• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Isle of Dogs – Wes Andersons nya mästerverk

25 april, 2018 by Redaktionen

Isle of Dogs
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 4 maj 2018
Regissör: Wes Anderson

Det var med stor förväntan jag släntrade in i salongen på den tidiga pressvisningen av Isle of Dogs, en film som jag sedan länge sett fram emot att få se. Som en beundrare av Wes Anderson – hänförd av Moonrise Kingdom och The Grand Budapest Hotel – hoppades jag på ytterligare en filmisk fullträff. Och jag skulle inte bli besviken.

Det är sällan man ser en film som man njuter varenda minut av, som suger in en i sitt hjärta och får en vilja stanna där, att rent av glömma bort omvärlden under den koncentrerade tid man är där inne. Dessa filmer är rariteter; man minns dem efteråt, man minns vilken biograf man såg dem på, vilken tid på året det var, hur salongen såg ut, hur stor bioduken var. Den animerade filmen Isle of Dogs är just en sådan film, en delikatess till filmupplevelse; en visuell chokladpralin som smälter långsamt, långsamt i munnen, som man njuter av varenda ögonblick av och som man aldrig vill ska ta slut.

Isle of Dogs – ”Hundön” – utspelar sig i Japan, ”tjugo år fram i tiden”. I den fiktiva staden Megasaki City har den onde, kattälskande borgmästaren Kobayashi bestämt att alla hundar måste förvisas till ”Skräpön”, som ligger strax utanför staden, på grund av deras osanitära hälsotillstånd vilket enligt honom har en negativ inverkan på stadens invånare. Detta verkställs snart och alla hundar, både tama och hemlösa, förvisas till den närliggande ön som även fungerar som en dumpningsplats för stadens sopor. Således får alla ge upp sina älskade husdjur som snart hamnar i undernäring, sjukdom och misär. Detta accepteras av de flesta utan vidare, trots forskares löften om att snart ha kommit fram med vaccin för hundarnas sjukdomar (som senare visar sig vara skapade av borgmästaren själv, i en konspiration för att bli av med hundarna, som han hatar). En som vägrar gå med på detta är Atari, borgmästarens adopterade son, som på grund av de nya lagarna har blivit frånskild sin privata livvaktshund, Spots. I ett räddningsförsök kapar han ett propellerplan och flyger ut till ”Skräpön”, där han snart kommer i kontakt med ett pack hundar som hjälper honom med hans uppdrag.

Isle of Dogs är animerad på det sätt som kallas för ”Stop-Motion Cinematography”, vilket innebär att karaktärerna är dockor, som sedan flyttas manuellt för varje rörelse. För att göra denna film användes över 1100 dockor, mer än 2000 bakgrundskaraktärer, som 27 animatörer med hjälp av 10 assistenter sedan fick i uppdrag av göra levande. Ett oerhört svårt och tidskrävande arbete, där en hel vecka ibland inte leder till mer än en halv sekunds film. Men, som i det här fallet leder till en utsökt animation, där karaktärerna ser oerhört levande ut.

Filmen handlar således om Ataris kamp för att hitta Spots och för att rädda hundarna från ”den slutgiltiga lösning” som hans adoptivfar planerar – med hjälp av ”Wasabigift” tänker denne göra sig kvitt hundarna en gång för alla. Till sin hjälp har Atari hundarna på ön och redaktionen för skoltidningen på en av stadens skolor, där den energiska amerikanska utbytesstudenten Tracy Walker gör sitt bästa för att vaska fram sanningen i den pågående, smutsiga konspirationen. Kända Hollywood-skådespelare står för de engelsktalande rösterna, b.la. Harvey Keitel, Edward Norton, Scarlett Johanssen, Bill Murray och Tilda Swinton. En rolig sak är att Yoko Ono står för rösten för den assisterande forskaren till Professor Watanabe, forskaren som kommer på vaccinet till hundarna (hennes karaktär i filmen heter också Yoko Ono).

Likt Moonrise Kingdom och Grand Budapest Hotel har Isle of Dogs någonting barnsligt och oskyldigt över sig, berättelsen tuffar fram med hjälp av lättsam, rytmisk musik som får det hela att kännas som i en saga (vilket det ju också är). Dialogen är perfekt skriven, hundarna pratar engelska, människorna pratar japanska och istället för att översätta detta med hjälp av undertexter sker översättningen smidigt och komiskt med hjälp av olika sorters tolkar. Otaliga humoristiska skruvar och karaktärernas fantastiska mimik får mig att brista i skratt var och varannan minut; filmens barnsliga, sagolika själ – själva själen i Wes Andersons filmskapande, får mig att bli varm om hjärtat. Och för mig, som alltid har varit oerhört dragen till japansk kultur, har denna film allt som krävs för att bli en fullträff. Isle of Dogs är helt enkelt en visuell och narrativ fulländning, och jag skulle bli förvånad om den inte kammade hem åtminstone en Oscar för bästa animerade film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Wes Anderson

Filmrecension: Avengers: Infinity War

25 april, 2018 by Rosemari Södergren

Avengers: Infinity War
Betyg 1
Svensk biopremiär den 25 april 2018

En bedrövligt töntig film, överpepprad med explosioner och slagsmål. Handlingen är fantasilös. Den onde överdimensionerade Thanos (en uppumpad och till stor del animerad Josh Brolin) har hittat vad han anser vara lösningen på världarnas och alla planeters problem: han ska döda hälften av alla som lever. För att kunna göra det måste han få tag på sex magiska stenar. Två har han redan. När han fått tag på alla sex stenarna får han supermkrafter och kan förgöra hälften av världens varelser med ett klick. Han ska utföra dessa massdöd helt demokratiskt, fattiga och rika, mäktiga och svaga, kvinnor och män, alla ska drabbas.

Världens superhjältar plus asaguden Thor måste ingripa förstås. Ja det är en historia vi hört berättas i många versioner många gånger tidigare. Den här gången på ett långtråkigt manér. Filmen är den tredje i Marvels filmserie om Avengers. Det är en uppföljare till The Avengers (2012) och Avengers: Age of Ultron (2015), och är den nittonde filmen från Marvel Cinematic Universe (MCU). Filmen är regisserad av Bröderna Russo och skriven av Christopher Markus och Stephen McFeely.

Jag kan inte fatta hur sådant kan sälja? Skurken, den onde, måste offra det han älskar för att få den mäktigaste stenen. Där har filmen en stort misstag. Han offrar dottern. Det är ju inte det han älskar mest. Det han älskar är sin makt och sitt våld. Om han skulle offra det han älskar vore det sig själv.

Och sedan ska all världens olika superhjältar kämpa för att rädda världen. Alltså: är det en nu historia på något sätt? Visst är det mycket av filmtekniker som är snyggt gjort, men handlingen … Inte ett dugg spännande, inget förvånande. Att superhjältarna är såväl kvinnor som män och av olika folkslag, ja det är bra. Det gör dock inte handlingen det minsta bättre.

Jag gillade de första två. De olika karaktärerna från halvbröderna Thor och Loke, den unge Peter Parker/Spindelmannen och Avengers ledare Iron Man till de animerade karaktärerna, trädvarelsen Groot och den tvättbjörnen Rocket, är en mysig mix och filmerna har en behaglig lättsam humor, mycket baserat på de två gulliga animerade karaktärerna.

Men trots återseendet blev filmen en stor besvikelse. Visst finns det några roliga skämt då publiken skrattar men i övrigt är denna två och en halv timme långs film långtråkig. Jag somnade nästan. Explosioner och explosioner . Suck.

Alla karaktärer är karikatyrer på sig själva. Berättelsen är rörig och löjlig och förutsägbar nästan in i varenda detalj. Förutsägbarheten bryts bara vid ett tillfälle i slutet och det gör filmen ännu sämre.

Nej för mig är denna Avengersfilm en besvikelsen trots en lång rad av världens stors intressanta skådespelste i rollistan: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Don Cheadle, Tom Holland, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Anthony Mackie, Sebastian Stan, Danai Gurira, Letitia Wright, Dave Bautista, Zoe Saldana, Josh Brolin, Chris Pratt med flera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Superhjältar

Filmrecension: Det tredje mordet – enastående

23 april, 2018 by Rosemari Södergren

Det tredje mordet
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 april 2018

Vad är sanning och vad är en människa beredd att göra för att respektera sig själv? Och vem är fri, egentligen? Den japanske regissören Hirokazu Kore-eda har skapat en film som på ytan kan kategoriseras som en pusseldeckare men är mycket mer än så. Det tredje mordet är helt enastående och ger publiken mycket att fundera på. Den talar till publiken på flera plan, med dialog och drama, med foto och bildvinklar.

Detta drama/pusseldeckare skildrar juridikens förhållningssätt till sanningen – men för den som är öppen för vad som förmedlas på andra nivåer är det också en film om de existentiella frågorna, om synd och skuld och vad en människa är och med en hel del buddhistiskt tankesätt inblandat.

Handlingen kretsar kring den framgångsrike advokaten Shigemori som kallas in för att försöka rädda en man från dödsstraff. Takashi Musimi är en man i övre medelåldern som för trettio år sedan dömdes till fängelse för två rånmord. Nu väntar Misumi på rättegång för ett nytt mord som han erkänt. Att lyckas på domare och jury inte döma till dödsstraff är näst intill en omöjlig uppgift. Det är något som inte stämmer, känner Shigemori. Något i Musimis historia skaver. Dessutom ändrar Musimi sin historia varje gång de träffas. Shigemori gräver djupare för att hitta sanningen.

Egentligen borde Musimi fått dödsstraff redan då han dömdes för de två rånmorden trettio år tidigare, menar till och med den domare som tog beslutet att döma till fängelse istället för dödsstraff. Den domaren är Shigemoris pappa: Om han hade fått dödsstraff så hade han inte kunnat mörda igen.

Att leva i samhället som en före detta fånge är inte det lättaste. Vem ger arbete åt kriminellt belastade? Kanske är det bättre att låta sig bli dömd till livstids fängelse än att vara den allra svagaste i arbetslivet? Det japanska arbetslivet är hårt och krävande redan för den som har ett fläckfritt förflutet.

Shigemori gräver och hittar flera versioner av sanningen. Men är det sanningen han som jurist ska företräda eller ska han använda bästa möjliga strategi för att hans klient ska undslippa dödsstraff?

Fotot, bilderna, är en del av det mästerliga. Vad är en människa och hur stor skuld har vår miljö till vart vi hamnar i livet? Och vem är fri, egentligen?

Hirokazu Kore-eda har tidigare skapat starka familjedraman som Still Walking och Sådan far, sådan son. När han nu återvänder med en film finns samma stämnings-fyllda människoskildringar kvar även om filmen till formen är en pusseldeckare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Deckare, Japan, Japanfilm, juridik, Pusseldeckare, Recension, Scen

Grattis – ni vann Kenneth Branaghs ”Mordet på Orientexpressen” som bluray

18 april, 2018 by Redaktionen

Mordet på Orientexpressen är en klassisk deckare av Agatha Christie som filmatiserades 1974 av Sidney Lumetoch gjorde stor succé med stjärnor som Albert Finney, Lauren Bacall och Ingrid Bergman. 2017 kom en ny filmatisering, den här gången i regi av den brittiska stjärnskådespelaren Kenneth Branagh och med en lång rad internationella filmstjärnor i rollerna, som Kenneth Branagh, Penélope Cruz, Willem Dafoe och Johnny Depp.

Nu har filmen precis släppts som bluray och Kulturbloggen har tre exemplar som våra besökare kan vara med och tävla om.

Om filmen:
Vad som börjar som en extravagant tågresa genom Europa utvecklas snabbt till ett av de mest spännande mysterier som någonsin berättats. För en av tågets passagerare ska resan bli den allra sista, och alla övriga medresenärer är misstänkta. Tiden är knapp och Hercule Poirot måste lösa pusslet innan mördaren slår till igen.


Kenneth Branagh regisserar samt spelar själv Poirot i denna stjärnbeströdda ensemble där vi också ser bland andra Michelle Pfeiffer, Judi Dench, Penelope Cruz, Johnny Depp, Daisy Ridley, Olivia Colman, Willem Defoe och Derek Jacobi.

Extramaterial: Agatha Christie: An Intimate Portrait • Let’s Talk About Hercule Poirot • Deleted Scenes • Commentary by Director Kenneth Branagh and Screenwriter Michael Green • And More!

Agatha Christies mästerliga deckare ”Mordet på Orientexpressen” – av många ansedd som en av hennes bästa – gavs ut första gången 1934. Bokens huvudperson är den belgiske detektiven Hercule Poirot, huvudperson i flera av Christies böcker. Hon skapade honom för sin första roman ”En dos stryknin” som gavs ut 1920 och Poirot blev omedelbart älskad av läsarna. Idag, nästan 100 år senare, är han fortfarande lika populär.

Poirot har varit med i 33 romaner, en pjäs och fler än 50 noveller mellan 1920 och 1975. Han har tolkats på film och TV av många namnkunniga skådespelare som – förutom Kenneth Branagh – Albert Finney, Ian Holm, Alfred Molina, Tony Randall, Peter Ustinov och Orson Welles. Mest känd är kanske David Suchets tolkning av Poirot som han spelade mellan 1989 och 2013 i 70 episoder av TV-serien ”Agatha Christies Poirot” för vilken han BAFTA-nominerades. Det var dock inte första gången Suchet medverkade i en Christie-filmatisering: han spelade kommissarie Japp mot Peter Ustinovs Poirot i filmatiseringen av ”Tretton vid bordet” från 1985. Suchet har också givit ut boken ”Poirot and Me”.

Engelska författaren Dame Agatha Christie (15/9 1890-12/1 1976) är den bäst säljande författaren i världen. Hennes böcker har sålts i en sammalagd upplaga på över 2 miljarder. Det sägs att bara Bibeln och Shakespeares verk överträffar henne. Hon är också Storbritanniens med framgångsrika kvinnliga pjäsförfattare: Hennes pjäs ”The Mousetrap” hade premiär i Londons West End 1952 och spelas fortfarande, nu på sitt 67:e år. Agatha Christie gav ut 66 detektivromaner och 14 novellsamlingar – mest kända är de som handlar om Hercule Poirot och de om amatördetektiven Miss Marple.

Grattis ni vinner filmen på bluray:
Paul Andersson, Höganäs
Henrik Borg, Piteå
Annika Johansson, Malmö

Vill du vara med och tävla om filmen? Så här gör du för att tävla:
Maila till
tavling snabel-a kulturbloggen punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna.
Tävlingen avslutas lördag den 14 april kl 15.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.
Glöm inte att posta med din vanliga postadress, om du vinner måste vi kunna posta filmen till dig.
Tävlande som inte skickar med sin postadress har ingen chans att vinna.
Det lönar sig att vara snabb med att tävla.

Här är Kulturbloggens recension av filmen

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: bluray, Scen, tävling

Filmrecension: Ett veck i tiden – alltför ytlig och ojämnt animerad berättelse

18 april, 2018 by Redaktionen

Ett veck i tiden
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 april 2018

Kanske hade jag för höga förväntningar på den här filmen. Det är i grunden en fantastisk berättelse, en varm historia med flera intressanta skådespelare som Reese Witherspoon, Chris Pine, Gugu Mbatha-Raw, Oprah Winfrey och Zach Galifianakis. Filmen bygger på Madeliene L´Engles klassiska science fiction-roman Ett veck i tiden [A Wrinkle in Time] son publicerades 1962. Boken vann det prestigefyllda Newbery-priset för Årets bästa amerikanska barnbok och blev en enorm succé internationellt, inte minst också för att den hade något för tiden och genren så ovanligt som en kvinnlig huvudperson. Romanen har nu alltså filmatiseras nu av Disney, med manus av Jennifer Lee som bland annat ligger bakom megasuccén Frost.

Tyvärr blev det en alltför ytlig berättelse med ojämn kvalitet på animationerna. Det känns som om filmskaparna haft mer fokus på att visa upp dataanimationer är att låta karaktärerna fördjupas. I vissa scener är data-animationerna riktigt bra, några världar i denna egentligen vidunderliga berättelse är välgjorda men i andra scener ser de väldigt billiga ut. Sämst fungerar animationerna för Reese Witherspoons karaktär.

Handlingen i korthet: Efter att hennes pappa, som är vetenskapsman, har försvunnit, skickar tre underliga varelser ut Meg Murry, hennes bror Charles Wallace och deras vän Calvin i rymden för att finna honom.
Visst, det är en klassiskt gullig berättelse, en familjefilm som fungerar hyggligt. Därför får den trots allt betyg 3. Men det är en svag trea.

Det saknar djup i berättelsen och vi lär inte känna karaktärerna tillräckligt för att leva oss in i handlingen. Det är för ytligt, helt enkelt. Jag får ingen wow-känsla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in