Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Karriär, skuld och ångest. Peter Magnussons "Den nya tiden" ställer frågor om hur vi lever i Sverige

by

På BioRio.

En film av Peter Magnusson. Visningen är en del av evenemanget Dokusoppa arrangeras av Filmcentrum, Folkets Hus och Parker, Bio Rio och Tempo dokumentärfestival.

Peter Magnussons Den nya tiden är en serie porträtt från dagens Sverige. Från Stureplanslejonet till det unga paret som söker mening i skogarna.

Vi får följa en rad olika människor och får en inblick i deras liv och deras val av livsstil. Vi får också vet lite om vad det kostar.

Filmen handlar om val av livsstil men den gör också klart att alla inte har samma val. Markus och Frida har flyttat till de stora skogarna i Norrland. De lever billigt, Markus bygger själv och han skapar sin dröm.

Frida berättar om sin kompromiss. Hon saknar släkt och vänner och det blir oklart för mig vad hon får ut av deras liv. Mer än att hon får bo med Markus i skogen.

Publiken hakar på detta i samtalet efteråt. Frida som kvinna kompromissar och får betala Markus dröm. Det ser inte så kul ut att trampa med barnvagn mellan huset och brevlådan i snön.

Det är en tänkvärd film men den skulle ha vunnit på att fördjupa sig i de frågor som ändå ställs.

Jag funderar lite över Peter Magnussons val. Här finns bönder och medelklass representerade men hur arbetare lever i Sverige får vi inte se något av. De polska arbetarna på grönsaksfälten i Skåne finns där men bara i bakgrunden. Vi får inte möta dem och får inte heller veta något om deras val. Frida får representera all grupper vars valmöjligheter krympt under åren som gått. Mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att vi får möta den övre tredjedelen. Låt inte detta avskräcka. Det som är intressant är frågorna som blir kvar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sverige måste lära av Norge, Sverige behöver ett kulturlyft

by

Norge märks mer och mer inom musikbranshen: Turbonegro, Susanne Sundför, Donkeyboy, Sivert Höyem …
Men nyttan för ett land som satsar på kulturen ger många fler vinster än inom musikexporten.
Kulturen gör människor mer kreativa och det kan i sin tur spilla över på vad människor sysslar med överlag. Kreativa entreprenörer eller över huvudtaget kreativ personal gör arbetsplatserna bättre. Där kreativitet frodas händer saker: vi hittar nya sätt att göra saker, nya metoder att förbättra miljön, produkter, organisationen.

Kulturen gör människor kreativa.
Därför behövs kultur för välfärden.

Kultur är nödvändig för demokratin. Ur demokratiaspekt är det alldeles extra viktigt med kultur. Om medborgare inte kan delta i samhällsdebatten, inte kan tillgodogöra sig den då stelnar samhället.
I dag står vi i inför ett vägval: i och med Internet kan alla göra sig hörda – men samtidigt finns det enormt starka krafter som vill censurera webben och mobilerna.
Bloggverktyg är ett fantastiskt verktyg för demokrati och delaktighet. Var och en som startat en blogg, skriver något och klickar på publicera får se sin eget text på datorskärmen. Att se att man själv kan skriva något och som andra kan läsa, är utvecklande.
Det är som med att läsa: när jag var liten sade en del kloka vuxna att det var bra att barn läste mycket och fick läsvana: ”Det spelar ingen roll om det är Kittyböcker eller Femböcker, bara de läser”.
Att vara bra på att läsa och ta till sig något i litteratur eller i faktaböcker är en slags rikedom, en styrka, ett användbart verktyg för att delta i samhällsdebatten.
På samma sätt är det utvecklande att blogga, oavsett vad någon bloggar om.
Att vara aktiv i sociala medier som Twitter, Facebook, LinkedIn ger kontakter, nätverk och nya intryck.

För demokratin är det bra ju fler som deltar samhällssamtalet. Kultur ger oss röster att delta i debatterna i samhället.

Kultur vidgar livet. För varje enskild individ blir livet rikare med kultur. Genom kultur vidgas våra intryck och vi kan leva oss in i andras liv.
Men om vi dessutom själva kan skapa vidgas detta ännu mer.
Och allt kultur börjar där någonstans. Enskilda individer som kan skapa.
Och nu kommer vi till kulturpolitikens kärnpunkt: hur vill vi att kulturen ska spridas? Hur vill vi att människor ska bli kulturskapare?

Vi kan välja att vem som har tillgång till kultur och kan tillföra kultur avgörs i stort sett av hur välbeställd den enskilde är. Det förlorar samhället på ganska snabbt. Färre blir kreativa, färre deltar i det demokratiska samhället och färre är kreativa entreprenörer. Därmed kan samhället förlora många stora kulturskapare, eftersom de redan som små sorterades bort.

Vi kan också välja att göra kulturen tillgänglig för alla och ge alla verktyg för att bli kulturskapare. Genom att estetiska ämnen står på alla barns skolscheman , genom att avgifterna är så låga som möjligt för att gå i musikskolor och kulturskolor, genom låga avgifter på olika kulturarrangemang …

Kultur är alltså mycket viktigt för välfärden, samhället och den enskilde individen.

Sverige har något att lära av Norge när det gäller att satsa medvetet på kultur.
TCO-tidningen berättar om det norska Kulturlyftet:

I mars 2004 lanserades därför ”Kulturlyftet” av Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti, SV. De tre partierna satt då fortfarande i opposition, men 2005 vann de valet. I den politiska plattformen för regeringen skrevs det in att kulturen ska få en procent av statsbudgeten 2014.

Sverige behöver också ett Kulturlyft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lördagsmorgon bland kloaken

by


Vad ska vi göra åt våra inkompetenta domstolar?
Det är en mycket relevant fråga som givetvis ställs av Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge som tar upp att Svea Hovrätt i veckan har dömt tre var för sig obegripliga saker. Särskilt en är direkt samhällsfarlig.

Det leder mig till den tredje domen, som faktiskt är farlig. Den säger att Portlane inte får ge bandbredd till openbittorrent.com (förrän målet är avgjort i tingsrätten). Här visar domstolen hur samhällsfarlig en inkompetent domstol kan vara: en tracker är helt omedveten om vad den förmedlar, om möjligt ännu mer omedveten än Posten. Det är ren infrastruktur. Domstolen förbjöd just en bit infrastruktur för att någon hävdar att den avänds till olagliga saker.

Yttrandefriheten och demokratin och frihet från censur är något vi om och om igen måste kämpa för. Ingen generation kan luta sig tillbaka och tro att tidigare generationers kamp räcker.

I veckan berättade Margaretha Ericsson (KD)
Oppositionsråd för kristdemokraterna i Norrköping:

Sitter i förstakammarsalen i Riksdagen och lyssnar just nu på en analytiker som anser att alla deessa bloggar och twittrar är en kloak. Ett verkligt grovt påstående måste man säga!

Jag inser mer och mer att det som hänt i och med Internet och med bloggverktyg är en revolution, lika stor som när munkarna inte längre hade patent på att skriva böcker, när tryckpressen kom. När boktryckeriet kom kunde andra än kyrkans män skapa böcker och nya ideer och tankar kunde lyftas fram. Kyrkans censur över tanken fick ett slut.

På samma sätt upplever säkert en del det som skrämmande att vem som helst nu kan göra sig hörd.

Och när denna analytiker kallar bloggosfären kloak är det en ren förolämpning mot alla de seriösa bloggare som i ur och skur uppdaterar sina bloggar och formulerar sig.

Som en liten protest mot kloakpersoner som analytikern som det hänvisas till ovan kommer jag att varje lördag göra en liten bloggrunda och lyfta fram några tänkvärda saker från olika bloggar som följer.

HBT-sossen skriver om Sverigedemokraternas kluvna tunga. Ett inlägg som i sin tur är inspirerat av Niklas Orrenius som bloggar om hur svårt det kan vara när udda sängkamrater ska samsas och då menar han att Sverigedemokraterna nu rekryterat muslimska medlemmar:

Till höstens val har Sverigedemokraterna flera kandidater av irakiskt ursprung. Det ogillas av vissa sympatisörer. Enligt Nader Helawi (SD) får partiet snart sin förste muslimske medlem. Värvningsvapnet: motstånd mot homoäktenskap.

En annan bloggare som definitivt inte heller kan kategoriseras som kloak är Mats Engström, alltid klok, alltid påläst som här bloggar om euroland:

Trots att eurogruppen nu driver fram åtgärder mot spekulation ligger vår kontinent långt bakom USA, där Obamas nya finansiella regler äntligen ska sätta gränser för oseriösa aktörer på finansmarknaderna.

Jag blir förvånad över hur få svenska vänsterdebattörer som vill påverka denna globala utveckling. Istället vaknar gamla euromotståndare till liv. Inget fel på det, men vi behöver också en diskussion om hur Sverige ska kunna påverka den globala kvartalskapitalismen. Utan euron är det svårt.

En blogg jag kollar, fast jag i nio fall av tio inte håller med, är Ledarbloggen på SVD. Jag undrar vad de säger om att kategoriseras som kloak?
Nu ojar de sig över konstnärslöner och overklighetens folk:

Jag har full respekt för att det kan råda delade meningar om vilka modeller för stöd, bidrag, stipendier och annat som är bättre eller sämre. Men jag kan inte hitta minsta tillstymmelse till respekt för den här svavelosande och osakliga argumentationen.

Det är sådant som ovan citat som gör begreppet verklighetens folk relevant. För overkligare än så här kan det nog inte bli.

Fast jag har inte själv tagit ställning i frågan om konstnärslöner. Jag kan också tycka att det ser lite konstigt ut och en författare som sålt så många böcker som Jan Myrdal har konstnärslön. Fast jag är inte insatt tillräckligt för att sätta ned foten i frågan. Jag tror inte att marknaden löser allt, men statliga konstnärslöner på livstid kanske inte är det bästa alternativet.

Och viktigt: situationen för ungdomar. Det har Hannah bloggat om:
Grunden i problemlösning är att kunna förstå vad som är problemet.

Låt oss ta ungdomsarbetslösheten som exempel. Om man som regeringen Reinfeldt fått för sig att orsaken till den höga arbetslösheten hos unga beror på att unga inte söker jobb, eller som Sven-Ott uttryckter sig, hellre spelar tv-spel. Ja då förstår jag att de arbetslösa ungdomarna kommer att få se sig om i stjärnorna efter åtgärder som kommer att hjälpa dem ut på arbetsmarknaden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nu tar Piratpartiet över Pirate Bay

by

Det berättar Metro Teknik. Pirate Bay är idag en omgjord webbplats som tillhandahåller en sökmotor för torrentfiler. De funktioner som dömdes i tingsrätten finns inte med.

Ändå lyckas upphovsrättsindustrin med sina juridiska och ekonomiska muskler att få Pirate Bay utslängd från sin internet leverantör.

Nu ställer alltså Piratpartiet upp med bandbredd och utrymme för servrarna.

Det har varit en del trista affärer runt Pirate Bay och jag har egna åsikter om Piratpartiet. Det grundläggande problemet här är dock att amerikansk media industri bestämmer hur lagen skall tillämpas i Sverige och resten av världen. Inget parti i riksdagen sätter ner foten på ett övertygande sätt.

Det behövs en stark rörelse som försvarar demokratiska fri- och rättigheter. Inte minst digitala. En sådan rörelse kan inte monopoliseras av ett parti. Den måste vara bred och samla alla som har intresse av att försvara dessa rättigheter.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tidningsföretagen sviker det journalistiska uppdraget

by

Fusk med mat på McDonalds.
Det senaste av undersökande journalistik som nått allmänheten.
Bakom avslöjandet ligger ett ambitiöst arbete av en filmare knuten till SVT.

För någon vecka sedan var jag på ett frukostseminarium där Expressens chefredaktör Thomas Mattson berättade om hur kvällstidningen jobbar i det nya mediesamhället. Själv jobbade jag på Expressen i ett år för grymt länge sedan då Bo Strömstedt var chefredaktör.

Då, under Strömstedts tid, gjordes många ambitiösa grävande jobb på Expressen. Och på redaktionen pågick en ständigt pågående diskussion om journalistik och om att granska makthavare.

Tomas Mattsson ägnade nittio procent av sitt anförande till att visa bilder på Bruce Springsteen tagna bakifrån, för att Expressen jobbat hårt för  att få vara med och fotografera och filma från scenen. Han var mycket stolt över det enorma arbete de lägger ned på att konkurrera med tv-kanaler inom nöjesområdet.

Jag satte nästan kaffet i halsen. Vart har det journalistiska uppdraget tagit vägen? Består det journalistiska uppdraget hos kvällstidningar idag enbart i  att vässa nöjesrapporterna? Som här bloggar Mattsson över en anledning till att Expressen knappar in på Aftonbladet, och det är ett filmklipp om Eric Saade.

Ja, idag har tidningsredaktionerna i stort sett abdikerat från det journalistiska uppdraget. Det är Public Service i SVT och på SR som verkar ha några ambitioner kvar att granska makthavarna seriöst.

Systematiskt köttfusk på ICA
Ännu ett exempel på SVT:s journalistik.

Jag ser att SR:s ledning också ifrågasätter de kommersiella medierna, fast ur en annan aspekt: de skriver i en debattartikel:

20 år efter att Sverige öppnade för kommersiella radio- och tv-sändningar håller allt på att vändas bak och fram. De stora privata mediebolagen – TV?4, Expressen, Aftonbladet, Dagens Industri med flera – kräver kontroll och förbud riktade mot public service.

Utgångspunkten är inte att värna yttrandefrihet och publicistiska värden utan marknadens frihet som sådan.

De kommersiellt ägda medierna verkar vilja lägga munkavle på public service. Varför? För att själv kunna fortsätta ännu mer med målet att sälja sitt nöjesbaserade budskap utan konkurrens? Och helst vill de göra detta utan att det finns något alternativ som gör genomarbetade seriösa granskade reportage?

Det finns nog ytterligare en orsak till att de kommersiella nöjesmedierna som Expressen och DN är emot public service: genom att spruta ut nöjesreportage hoppas de göra befolkningen så inbäddad i nöjeslivet att han/hon inte orkar engagera sig i samhällsfrågor. Och vips har de kommersiella tidningarna räddat kvar högerregeringen vid makten.

Det är inte omöjligt att till och med detta står på agendan.

I vilket fall som helst: idag står publik service för den sista återstående journalistiken.

Johan på Mitt i Steget har tagit upp tråden från debattartikeln:

Därför har sociala medier en roll att fylla, att dels fylla ut utrymmet som de allt mer politiserade nyhetsredaktionerna lämnar bakom sig men även balansera nyhetsflödet så att en hypotetisk slutsumma blir oförändrad.

Inom bloggvärlden pågår just nu en debatt och diskussion kring hur fria bloggare är.  Netroots är ett nätverk av snart 700 bloggare som är emot högerregeringen, en del av dessa Netroots-nätverkande bloggare är med i något av de rödgröna partierna, andra inte.

Erik Laakso var med i början, då Netroots bildade och var en av de aktiva. Han hoppade av för ett tag sedan och är kritisk till hur Netroots utvecklats. Jag tycker det är bra att folk säger vad de tänker. En fri debatt och fri diskussion är viktig. Fast jag håller inte med honom i allt. Tvärtom tycker jag att han borde vara kvar och jobba inifrån och förändra istället.
En del har reagerat starkt på vad Laakso tar upp. Det måste han å andra sidan också räkna med. Några av de som svarat med ilska har till exempel sagt att det är valår i år och därför ligger de själva lågt med kritik mot det egna.
Rätt eller fel?
Själv vill jag alltid känna mig fri att tänka, fri att diskutera, fri att yttra mig. Jag vill inte lägga någon censur på mig själv.
Fast å andra sidan finns det andra hänsyn jag tar.
Om jag har en konflikt med någon privat eller på jobbet skulle jag inte lyfta in det i bloggen, även om konfliktens rot är något som skulle kunna intressera andra. För jag är rädd om de inblandade människorna och skulle dessutom inte själv vilja bli uthängd av någon på webben om vi är i konflikt.

Däremot om konflikten eller snarare diskussionen, handlar om politik eller samhällsfrågor, då har det ett allmänintresse. När det inte handlar om personliga vendettor.

Men ett hel del av de politiska bloggarna har anknytning till något parti. Om de då lägger band på sig själva för att det är valår: hur trovärdiga blir de då? Eller är det själva vitsen kanske, de är öppna med var de står och därför kan alla bedöma deras inlägg utifrån det?

Erik Laakso skriver:

Detta sista menar jag är fullt möjligt om man vågar tro att de som kallar sig socialdemokrater, i första hand omfamnar dessa starka värdegrundande ord som bygger varumärket. Men i ett parti där det är synnerligen vanligt att avfärda åsiktsmotståndare med glåpord om att de inte är “riktiga sossar” så finns det dåliga förutsättningar för att våga tro på att även personer som tycker olika i sakfrågor, är lika lojala socialdemokrater. Det är en av anledningarna till att jag inte gör något så barnsligt som att VDN-märka min blogg. Jag bygger nämligen relationer hellre än symboler.

Det har tagit upps en hel del på sista tiden att politiker som använder sig av sociala medier måste börja använda dem för att lyssna och kommunicera och inte främst för att hamra in sitt budskap. Ulf Bjereld tar upp en fara med detta, vänder på hela resonemanget och menar att frifräsande bloggare kan vara ett hot mot partierna. Han skriver i Expressen:

Men Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller ”våga släppa varumärket”. Strategin att ”släppa varumärket” – att låta väljare självständigt bedriva politisk verksamhet i partiets namn – är hämtad från USA. Men skillnaden mellan svensk och amerikansk politik är stor. De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer.
Åsiktsskillnaderna mellan en demokrat från Texas och en demokrat från liberala ostkusten kan vara större än åsiktsskillnaderna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En grupp demokrater som beter sig politiskt omdömeslöst skadar inte Demokraterna som parti lika mycket som en grupp socialdemokrater skadar sitt parti om de beter sig olämpligt. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.

Jag kan ju göra det lite lätt för mig nu och avsluta med:
Det viktiga är att vara ärlig.

Fast det är inte bara en klyscha. Som bloggare vinner man nog på att vara ärlig.
Och nej, bloggare kan inte ersätta journalistiken.
Det journalistiska uppdraget att granska är krävande, tar tid och resurser. De flesta bloggare måste försörja sig på ett arbete och kan bara blogga på fritiden.
Att granska makthavare är ett viktigt uppdrag. Och det är mer än sorgligt att de stora tidningshusen mer och mer abdikerar från detta uppdrag.


Relaterad blogg: Kristen Vänster och Claes Krantz och Krassman och Tokmoderaten och Stakstons debattartikel i Expressen och JMW Kommunikations blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,