Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
De första två avsnitten av Pixar Animation Studios ”Win or Lose” (lokal titel: ”Vinna eller försvinna”) lanseras på Disney+ 19 februari 2025.
Här finns två klipp inför serien.
Pixars första originalserie hittills innehåller de sammanflätade berättelserna om åtta olika karaktärer när de förbereder sig för en stor softball-match – de osäkra barnen, deras helikopterföräldrar, till och med en kärlekskrank domare.
Insidan Ut 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2024
Regi Kelsey Mann
Pixar har idag kapacitet att producera ett antal filmer per år, dock passerar det ansenlig tid mellan studions renodlade uppföljare. Det är nästan tio år sedan den första Insidan Ut hade premiär och tog världen med storm. På många sätt var Insidan Ut ett fulländat Pixar-projekt som visade upp studions starkaste sidor; otrolig visuell färdighet, minnesvärda karaktärer och en berättelse vars patos kunde tina upp hjärtat hos den mest cyniska och hårdhudade.
Men sedan Insidan Ut har Pixar stapplat förvånansvärt många gånger. Även om filmer som Coco och Soul har bjudit på oerhört goda filmupplevelser har de ändå inte lyckats nå upp till de himmelska nivåer som de mästerverk Pixar tidigare erbjudit, exempelvis Toy Story 3 eller Ratatouille. Och efter de senaste årens dugliga men aningen färglösa projekt är det således dags att gå tillbaka till en säker hamn i och med Insidan Ut 2.
Och Kelsey Mann, som gör sin debut som långfilmsregissör, ödslar ingen tid på att påminna om vad som gjorde den första filmen till en sådan klassiker. Från första rutan kastas vi in i en hektisk, glad och färgsprakande scen som på ett härligt överentusiastiskt sätt introducerar de färggranna och oerhört distinkta karaktärerna från den första filmen. Det finns en påtaglig energi samt glädje över att vara tillbaka i en värld som bara kan beskrivas som Pixars mest innovativa, men också mest abstrakta. Sättet den ordinarie vardagen kolliderar med jättelika fantasilandskap är precis lika genialiskt som harmoniskt.
Få filmer har lyckats skildra något så pass abstrakt som vårt mänskliga känsloregister som Insidan Ut. Även om konceptet att visualisera saker som ilska, sorg och glädje må låta simpelt är det en helt annan sak att iscensätta det med sådan fingertoppskänsla som både den första filmen och nu uppföljaren demonstrerar. Här finns scener som snillrikt lyckas hitta rätt i oerhört vuxen tematik som utanförskap, ängslighet, grupptryck och otillräcklighet. Det är omöjligt att inte känna sig träffad och genuint berörd då Mann med kirurgisk precision lyckas återskapa autentiska känslor av skam och prestationsångest, något en rad prisbelönta dramatiker hade offrat sina själ för att kunna visualisera lika skickligt som här.
I Pixars bästa uppföljare får älskade bifigurer från föregående episod nya strapatser att handskas med, samtidigt som de också får mer tid i rampljuset. Denna struktur följs till punkt och pricka här, denna gång får de karaktärer som tidigare fick spela andrafiol stå i centrum och addera komik men också oväntat potenta tankar om livet.
Det hela må låta allvarsamt men Pixar samt Kelsey Mann vet hur ett riktigt äventyr skall iscensättas. Insidan Ut 2 har ett tempo som skulle få elitidrottare att protestera, speltiden på knappt 100 minuter går i en rasande fart, filmen är fullkomligt skoningslös vad gäller andningspauser. Många gånger känns det som om den kreativa dammen har brustit och publiken dras med i en flodvåg av uppfinningsrikedom och skaparglädje. Då studions numera perfekta teknologi också visualiserar makalösa miljöer och obeskrivligt uttrycksfulla och levande karaktärer kan man inte undgå att tappa andan. Flera scener når ohyggligt höga höjder där extasen och maxbetyget är inom konstant räckvidd.
Så vad är det egentligen som hindrar Insidan Ut 2 från att kunna tituleras som fulländad? Trots att flera tillfällen orsakar sällsynt extas och glädje går det inte att undkomma att filmen inte lyckas avancera konceptet, något de allra bästa Pixar-uppföljare alltid gjort. Mycket av filmens effektiva patos är fortfarande förankrat i det vi fick se för nästan tio år sedan och slutklämmen känns tyvärr som en ren och skär repris. Där andra uppföljare hittar nya sätt att bredda och fascinera, med ny tematik och berättelser som ständigt rör sig framåt, är Insidan Ut 2 fortfarande fast i de mallar och strukturer som etablerades av dess företrädare.
Toy Story 3 fick en hel värld på knä genom ett av de mest drabbande avsluten i filmhistorien men avslutet i Insidan Ut 2 blir närmast ett antiklimax. Men är detta tillräckligt för att distrahera från det faktum att filmen bjuder på en sällsynt extatisk åktur? Knappast, få filmer lyckas entusiasmera och inspirera som Insidan Ut 2, och då allt är sagt och gjort måste det kategoriseras som den bästa Pixar-filmen på år och dagar.
Elementärt
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juli 2023
Regi Peter Sohn
Det är svårt att föreställa sig att den animerade filmen hade nått sina sagolika framgångar utan Pixar Studios. Pixar har gjort filmer som cementerat sin plats i både filmhistorien och publikens hjärtan. Studion har också hållit huvudet högt – även i sina mer tveksamma stunder. Svackorna har nästan alltid vägts upp av publiksuccéer. Efter den taffliga Bilar kom den mästerliga Ratatouille, efter den stapplande Monsters University kom klassikern Insidan Ut.
Men de senaste åren har de mer ointressanta projekten inte följts av ren och skär briljans. Även om filmer som Toy Story 4, Soul och förra årets Lightyear – som jag var den enda som uppskattade, har hållit hög klass har de inte varit alls lika potenta eller minnesvärda som det sanna guldet som går att hitta i studions valv. I och med pandemin har Pixar mer eller mindre blivit en dussinstudio vars filmer skickats direkt till Disney Plus. Konkurrenten Illumination har också knappat in på studion rent tekniskt. Den senaste tiden har de också sprungit förbi Pixar vad gäller intäkter.
Det krävs därmed en ny klassiker, ett mastodont kliv för att återta tronen och demonstrera fortsatt relevans. Tyvärr är Elementärt inte rätt film för jobbet.
Utan att ta till alltför grandiosa termer så kan detta vara bland det mest menlösa, slarviga och ointressanta Pixar gjort sedan The Good Dinosaur, studions kanske värsta lågvattenmärke, ironiskt nog också regisserad av Peter Sohn som ansvarar för Elementärt. Studions – vanligtvis, pålitliga lägsta nivån håller tyvärr inte för den massiva håglöshet som faller ned som ett hammarstäd.
Hela Elementärt känns tillagad i mikrovågsugn, det enda som krävs för en totalt medioker anrättning befriad från näring och kreativitet är att lite vatten tillsätts. De vanligtvis snillrika och uppfinningsrika berättelserna, som lyckas ta de mest abstrakta koncept och göra dem till filmmagi, känns denna gång krystade och fantasilösa. Att låta de olika elementen representera folkslag öppnar för en film som vill hantera en rad svåra frågor. I centrum står immigration och integration, högaktuella ämnen som bör belysas i alla typer av konstnärliga uttryck, men inte på ett såhär tafatt sätt. Allegorin där eld och vatten inte är kompatibla blir snarare löjeväckande banalt, flera av referenserna till verkliga kulturer känns stereotypa. Allegorin blir snart ett hinder kontra ett effektivt sätt att förmedla en god berättelse. Med tanke på att Pixar inte varit skygga för att göra berättelser där vår egen verklighet möter det övernaturliga – Coco, är det obegripligt varför man inte stöpt filmen i en liknande mall för att på så sätt kunna hantera dessa ämnen på ett mer effektivt sätt.
Där tematiken kring utanförskap och behovet av tolerans känns påklistrat och inte särskilt genuint, är Romeo och Julia-berättelsen som skall fungera som drivmedel minst lika trivial. Det är standardiserade skämt där saker och ting går snett, karikatyrliknande figurer som gestikulerar vilt och lite ansträngd dramatik. Att sådana mediokra inslag figurerar i den usla norska animerade filmen Helt Super är en sak, att en studio som Pixar väljer sådana genvägar är under deras värdighet. Det hela är också utmattande förutsägbart och lika spännande som en repris av Wahlgrens Värld. Det enda som Peter Sohn lyckas med är att göra huvudfiguren Ember oerhört levande och sympatisk. Men detta beror i huvudsak på en mycket stark insats från Leah Lewis som lånar ut sin röst åt karaktären.
Men det är inte bara allegorin som faller platt. Pixar har oavsett kvalitet på berättelse eller koncept alltid bländat med den bästa tekniken som finns tillhands. Den hårt kritiserade Lightyear var ett under att se på bio. Elementärt ser snarare ut som en snålversion från någon av de mindre kompetenta konkurrenterna. Jag kan inte påminna något tidigare Pixar-projekt som varit såhär generiskt, ointressant och genuint åldrat vad gäller tekniken. Förvisso kvarstår de fantastiska färgerna och flera mindre inslag, som hur vatten animeras, är genuint häpnadsväckande. Bortsett från det är allting befriat från någon som helst förundran eller passion. Även i sina mest vardagliga stunder har Pixar kunnat blända med sagolik animation, men inte ens i filmens fiktiva stad – som borde tillåta fantasin och kreativiteten att flöda, får vi någonting värt att minnas.
Elementärt är tyvärr den mest ointressanta filmen Pixar skapat på ett årtionde. Även om det finns goda intentioner är det ingen ursäkt för att berättandet är i det närmaste amatörmässigt. Det är bara att hoppas på bättre tider för en studio som i sina bästa stunder har gjort sig mer än välförtjänta av att klassas som en av filmvärldens mest betydelsefulla och bästa kreatörer.
Superhjältarna 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018
Superhjältarna 2 är som väntat mycket snyggt gjord, med välgjorda animeringar och med komedi, spänning och drama och en del oväntade scener. Och ett stort plus: den som är filmens bov är inte född alltigenom ond utan det går att begripa personen, utan att vi för den delen håller med eller sympatiserar med vad hen gör.
Ok, filmer om superhjältar måste ha mycket action i sig och de måste ha en lång rad av slagsmåls-scener. Det hör till genren, men jag kan bli lite trött på att konflikter mellan de goda och de onda alltid i Disneys/Pixars actionfilmer (nästan alltid i alla fall) måste lösas genom att den goda sidan slåss bättre. Är det vad som rankas som bäst underhållning för hela familjen och barn i synnerhet?
För den som fastnade för den första Superhjälte-filmen är uppföljaren en kär och välkommen återkomst. Superhjältarna kom 2004 och var regisserad av Brad Bird som regisserat också denna uppföljare.
Handlingen utspelar sig tre månader efter att superhjältarna besegrade skurken Syndrome. Vi får återse superhjälte-familjen Parr i full action när de försöker ingripa mot den nya skurken Undergrävaren som lyckats råna stadens bank. Ingripandet från superhjältarna går inte helt perfekt men med hjälp av sin vän Fryzo lyckas de i alla fall rädda stadshuset från att förstöras av Undergrävarens skenande borr.
Men landets styrande politiker är trötta på alla skador efter att superhjältarna varit i farten och omplacerings-programmet för superhjältarna stängs och de är totalt förbjudna att vara superhjältar. De måste söka vanliga jobb för att försörja sig. Det är ett dråpslag för pappa Bob, känd som Mr Incredible. Det strider mot hela hans inre. Då dyker en räddare upp, Winston Deaver, en stenrik ägare av telekommunikationsföretaget DevTech och hängiven beundrare av superhjältar. Han har en idé.
Superhjältarna ska få kameror inplacerade på sig. När de ingriper mot skurkar kan människor via tv-kanaler och streaming-tjänster se vad de ser och då kan de förstå hur viktiga superhjältarna är och de kan se att det är skurkarna som står för förödelsen. Tillsammans med sin syster, en framstående forskar, har Winston Deaver beslutat att först ut att rädda världen med en kamera på sig blir Elastaflickan, alltså mamman i superhjälte-familjen.
Familjens roligaste del är när mamma superhjälte är sysselsatt med att bli superhjälte-idol och pappa superhjälte ska ta hand om hushåll och barn. Tonårsdottern Violet gör uppror. Att vara superhjälte visar sig kunna förstöra hennes chanser hon den kille hon blivit förälskad i. Sonen Dash läxor, i synnerhet matte-läxorna, är inte världens lättaste uppdrag visar det sig. Ovanpå detta får pappa superhjälte inte många timmar sömn då lillkillen Jack-Jack vaknar stup i kvarten och måste få en ny godnattssaga. Mitt i all denna röra upptäcker pappan att också babyn har superkrafter och inte lite heller.
Som bra Disneyfilmer kan den ses av hela familjen. En hel del av skämten tror jag går barnen förbi men de vuxna kan skratta. Filmen går upp på biograferna i två versioner: en med svenskt tal och en med engelskt tal och svenska undertexter. Så jag förmodar att det här är höstens första familjefilm.
Coco
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 februari 2018
Oj, oj, oj – det var länge sedan jag blev så tagen av en film. Så omskakad, så många känslor som far runt, så mycket att tänka på, så vackert, så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt. Disney/Pixars senaste animerade familjefilm, Coco, har fått två Oscarsnomineringar: för bästa sång och för bästa animerade film. Om de vinner dessa två nomineringar är det mycket välförtjänt.
Den tar upp den viktiga frågan om liv och död som i vårt västerländska sekulariserade snabbköpssamhälle är såväl bortglömd som undangömd och tabubelagd. Existentiella frågor som skildrar att det finns en möjlighet att det finns något mer än det materiella livet eller existensen får knappt ställas i dagens Sverige. Här kommer nu Disney/Pixar med en både underhållande, rolig och berörande berättelse om en pojke som tar sig till de dödas värld för att leta reda på en förfader.
Pojken som filmen handlar om heter Miguel och växer upp i ett samhälle i Mexico. Han älskar musik. Det måste han hålla hemligt för sin stora släkt. Miguel lever i en familj där släktbanden är täta och viktiga.
Hans släkt hatar musik sedan generationer tillbaka. Det beror på att hans farmors morfar gav sig av för att spela musik för världen och aldrig kom tillbaka till sin fru och sin lilla dotter. Den lilla dottern Coco är Miguels farmors mor, en gammal söt och rynkig gammal kvinna som inte säger så mycket och sakta tycks bli mer och mer dement.
När Cocos pappa övergav familjen fick mamman som ensamstående försörja sig och sin dotter och det gjorde hon genom att lära sig till skomakare. Sedan dess är alla i deras släkt skomakare och det förväntas Miguel också bli när han vuxit upp. I smyg drömmer han om att ägna sig åt musik. I smyg har Miguel lärt sig att spela gitarr och sjunga.
Dia dos Mortos närmar sig. Det är en helg som delvis påminner om vår allhelgona-helg eftersom familjerna den helgen går till kyrkogårdar och minns de som inte längre lever. Men som den skildras i filmen firas den mycket mer och familjen tänker sig att just denna helg kan de döda komma tillbaka och umgås. De döda kommer andligt sett. Det är då viktigt att strö marken med blomblad och att sätta upp foton på de som dött, allt för att hjälpa dem att ta sig fram till sina anhöriga.
På Miguels släkts altare med foton på de anhöriga som gått ur tiden finns överst ett foto på Cocos mamma och där pappan står bredvid, men hans ansikte är bortrivet. När Miguel undersöker fotot närmare upptäcker han att en gitarr finns på fotot. Gitarren står alldeles bredvid kroppen på hans förfader med det bortklippta ansiktet. Gitarren ser precis ut som gitarren som tillhör Ernesto de la Cruz, Mexikos mest berömda musiker. Ernesto de la Cruz är Miguels idol och förebild. Miguel bestämmer sig för att hämta den gitarren, den finns i det museet som staden byggt till den stora musikern ära.
Det är en mystisk natt då andevärlden kommer på besök och något magiskt händer och Miguel hamnar som levande i de dödas värld, i andevärlden. Där bestämmer han sig för att leta reda på Ernesto de la Cruz.
Berättelsen är spännande, välgjord och jag tror ingen kan se den utan att bli berörd. Animationerna är så fantastiska. Jag tänker se om filmen minst en gång bara för att sitta och njuta av alla detaljer i bilderna. Jag tänkte i så fall första helt koncentrera mig på hunden Dante, som har så många skiftande uttryck och rörelsemönster, ja välgjort så in i minst detalj.
Musiken är underbar. Ja helt underbar. Denna smäktande romantiska mexikanske gitarrbaserade musik går inte att låta bli att sjunga med och av och till spritter fötterna igång och vill dansa.
Coco är en riktig Disney/Pixar-film för hela familjen. Den har något för alla. I Sverige är den tillåten från sju år och kanske kan det vara lite läskigt med skeletten för de minsta. Men skeletten är väldigt fint gjorda och deras karaktär är roliga och oftast snälla så jag tror barnen klarar av det.
Det vore väldigt bra om vi kan börja våga prata med om den delen av livet: döden. Ingen kan vara säker på om det finns något efter livet eller inte. Varför inte vara mer öppna med frågan, låt oss våga tro att det kanske finns något. Vad har vi att förlora? Disney/Pixar tar itu med ämnet på ett uppfriskande respektlöst sätt
