The Watchers
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Ishana Shyamalan
Bruce Springsteen sjöng i den fantastiska Long Time Comin’ att om han hade en enda önskan i denna gudsförgätna värld skulle det vara att ens synder borde förbli ens egna och inte ärvas av ens barn.
Tyvärr har denna önskan inte slagit in vad gäller Ishana Shyamalan dotter till den numera ökände M. Night Shyamalan. Det skulle kunna skrivas minst ett dussin avhandlingar om hur problematisk och påträngande nepotismen är inom den västerländska filmindustrin. Nu senast menade Maya Hawke – dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman, att hennes karriär – med största sannolikhet, inte hade varit densamma utan sin glansiga genpool och sina föräldrars förmåga att öppna dörrar.
Hela den där diskussionen är dock irrelevant då det kommer till att faktiskt förstå vad som lett till det inferno som är The Watchers, en film som kan stoltsera med ett antal världsrekord i att vara sämst inom det mesta. Ishana Shyamalan har inte bara försökt följa i sin fars fotspår, hon efterapar och imiterar ned till minsta beståndsdel. Om det nu varit så att M. Night Shyamalan hade varit en filmskapare i världsklass hade det inte varit fel att aspirera till samma nivåer. Men den beskrivningen av M. Night figurerar bara i någon parallell verklighet där Taylor Swift spelar inför tomma arenor.
Det skall dock sägas att Ishana är sin far upp i dagen, vilket förvisso inte är något att vara stolt över vad filmskapandet anbelangar. Precis som hos pappan är hennes filmskapande ett rusande tåg där slutdestinationen är ett bottenlöst hål. Att hålla Ishana ansvarig för den tortyr som M. Night utsatte mänskligheten för med filmer som The Village och Lady In The Water vore inte rätt, men då hon frenetiskt önskar emulera detta groteska filmskapande blir alla försök till tålamod eller förståelse grusade.
För det finns sannerligen inte mycket som skiljer denna film från nämnda makabra skräp. Det här inte en film, det är ett kaos, en hord av ilskna tjurar som river allt i sin väg. Trots att filmen bygger på en litterär förlaga – som i teorin borde kunna stabilisera inkompetensen och skänka filmen en resonlig färdplan, framstår hela projektet som någon form av pervers improvisation där man endast följer första – och sämsta tänkbara, idé och hoppas att det funkar.
Att berättelsen har samma odör som surströmming kunde kanske – kanske, ha accepterats om det fanns en stabil personregi, gott skådespeleri eller dugliga skräckmoment. Men filmens unkna story liknar en gudagåva då filmens övriga inslag och aspekter presenteras. Foto, musik och klippning är så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det är ett första utkast för ett studentprojekt. Allt som serveras är lastgammalt dravel som är både förutsägbart och ynkligt platt. Skräckmomenten är lika erbarmliga och kunde utan större problem ha använts för att ersätta sömnpiller.
Och precis som Shyamalan den äldre har Ishana en slapphänt och nonchalant registil där hon låter allt och alla klara sig själva. Det kan inte beskrivas som något annat än iskallt förakt för allting. Skådespelarna driver runt som en bunt vilsna dagisbarn och verkar inte ha en aning om vad de skall göra, detsamma gäller för ett antal scener som endast kan klassas som menlösa då de inte gör ett jota för att avancera berättelsen.
Just skådespeleriet befinner sig dock på en sådan unikt usel nivå att det skulle vara kriminellt att inte nämna det. Dakota Fanning ser ut som om hon just fått veta att hon skall ha ett möte med elektriska stolen efter inspelningen, hon bjuder på ett skådespel som får marionettdockor att framstå uttrycksfulla och levande. Sedan har vi tre osannolikt usla prestationer från Georgina Campbell, Oliver Finnegan och Olwen Fouéré som alla förtjänar en stående utmärkelse för sällsamt kasst agerande.
Men det mest ohyggliga är att Ishana Shyamalan inte bryr sig, det kaos hon själv orsakat får bara leva runt, det görs inte ens ett tafatt försök att vända skutan från total undergång. Allting får bara lov att vara en penibel cirkus av dårskap. Alla tecken på att slutet är nära bekommer inte Ishana Shyamalan, hon har beslutat sig för att skapa Titanic, ja, i alla fall den delen där båten träffar isberget och sjunker till havets botten.