Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Journalistik

Morning Glory – har något att säga medieägarna

by

Morning Glory
Betyg: 4

Becky Fuller, spelad av Rachel McAdams, är tv-producent och helt hängiven allt som har med nyheter att göra. Nyheter är allt hon har i huvudet och rejält snurrig är hon och kan inte hålla sig från att svara i mobiltelefonen, i vilket situation som helst. Hon spelar den rollen så bra, jag blir riktigt irriterad på henne emellanåt.

Becky Fuller får till sin förtvivlan sparken från sitt jobb och söker hysteriskt nytt jobb. Hennes mamma talar om för henne att hon borde sluta ha ambitioner och tro att hon kan bli något stort, hon har dock fyllt 28 och då blir det patetiskt att ha ambitioner. Det säger en hel del om inställningen i nutiden och i dagens västerländska samhälle.

Becky ger sig dock inte och får ett jobb på en rätt usel tv-kanal. Hon upptäcker att en av världens främsta nyhetsjournalister jobbar där. Jobbar och jobbar, han sitter och surar i ett rum och vägrar göra något. Denne surmulne Mike Pomeroy spelas av Harrison Ford.

Av personer som träffat Harrison Ford i verkligheten flera gånger har jag fått höra att han kan vara rätt stöddig som person, lite elak och inte alls vänlig. Nu får han spela ut den rollen helt och fullt, när han den bittre Mike Pomeroy.

Mike Pomeroy har rapporterat från krigshärdar och har varit Beckys stora idol inom journalistiken. Han sitter däremot och bara surar, för han får inte göra de stora nyhetsuppdragen som är det enda han tänder till på. Becky å sin sida drivs framförallt av att öka tittarsiffrorna, vilket hon är beredd att göra till nästan vilket pris som helst. I en scen säger hon också det till Pomeroy, att hennes syn på tv och nyhetsrapportering redan vunnit kampen.

Becky kommer på den, som hon själv tycker, briljanta idén att sätta Mike Pomeroy som en av två programledare i hennes morgonshow.

Jag tycker ofta att filmer och böcker som ska skildra medievärlden är så överdrivna, att de inte skildrar verkligheten alls. Det gör den här inte helt och fullt heller. Fast å andra sidan handlar den om en amerikansk medievärld.

Flera duktiga skådespelare (både Jeff Goldblum och Diane Keaton är med) och Notting Hill-regissören Roger Michell som behärskar konsten att använda situationskomik gör Morning Glory till en film att bli glad av. Under ytan har den lite saker att säga också, om att ingen borde ge upp för att han/hon blivit så gammal som 28 år, att det går att lära gamla hundar att sitta, att framgång handlar om att ge och ta.

Jag tycker kritikern i Los Angeles Times formulerat det bra:

Los Angeles Times

In ”Morning Glory,” Rachel McAdams gives the kind of performance we go to the movies for. The rest of the film isn’t always up to her level, but it does provide genial entertainment until it runs out of steam.

A ”Broadcast News”-type saga of life behind the camera on a struggling national morning news show based in Manhattan, ”Morning Glory” starts beautifully and, though it doesn’t quite go the distance, it certainly has the credentials to do so.

Och filmens sensmoral säger väl att kvalitetsjournalistiken är den som kan ge riktigt stora tittarsiffrorna. Ingen dålig sensmoral som mediemogulerna borde fundera över.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Relaterat: Recension i SVD.

Daily – ipadtidningen som ska vända nedgången för traditionella medier

by

Ekonomiansvariga för traditionella medier brukar hävda att Internet är en anledning till deras sämre ekonomi. Människor kan få tag på nyheter gratis på Internet och är mindre benägna att betala för nyheter tryckta på papper.
Det är så klart att iPad ses som en möjlig frälsare för de traditionella medierna. Med läsplattor som iPad kan medier skapa applikationer som det kostar att få tillgång till.

Onsdag 2 februari släpps The Daily, mediemogulen Rupert Murdochs satsning på en dagstidning via ipad.

För min del tror jag att vi behöver traditionella medier. Genom att journalister på heltid kan ägna sig åt att granska makthavare har vi ett skydd för demokratin. Traditionella medier har också tillgång till helt andra resurser än alla aktiva personliga bloggare, vilket borde betyda möjlighet att hålla jämnare högre kvalitet. Tyvärr tycker jag de rika medierna allt som oftast faller i fällan och istället jagar lätta klick genom skvallerjournalistik, som den enorma uppmärksamheten som Charlie Sheen från tv-serien 21/2 men får. Det är inte befogat ur allmänhetens intresse, egentligen. Om vi ska vara ärliga.

På onsdag lanserar den brittiske mediemogulen Rupert Murdoch en dagstidning som bara går att få tag på via Ipad: Daily.

Det är spännande. En webb-baserad tidning som görs med kvalitet och som använder mediets alla möjligheter med rörliga bilder, interaktivitet, länkar med mera, kan bli hur bra som helst. Vi får se hur mycket webb den blir och hur mycket det blir papperstidning överförd i en applikation.

Dock är jag samtidigt lite oroad. Det får bara inte vara början på slutet på allas möjlighet att nå ut via webben. Om det blir mer och mer så att det krävs att ha stora resurser för att ha råd att publicera sig via applikationer – då har webbens värde devalverats. Fast å andra sidan sägs det ju ofta att den bästa applikationen på Ipad är webbläsaren.

Daily ska tydligen kosta 99 cent i veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Moderaterna fick en post i rådet får mediefrihet: men vägrar ändå prata med medier om Wikileaks avslöjanden, illa, illa, illa …

by


Om två personer grälar och diskuterar – och den ena bara vänder ryggen till och tiger: då är det att visa stort förakt för den andra. Att vägra diskutera är att visa att den andra inte är värd att diskutera med.

Det är precis vad den svenska regeringen gör nu. Det handlar om de som Wikileaks avslöjat, om vad ministrarna Billström och Bildt sagt om irakiska invandrare. Journalistförbundet reagerar och dess ordförande skriver i en debattartikel i Aftonbladet:

När ansvariga politiker dessutom undviker att svara på journalisternas frågor eller svarar med generella meningslösheter, har vi ett växande demokratiskt problem.
Tobias Billström säger att regeringen av princip inte svarar på frågor där Wikileaks är källan.
Vad är det för princip? Är det en princip som innebär att ledande politiker alltid ska bestämma om de gillar källan för att kommentera? Knäsätts den kommer ingen politiker att behöva svara på en enda fråga de ogillar framgent. Som princip måste den vara ny, eftersom ministrar tidigare svarat på frågor om Wikileaks och där Wikileaks varit källan.
Civilminister Stefan Attefall (KD) sa nyss i en träff med riksdagsjournalister att han aldrig hade sett någon sådan policy.

Journalistförbundet har helt rätt. Det är en fara för demokratin, när makthavarna inte svarar på frågor från medier och allmänhet. Om avslöjanden om korruption och maktmissbruk kommer från någon som regeringen inte vill prata med … Ska regeringen inte svara på avslöjandena då?
Ett mycket konstigt resonemang.

Det är väl självklart att Billström och Bildt måste träda fram och säga om det ligger något i vad Wikileaks rapporterar om. Antingen är det sant eller inte. Och om det är sant, måste Billström och Bildt kunna förklara hur de menar. Det är väl det minsta vi kan begära av dem? Om de anser att Sverige ska begränsa antalet invandrare från Irak: då bör de väl kunna redogöra för varför de anser detta?

Alliansfritt Sverige rapporterar också om detta, liksom Anna Troberg som skriver:

Debattartikeln tar upp problemet med att regeringen tycks ha bestämt sig för att konsekvent undvika att kommentera vissa typer av källor, till exempel Wikileaks. Det är möjligt att den nya policyn togs i bruk efter justitieminister Beatrice Asks flopputtalande om att den amerikanska ambassadpersonalen i Stockholm nog skrev ihop en massa ljug i sina rapporter hem “för att de vill ha högre lön“. Jag tror inte att Reinfeldt vill ha fler sådana grodor, men ministrarnas tystnad är icke desto mindre ett stort problem.

Mer om detta också hos Röda Malmö.

Carl Bildt skriver till exempel i sin blogg om hur illa det är när Egypten stänger Internet och skriver om ett öppet samhälle:

Fri informationstillgång är i det långa loppet långt bättre för förtroende och stabilitet än restriktioner och förbud. Åtgärder som denna som syftar till kortsiktig stabilitet kan mycket väl generera en mer långsiktig indragningar.

Visst, det är skillnad på Sverige och Egypten. Men i orden fri informationstillgång ligger också att politiker svarar på frågor och inte vänder folket ryggen när de vill veta om Wikileaks uppgifter stämmer eller inte.

Moderaternas Mats Johansson har blivit utsett till rådets ombud för mediefrihet (Standing Rapporteur on Media Freedom). Det förpliktigar. Moderaterna måste sluta lägga locket på och svara på frågor om Wikileaks.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Till Elisabet Höglund: för mig är det tvärtom, cybervärlden har gett mig djup vänskap

by

Journalisten Elisabet Höglund går till generalangrepp mot den fara sociala medier kan ha för mänskliga relationer. I en debattartikel i Aftonbladet och i en intervju i Dagens Media uttrycker hon tankar om att sociala medier som Twitter och Facebook kan ha en negativ inverkan på mänskliga relationer. Bland annat skriver hon att människorna blir allt mer världsfrånvända och allt mer lever i en pseudovärld. Att vi blir så upptagna av att hysteriskt leta kontakter i cybervärlden snarare än efter riktiga vänner. En ”obegriplig – och tragisk – paradox”.

För mig är det helt tvärtom. Jag blev fast för Internets enorma möjligheter till interaktivitet för tio år sedan. Jag utbildade mig inom webbkommunikation och fick via diskussionsforum och chattverktyg kontakt med människor i hela världen som var intresserade av och engagerade för samma saker som jag. Bland annat var jag mycket aktiv i frågor kring flyktingfrågor och jag var god man åt ensamkommande flyktingbarn, framför allt för Afrikas Horn och Etiopien. Via dessa webbforum fick jag kontakt med andra som brann för samma saker och hade samma engagemang.

Utan Internet hade jag fått fortsätta vara ensam med mitt engagemang.

Jag fick också tidigt ett intresse för den möjlighet till interaktivitet som ges i och med Internet. Jag var journalist och i den redaktionella världen rådde alltid konkurrens och det var många som sökte jobb som journalister men bara ett fåtal som kom in på redaktionerna. Journalistikens värld bygger på konkurrens och utslagning, ingen får mogna in i rollen som journalist och ingen som är över 30 år får komma in på en redaktion. Bara den som är 25 år har ett värde för redaktionscheferna, ingen anställs som fyllt 30.

Så är det inte bland sociala medier. Där kan vi träffas och bli vänner oavsett vår ålder. Alla får vara med, ingen slås ut.

Mina närmaste vänner idag, som jag kan prata med om viktiga saker i livet och som jag ofta träffar i verkligheten har jag lärt känna just i och med webben och olika sociala medier. Så för mig har det varit tvärtom, utan sociala medier hade jag varit isolerad och inte haft vänner med samma intressen som jag.

Att gå till storms mot sociala medier är egentligen riktigt dumt. Det är som att gå till storms mot telefon eller vilket verktyg som helst. Det är vad vi fyller dem med som avgör om det blir djup vänskap eller ytliga kontakter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Känns osmakligt att medierna inte kan vänta med minnestexter om Per Oscarsson tills det är bekräftat

by


Känns osmakligt att medierna inte kan vänta med minnestexterna om Per Oscarsson tills det är bekräftat.
Ja knappast någon har missat att det hus där den stora svenska skådespelaren Per Oscarsson bodde tillsammans med sin fru brann ned till grunden natten till nyårsafton.
Huset ligger ensligt, i den lilla orten Bjärka Långöna utanför Skara. Det var en anhörig som upptäckte att hela huset brunnit ned på nyårsaftonens morgon. Bara skorstenen står kvar, enligt medier.

Det är en tragedi. Medier rapporterar att anhöriga inte fått tag på Per Oscarsson och hans fru Kia Östling efter branden och att enligt deras uppgifter skulle de ha planerat att tillbringa nyårshelgen i huset.

Per Oscarsson var 83 år och en av de mest kända och största svenska skådespelarna och en av de med hög personlighet.

Men jag märker att det hänt en hel del inom konkurrens mellan medier sedan jag lämnade nyhetsjournalistiken och började jobba inom informationsvärlden och webbutveckling. Då, för tio-femton år sedan, var medier noga med att inte dödförklara någon innan det var bekräftat. Nu blir det speciellt i en situation som den här. Att Per Oscarssons hus brunnit ned till grunden och att han troligen var där, har stort nyhetsvärde. Det är något medierna måste berätta om.

Men kunde de inte vänta med minnestexterna tills det är bekräftat att han verkligen avlidit?
Att nyheten måste ut, det är självklart. Men minnestexterna? Det känns som om det är sådan konkurrens att sälja tidningar, eller att få klick på webbplatserna, att redaktionerna också måste konkurrera om minnestexterna över Per Oscarsson.

Relaterat:
Aftonbladet 1 , Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, Aftonbladet 4, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,