Internet har verkligen förändrat möjligheten att nå ut. Förr krävdes det att ha råd att trycka tidningar för att starta en redaktion. Teoretiskt räcker det idag att ha tillgång till en dator med webbuppkoppling.
Att vem som helst lätt kan starta en blogg eller börja göra sig hörd på Facebook eller Twitter förändrar medielandskapet. En del politiker har varit duktiga på att ta för sig av detta, som Carl Bildt som använder sin blogg för att få ut sin syn på situationer och på så sätt inte vara beroende av om journalisterna citerar honom korrekt eller inte.
Andra exempel är den folkpartistiske politikern Madeleine Sjöstedt som i sin blogg ofta släpper nyheter, istället för att släppa pressmeddelande först.
I vissa fall kan detta hota journalisternas roll som granskare av makthavare, menar exempelvis Dagens Nyheter och tar upp frågan i en artikel:
Politiker och makthavare försöker ta befälet över nyhetsförmedlingen. Det visar flera exempel från den senaste tiden. Fenomenet både gläder och förfärar folk i mediebranschen.
DN tar upp fall som hur statsminister Fredrik Reinfeldt agerat mot DN, hur kommunchefen Martin Jansson i Katrineholm agerat mot Katrineholms-Kuriren och Frälsningsarmén mot TV 4:s ”Kalla fakta”.
Tre exempel på att den som ska granskas rycker åt sig initiativet från journalister och svarar på sina egna villkor, menar DN.
Jag vet inte om det är helt korrekt att göra den analysen.
Medier förlorar förstås lite av sin makt när den som granskas kan gå direkt ut till sina väljare och ge sin syn på något. Det är väl i princip mer demokratiskt. Medier som intervjuar någon väljer ju exakt vad som ska publiceras eller sändas. Medier kan klippa bort en del i vad den som avslöjas har att säga, något som kan vara viktigt att veta för att få en helhetsbild. Det har hänt att medier inte tar med sådant som kan göra deras avslöjande mindre.
Ett fall som sätter frågan på sin spets är det som hänt i Katrineholm. Mediekonsulten Paul Ronge berättar om det och analyserar i sin blogg:
#kkgate innehåller mitt i det principiella allvaret ett stort mått av humor. Kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter @kommunchef, har blivit en mycket aktiv och respekterad aktör i sociala medier. Katrineholmskuriren drar igång en granskning med tuffa mejlade frågor som redan i sin ton visar att kommunchefen ska hudflängas för att han anlitat konsulthjälp och för att han blandar privat och professionellt i sitt twittrande. Frågan ställs vad Jansson tror att allmänheten tycker om hans ”twittrande på arbetstid”.
Jansson väljer att både lägga ut frågorna, och sina svar, på bloggen. Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka blir ursinnig och skriver en ledare.Han trappar upp konflikten genom att prata om ”bloggvalpar” och om ”stulet material”, trots att journalistens mejlfrågor ju blev offentlig handling så fort de nådde Jansson. Här kan ni höra Jansson och Wistbacka debattera i P1:s Studio Ett. Wistbacka säger ju rent ut att hans läsare, alltså kommunens innevånare, inte själva är kompetenta att bedöma det material om till exempel sin representation som kommunchefen Jansson öppet lägger ut. Det krävs journalister som filter och uttolkare.
Det är så klart bra att möjligheten idag finns att nå ut utan att bli filtrerad av medier. Å andra sidan: visst behöver vi medier och redaktioner med resurser. Den redaktion kan satsa helt andra resurser än enskilda bloggare på att följa och och granska. Tyvärr gör inte medier det särskilt ofta utan springer hellre på alldeles för många korta, snabba puckar och de ägnar övervägande delen av det redaktionella på tillfälliga sensationella nyheter, och lägger inte ner särskilt mycket på mer uthålligt granskade av makthavare.
Medier har uppdraget att granska makthavare. Tyvärr sviker de alltför ofta detta uppdrag och väljer att ägna sig åt klickjournalistik, med ständig bevakning av Charlie Sheens problem med droger och sexmissbruk.
Paul Ronge säger till DN att han anser att de sociala medierna luckrar upp journalistrollen, men det är på gott och ont.
– Det finns alltid ett syfte. Människor sitter inte gratis och beskriver någonting bara för att upplysa allmänheten, det finns alltid en agenda, och det skiljer bloggare och twittrare från journalister.
Nja? Journalister har väl också en agenda. Det finns journalister som har som mål att bli ett känt namn och därför inte tvekar att vrida till nyheten så det passar deras agenda. Redaktionerna styrs av ägarna, som alldeles tydligt har en agenda. Ingen kan förneka att DN drivs av sympatisörer till högerregeringen, likaså Expressen, medan Aftonbladets ledaravdelning hör till det rödare blocket. Ledarredaktionerna har påverkan på nyhetsbedömningarna, mer eller mindre öppet och mer eller mindre undermedvetet. Agendor finns både hos journalister och hos bloggare och hos twittrare, och för den delen hos mediekonsulter också.
Självklart råder det nu, som alltid, en kamp mellan makthavare och de som granskar makthavare. Ibland tillhör granskarna också makthavarna – och blir arga när de avslöjas, som i fallet i Katrineholm. Visst tar en del politiker vara på möjligheten att kringgå mediernas granskning när de kan direktkommunicera med väljare. Det är förstås på gott och ont.
Att vissa makthavare historien igenom alltid försöker ta makten över granskarna, det är som det. Det har alltid varit så och kommer troligen alltid att vara så. Visst hotar politiker pressens roll som granskare av makthavare. Fast pressen och dess jakt på ytliga nyheter är ett lika stort hot, pressen klarar rätt bra av att vara ett hot för sig själv och sitt uppdrag att granska makthavare.
Flera bloggare har tagit upp detta, som Ett hjärta rött och Sebastians tankar och Mary i Mina Moderata Karameller.
Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, bloggar, sociala medier, politiker, samhälle, Paul Ronge
