Stressat lyckas jag missa förbandet Edda Magnason och blir lite butter. För ovanlighetens skull verkar tiderna ha hållts till punkt och pricka. Det är också ovanligt mycket folk för att vara ett ganska okänt indieband. Det blir dock tydligt varför så många valt att betala 160 kronor för just den här konserten och jag stressar snart av.
När så Joan as policewoman går på scenen är det en otroligt sammansvetsad trio som möter publiken. Att det är bara elektroniska instrument och trumset är någonting som jag inte ägnar en tanke. Joan Wasser som sångerskan och låtskriverskan heter, utrstrålar en otroligt sensibilitet som verkar gå rakt in i den själfulla musiken och göra de kantiga ljuden mjuka. Från första till sista tonen rör hon sig i ett självklart universum som bara är hennes eget. Joan as policewoman är annars ett sådant band som kan vara svårt att sätta fingret på när man lyssnar på skivorna; är det soul, pop, kanske till och med rock? Det är inte precis som att genreindelningen faller självklart på plats live, svaret blir snarare ja ja och ja.
Från nedtonade singer/songwriternummer till souliga Al Green-aktiga ballader till Punkrock-covers av bland annat David Bowie och Britney Spears (overprotected låter riktigt bra, vilket måste anses vara en bedrift i sig). Det som håller samman showen är förutom den säregna instrumentaliseringen (fem synthar måste anses vara ovanligt i singer/songwriter-sammanhang) är Joans följsamma röst som tar självklar plats. Den känns aldrig sökt och mängden influenser lämnar plats för någonting väldigt eget. Jag tänker på Cat Power och Neko Case, men det känns inte så relevant. Lokalen sveps in i en mättad, lugn atmosfär, med taggiga känslor ständigt väntandes under.
Spelningen består av låtar från alla tre skivorna samt från en kommande fullängdare och en coverskiva som behövdes göras för att, som hon själv säger i mellansnacket, ”get out of my brain and into other, better brains”. När jag tittar ned på blocket så är det dock bara namn på låtar på första skivan som jag skrivit ned och strukit under många gånger. Det är i vackra, lugnare nummer som Eternal Flame, The Ride och, kanske hennes bästa låt, We don’t own it som det verkligen bränner till. I sådana tillfällen känns hennes ”American soul”, som hon själv kallar musiken för, som det mest självklara botemedlet för det hundratal stressade storstadsbor som samlats. En alldeles egen soulmusik som berör.