Tidningsföretagen sviker det journalistiska uppdraget

Fusk med mat på McDonalds.
Det senaste av undersökande journalistik som nått allmänheten.
Bakom avslöjandet ligger ett ambitiöst arbete av en filmare knuten till SVT.

För någon vecka sedan var jag på ett frukostseminarium där Expressens chefredaktör Thomas Mattson berättade om hur kvällstidningen jobbar i det nya mediesamhället. Själv jobbade jag på Expressen i ett år för grymt länge sedan då Bo Strömstedt var chefredaktör.

Då, under Strömstedts tid, gjordes många ambitiösa grävande jobb på Expressen. Och på redaktionen pågick en ständigt pågående diskussion om journalistik och om att granska makthavare.

Tomas Mattsson ägnade nittio procent av sitt anförande till att visa bilder på Bruce Springsteen tagna bakifrån, för att Expressen jobbat hårt för  att få vara med och fotografera och filma från scenen. Han var mycket stolt över det enorma arbete de lägger ned på att konkurrera med tv-kanaler inom nöjesområdet.

Jag satte nästan kaffet i halsen. Vart har det journalistiska uppdraget tagit vägen? Består det journalistiska uppdraget hos kvällstidningar idag enbart i  att vässa nöjesrapporterna? Som här bloggar Mattsson över en anledning till att Expressen knappar in på Aftonbladet, och det är ett filmklipp om Eric Saade.

Ja, idag har tidningsredaktionerna i stort sett abdikerat från det journalistiska uppdraget. Det är Public Service i SVT och på SR som verkar ha några ambitioner kvar att granska makthavarna seriöst.

Systematiskt köttfusk på ICA
Ännu ett exempel på SVT:s journalistik.

Jag ser att SR:s ledning också ifrågasätter de kommersiella medierna, fast ur en annan aspekt: de skriver i en debattartikel:

20 år efter att Sverige öppnade för kommersiella radio- och tv-sändningar håller allt på att vändas bak och fram. De stora privata mediebolagen – TV?4, Expressen, Aftonbladet, Dagens Industri med flera – kräver kontroll och förbud riktade mot public service.

Utgångspunkten är inte att värna yttrandefrihet och publicistiska värden utan marknadens frihet som sådan.

De kommersiellt ägda medierna verkar vilja lägga munkavle på public service. Varför? För att själv kunna fortsätta ännu mer med målet att sälja sitt nöjesbaserade budskap utan konkurrens? Och helst vill de göra detta utan att det finns något alternativ som gör genomarbetade seriösa granskade reportage?

Det finns nog ytterligare en orsak till att de kommersiella nöjesmedierna som Expressen och DN är emot public service: genom att spruta ut nöjesreportage hoppas de göra befolkningen så inbäddad i nöjeslivet att han/hon inte orkar engagera sig i samhällsfrågor. Och vips har de kommersiella tidningarna räddat kvar högerregeringen vid makten.

Det är inte omöjligt att till och med detta står på agendan.

I vilket fall som helst: idag står publik service för den sista återstående journalistiken.

Johan på Mitt i Steget har tagit upp tråden från debattartikeln:

Därför har sociala medier en roll att fylla, att dels fylla ut utrymmet som de allt mer politiserade nyhetsredaktionerna lämnar bakom sig men även balansera nyhetsflödet så att en hypotetisk slutsumma blir oförändrad.

Inom bloggvärlden pågår just nu en debatt och diskussion kring hur fria bloggare är.  Netroots är ett nätverk av snart 700 bloggare som är emot högerregeringen, en del av dessa Netroots-nätverkande bloggare är med i något av de rödgröna partierna, andra inte.

Erik Laakso var med i början, då Netroots bildade och var en av de aktiva. Han hoppade av för ett tag sedan och är kritisk till hur Netroots utvecklats. Jag tycker det är bra att folk säger vad de tänker. En fri debatt och fri diskussion är viktig. Fast jag håller inte med honom i allt. Tvärtom tycker jag att han borde vara kvar och jobba inifrån och förändra istället.
En del har reagerat starkt på vad Laakso tar upp. Det måste han å andra sidan också räkna med. Några av de som svarat med ilska har till exempel sagt att det är valår i år och därför ligger de själva lågt med kritik mot det egna.
Rätt eller fel?
Själv vill jag alltid känna mig fri att tänka, fri att diskutera, fri att yttra mig. Jag vill inte lägga någon censur på mig själv.
Fast å andra sidan finns det andra hänsyn jag tar.
Om jag har en konflikt med någon privat eller på jobbet skulle jag inte lyfta in det i bloggen, även om konfliktens rot är något som skulle kunna intressera andra. För jag är rädd om de inblandade människorna och skulle dessutom inte själv vilja bli uthängd av någon på webben om vi är i konflikt.

Däremot om konflikten eller snarare diskussionen, handlar om politik eller samhällsfrågor, då har det ett allmänintresse. När det inte handlar om personliga vendettor.

Men ett hel del av de politiska bloggarna har anknytning till något parti. Om de då lägger band på sig själva för att det är valår: hur trovärdiga blir de då? Eller är det själva vitsen kanske, de är öppna med var de står och därför kan alla bedöma deras inlägg utifrån det?

Erik Laakso skriver:

Detta sista menar jag är fullt möjligt om man vågar tro att de som kallar sig socialdemokrater, i första hand omfamnar dessa starka värdegrundande ord som bygger varumärket. Men i ett parti där det är synnerligen vanligt att avfärda åsiktsmotståndare med glåpord om att de inte är “riktiga sossar” så finns det dåliga förutsättningar för att våga tro på att även personer som tycker olika i sakfrågor, är lika lojala socialdemokrater. Det är en av anledningarna till att jag inte gör något så barnsligt som att VDN-märka min blogg. Jag bygger nämligen relationer hellre än symboler.

Det har tagit upps en hel del på sista tiden att politiker som använder sig av sociala medier måste börja använda dem för att lyssna och kommunicera och inte främst för att hamra in sitt budskap. Ulf Bjereld tar upp en fara med detta, vänder på hela resonemanget och menar att frifräsande bloggare kan vara ett hot mot partierna. Han skriver i Expressen:

Men Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller ”våga släppa varumärket”. Strategin att ”släppa varumärket” – att låta väljare självständigt bedriva politisk verksamhet i partiets namn – är hämtad från USA. Men skillnaden mellan svensk och amerikansk politik är stor. De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer.
Åsiktsskillnaderna mellan en demokrat från Texas och en demokrat från liberala ostkusten kan vara större än åsiktsskillnaderna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En grupp demokrater som beter sig politiskt omdömeslöst skadar inte Demokraterna som parti lika mycket som en grupp socialdemokrater skadar sitt parti om de beter sig olämpligt. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.

Jag kan ju göra det lite lätt för mig nu och avsluta med:
Det viktiga är att vara ärlig.

Fast det är inte bara en klyscha. Som bloggare vinner man nog på att vara ärlig.
Och nej, bloggare kan inte ersätta journalistiken.
Det journalistiska uppdraget att granska är krävande, tar tid och resurser. De flesta bloggare måste försörja sig på ett arbete och kan bara blogga på fritiden.
Att granska makthavare är ett viktigt uppdrag. Och det är mer än sorgligt att de stora tidningshusen mer och mer abdikerar från detta uppdrag.

Relaterad blogg: Kristen Vänster och Claes Krantz och Krassman och Tokmoderaten och Stakstons debattartikel i Expressen och JMW Kommunikations blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om netroots, journalistik, public service, medier, politik, Staktson, Laakso