Je´vida
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2024
Regi Katja Gauriloff
En berättelse om hur människor påverkas av att bli fråntagna sitt språk, sin kultur och sin tillhörighet. I filmen handlar det om samer i Finland men det är en berättelse som upprepats världens över, om och igen, där majoriteten i ett samhälle inte accepterar minoriteter.
Iida är en tvär och sur, överviktig, storrökande, äldre kvinna som blir uppsökt av en systerdotter, som hon inte visste existerade. Iida inte hennes riktiga namn. Hennes namn var Je’vida innan det togs från henne då hon som barn skulle assimileras i det finska samhället och tvångs-placerades på skolinternat.
Den finska assimileringspolitiken startade efter världskrigen och innebar att alla samebarn skulle växa upp på skol-internat. De skulle tas ifrån sina familjer, lära sig tala finska och fick inte tala sitt språk. Detta pågick till 1980-talet
Innan Je’vida flyttades till internatet bodde hon med mormor, morfar, mamma och syster i en stuga nära fiskevatten i norra Finland. Je’vida var redan som liten envis och rätt jobbig att ha att göra med. Hennes syster var mycket smidigare. När de bodde på internat fick hennes syster flytta till en finsk familj och systrarna förlorade helt kontakten med varandra.
Filmen började i nutid och den äldre Iida/Je’vida har blivit uppsökt av sin systerdotter Sanna, som ärvt stugan där Je’vida med syster växte upp. Sanna övertalar henne att följa med dit för att tömma huset eftersom det ska säljas. Innan Sannas mamma dog visste Sanna inte att Iida/Je’vida existerade. Sanna hade ingen aning om att hon hade en moster och hon visste inte att hennes mamma som barn bott där uppe i norr, i samernas område. Det verkar som att systerdottern inte ens visste att de var samer. Systerdottern har många frågor och vill att Iida/Je’vida ska berätta om sin barndom. Iida/Je’vida bara surar och svarar knappt. Om hon svarar är det korthugget och otrevligt. Det är inte lätt att känna sympati för denna buttra, argsinta kvinna.
Sakta börjar föremål i huset sätta fart på minnena inom Iida/Je’vida. Filmen hoppar mellan nutid och 1950-talet och också någon tid däremellan. Allt är mycket vackert filmat i svartvitt med skog, sjö och djur från norra Finland och från samernas träffar. Tidshoppen ger en känsla av att alla tider finns samtidigt, att tid bara är en illusion. Sakta börjar vi förståIida/Je’vida och känna med henne då vi får se övergreppen på skolinternatet och vi får uppleva hennes starka band till morfar och fisket, vi får se hennes drömmar då hon var nära att dö under flykten från internatet. Iida börjar sakta tina upp och Je’vida får komma fram.
Je’vida ska vara världens första långfilm på skoltsamiska, det språk som hon talade som barn. Ett språk som i dag talas av ungefär 300 personer.
Filmen skrällvann mot spelfilmerna i Berlin och plockade hem Guldbjörnen, vilket ju hör till ovanligheterna att en dokumentär vinner.
