Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Soul

Hawksley Workmans album "Meat" – kanske spretigt men spännande

by

Hawksley Workman är kanadensare och heter egentligen Ryan Corrigan. ”Meat” är hans elfte album. Hawksley är av en vandrande natur och låtarna på skivan är skrivna i London, LA, New York, Toronto, Huntsville och STOCKHOLM. Just det.

Låten ”Depress My Hanover Sunday” har han skapat i samarbete med Tobias Fröberg.

Första spåret på albumet är ”Song for Sarah Jane” och det är det spåret som gör att jag fastnar för Hawksley. Det är en lugn balladliknande sång, en riktig vemodig singer/songwriter-sång, framförd med Hawksleys stämma som rymmer känslor av skörhet på ett sådant sätt som alla stora singer/songwriter.

Tyvärr spretar väl albumet åt lite olika håll. Nästa spår ”French girl in LA” är rockigare och sedan kommer flera soulsånger. Men det finns några lugnare låtar som kan placeras in under singer/songwriter-facket. Det är de sånger som gör att jag fallit för albumet.

Nadja Nilsson som recenserat albumet i Helsingborgs Dagblad har också synpunkter på albumets spretighet:

Inledningsvis möts man av nakna, pianobaserade singer/songwriter-balladen ”Song for Sarah Jane”. Sedan följer mer rockigare toner, blandat med soulutsvävningar.

”Meat” är ett förvirrat album, som hade kunnat vara hopsatt av köttklistret trombin. De skumma bitarna ger ett tveksamt helhetsintryck,

Men om Hawksley satsar mer på sin lugna sida kommer jag absolut att följa honom. Jag ska leta runt lite bland hans tidigare album också. Han har dessutom en styrka i bra texter. För den politiskt engegerade kan säkert spåret ”And the government will protect the mighty” locka.

På hans sajt finns en del musik att hämta ner.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

James Browns kropp har försvunnit

by


En riktig makaber nyhet från NME: Soullegenden James Browns kropp har försvunnit, enligt hans ena dotter:

James Brown’s body has been stolen, according to his reported love child LaRhonda Pettit.

The soul legend’s body was put in a crypt after his death on Christmas Day in 2006. Since then it has been kept at his daughter Deanna’s house in South Carolina while a public mausoleum was being prepared.

Pettit has now claimed the body has gone missing.


Fakta om James Brown från wikipedia:

James Brown, född James Joseph Brown Jr. 3 maj 1933 i Barnwell, South Carolina, USA, död 25 december 2006 i Atlanta, Georgia, USA. Brown har mycket stort inflytande på soul och funkmusiken i världen, och var även inspirationskälla för rap och hip hop-artister. Han är också känd för att vara en skicklig dansare. Han har fått titlar som till exempel The Godfather of Soul, Soul Brother Number One och Mr. Dynamite. Han kallar ofta sig själv The Hardest Working Man in Show Business.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

På releasefest med Jason Derülo på Café Opera

by

jasonderulo

Jason Derülo debutsingel ”Whatcha Say” har sålt över 4 miljoner nedladdningar och har legat etta på Billboardlistan. Den 3 Mars släpps det självbetitlade albumet.

Lördag 27 februari hade Jason Derülo en spelning på Café Opera i Stockholm. Kulturbloggen var en av de som bjudits in för att se releasespelningen.

En sak är säker: Jason har många fans i Sverige. Vi två från Kulturbloggen är båda över 40 år och en sak är säker, vi var som över 25 år den kvällen gick att räkna på handens fingrar. Överallt i publiken ungdomar, eftersom åldersgränsen för att komma in var 20 år måste de ha fyllt 20, men för de flesta var det nyligen.

Det var en märklig känsla att gå runt och känna sig som en mumie eller dinosaurie.

När Jason kom ut på scen skrek tjejerna som lyckats ta sig fram nära scenen.
”Han är så sexig” hörde jag dem skrika.

Jason Derülo, lägg det namnet på minnet. Det är en artisk jag är säker på att vi kommer att höra mycket om framöver.

Kvällen var lite lustig. Vi två som båda fyllt 40 kom vid 21.45 på kvällen. Då var lokalerna på Café Opera helt tomma. Vi hängde in våra ytterkläder i garderoben och fick båda nummer 1 på lappen, röd 1 och blå 1. Men när vi kom in i lokalen var alla bord redan reserverade och det låt högar av Jasons kommande album på borden. Av en servitris fick vi vera att de flesta gästerna troligen inte skulle komma förrän framemot tolvtiden, så det gick bra att sitta vid ett bord så länge.

Ett av borden var reserverad åt artisten och hans folk och skivbolaget.

Jasons spelning av annonserad att den skulle starta vid 23. Bara 45 minuter senare kom han då äntligen upp på scenen, alltså 23.45 och då var lokalen sprängfylld av ungdomar som trängdes runt scenen. När han trädde ut på scenen, iklädd svarta kläder och vit t-shirt skrek publiken av glädje och när han drog igång var det många som inte kunde stå stilla.

En annan av oss överåriga som var där tyckte sig se att publiken till stor del bestod av förortskids, att det var stor skillnad på den publiken och de ungdomar som brukar trängas kring Stureplans-ställena. Frågan är: var det på grund av artisten eller har Café Opera ändrat sin publik och blivit förortskidsen place?

Jason är 20 år och har redan en imponerande meritlista. Han har till exempel skrivit låten ”Replay” som framförs av kollegan Iyaz, denna låg tvåa på Billboardlistan när ”Whatcha Say” var etta. Låten har även toppat listan i Storbritannien för någon vecka sedan. Han har även skrivit låtar åt Diddy, Danity Kane, Donnie Klang, Sean Kingston, Cassie och Lil Mama.

MTV tror stenhårt på Jason Derülo och har honom som månadens push artist, de har även producerat en serie ”Turn The Beat Around” där Jason har en stor roll. (som sig själv). ”Whatcha Say” har ungefär 40 miljoner streams på youtube …

Vid 12 års ålder träffade Derülo sin manager och har sedan dess skrivit låtar till artister som Lil Wayne, Cassie, Pitbull och Keyshia Cole med fler, innan han 16 år gammal beslöt sig för att inrikta sig på att bli soloartist. Efter att ha gått på skolor för scenkonst och finslipat sina talanger som sångare och dansare, vann Derülo första pris på 2006 års säsongsslut av TV-serien ”Showtime at the Apollo”. Han upptäcktes av musikproducenten JR Rotem, och jobbar nu med hans Beluga Heights och Warner Bros.

Superhitsingeln ”Whatcha Say”

#1 På Billboard top 100
#1 På radion i flertalet länder

#1 På Myspace

# 1 på Spotify all lables i Sverige

# Topp 20 på Radion

# 1 på Itunes

4 Miljoner digitala tracks sålda

40 miljoner streams via Youtube

40 miljoner streams via Myspace

MTV Push artist global

Förband på Lady Gaga’s slutsålda Monster Ball Tour

Har skrivit flertalet hitlåtar, bland andra Iyas hitlåt ”Replay”

Nya singeln ”In My Head” rusar upp på topplistorna.

Musikvideon tilll ”In My Head” ligger nu #5 på Myspace

Musikvideo till Whatcha Say ser ni här:

In my head:

Jag spelade in första låten han gjorde, men ljudet blev jättedåligt. Men om du stänger av ljudet kan du se hur han dansade i första låten på Café Opera:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

David McAlmont och Michael Nyman: soul möter jazz och det blir konstpop

by

theglare

Ett spännande musikaliskt möte mellan soul- och jazzsångaren David McAlmont och kompositören Michael Nyman har mynnat ut i skivan The Glare som släpptes i slutet av januari.

På albumet sjunger David McAlmont sånger av Michael Nyman. Det är skiva som passar väldigt bra att sitta ensam till och bara lyssna. Det är en skiva som har mycket djup och mer att upptäcka, men drag av filmmusik och konstmusik. Michael Nyman har skrivit filmmusiken till bland annat ”The Piano”.

Om du sätter dig ner och lyssnar på den: lyssna också på texterna. Flera av sångerna tar upp aktuella ämnen.

Eftersom jag inte är så förtjust i soul och rnb väntade jag rätt länge innan jag började lyssna på skivan. Jag är inte heller någon stor jazzfantast. Javisst, jag kan lyssna på en del jazz med behållning och likadant på en del soul. Men den här skivan överraskade. Mötet mellan dessa två är mycket mer än ett möte mellan soul och jazz, jag tycker det är drömskt, det är förföriskt och det är mer konstpop och konstmusik än jazz plus soul.

Jag såg att Sydsvenskans recensent också blev enormt förtjust i skivan och gav den betyg 5:

En ovanlig och sensationellt stark skiva blev resultatet när kompositören Michael Nyman slog sig ihop med falsettsoulmästaren David McAlmont.

Lika vanebildande som originellt.

Samarbetet har fått en sida på MySpace där du kan lyssna på en del av denna konstpop.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Joan as Police Woman på Debaser Malmö

by

joan as police woman

Stressat lyckas jag missa förbandet Edda Magnason och blir lite butter. För ovanlighetens skull verkar tiderna ha hållts till punkt och pricka. Det är också ovanligt mycket folk för att vara ett ganska okänt indieband. Det blir dock tydligt varför så många valt att betala 160 kronor för just den här konserten och jag stressar snart av.

När så Joan as policewoman går på scenen är det en otroligt sammansvetsad trio som möter publiken. Att det är bara elektroniska instrument och trumset är någonting som jag inte ägnar en tanke. Joan Wasser som sångerskan och låtskriverskan heter, utrstrålar en otroligt sensibilitet som verkar gå rakt in i den själfulla musiken och göra de kantiga ljuden mjuka. Från första till sista tonen rör hon sig i ett självklart universum som bara är hennes eget. Joan as policewoman är annars ett sådant band som kan vara svårt att sätta fingret på när man lyssnar på skivorna; är det soul, pop, kanske till och med rock? Det är inte precis som att genreindelningen faller självklart på plats live, svaret blir snarare ja ja och ja.

Från nedtonade singer/songwriternummer till souliga Al Green-aktiga ballader till Punkrock-covers av bland annat David Bowie och Britney Spears (overprotected låter riktigt bra, vilket måste anses vara en bedrift i sig). Det som håller samman showen är förutom den säregna instrumentaliseringen (fem synthar måste anses vara ovanligt i singer/songwriter-sammanhang) är Joans följsamma röst som tar självklar plats. Den känns aldrig sökt och mängden influenser lämnar plats för någonting väldigt eget. Jag tänker på Cat Power och Neko Case, men det känns inte så relevant. Lokalen sveps in i en mättad, lugn atmosfär, med taggiga känslor ständigt väntandes under.

Spelningen består av låtar från alla tre skivorna samt från en kommande fullängdare och en coverskiva som behövdes göras för att, som hon själv säger i mellansnacket, ”get out of my brain and into other, better brains”. När jag tittar ned på blocket så är det dock bara namn på låtar på första skivan som jag skrivit ned och strukit under många gånger. Det är i vackra, lugnare nummer som Eternal Flame, The Ride och, kanske hennes bästa låt, We don’t own it som det verkligen bränner till. I sådana tillfällen känns hennes ”American soul”, som hon själv kallar musiken för, som det mest självklara botemedlet för det hundratal stressade storstadsbor som samlats. En alldeles egen soulmusik som berör.