrar. 2014 vann han Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris, där en del av motiveringen löd: ” för att han outtröttligt skapar samtidsaktuella fullträffar av teaterklassiker”.

Medverkande
Lotta Tejle
Helena Bergström
Torkel Petersson
Ana Gil de Melo Nascimento
Eric Stern
Mirja Turestedt
Rolf Skoglund
Andreas T Olsson
Janna Granström

Teaterkritik

Footer

Om oss