Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

debaser malmö

Woods kommer till Sverige för tre spelningar

by

woods

Fram med flanellskjortorna, hyllade Woods kommer till Sverige. Brooklyn-bandet som gått från anonymitet till hype gav under fjolåret ut sitt sjunde album Bend Beyond. I maj ger de i WWDIS regi tre spelningar på svensk mark:

12 maj – Pustervik
13 maj – Debaser Slussen
14 maj – Debaser Malmö

Så här skriver WWDIS på sin hemsida:

”Runt lägerelden som spontant satts igång på Bedfor Ave sitter fyra dudes, höga på gud-vet-vad, med en burkig kassettspelare, allehanda instrument och både ett och annat plagg av flanell. Dom har döpts sig till Woods och är arketypen för lo-fi-psyk-folk-folket som hörs så ljudligt från Brooklyn. För bara några år sedan visste du inte vilka de var. Nu, 2013, är dock en annan tid. Tacksamt, för Woods är precis den dos av hallucinatorisk pop vi behöver i år.

Brooklyn är det geografiska nav där vi hittar Jeremy Earl, bandets grundare. I en sliten lägenhet huserar han både skivbolag,Woodsist (Kurt Vile, Wavves, Real Estate) och studio (RearHouse) och det är där Woods DNA kommer ifrån. De tidigaste inspelningar var textbokexempel på no-fidelity psykedelisk folkrock och det var egentligen bara ett litet antal utanför New York som hörde de smått fantastiska musikaliska tripparna som de fick ner på tape. Woods anno 2013 är ett band som klämt ur sig sju album och har turnerat världen runt inför en skara fans som vuxit sig större än vad normala klubbar kan husera. Typ. Kult och vansinne är det i samma förpackning. Senaste ”Bend Beyond” från förra året är en skiva vi hissar upp i skyn och dyrkar för varje minut och sekund som går in i våra huvuden.

Sant är att Woods spelat på What We Do Is Secret tidigare. Sant är också att peppen vid deras ankomst sprider sig som en lavaström och slukar allt och alla när den drar förbi. Sant är att vi åter igen lyckats lura hit dem och att ni väntat på detta ögonblicket.”

Biljetterna släpps onsdagen den 23 november klockan 9.00.

Pascal – Orkanen närmar sig

by

pascal

”Nyårsafton, på väg till jobbet som äter upp mig./Klarar mig lindrigt undan med sammanbrott på bussen”

I morrn spelar  ett av väldigt få band i Sverige som klarar av att författa sån direkt uppkäftig rocklyrik på svenska utan att det blir prettoakuten direkt på Debaser Malmö. Pascal har gjort sin poppigaste skiva hittills, med de rakaste gitarrslingorna och snällaste melodierna. Och ändå känns det lika mycket som att bli överkörd av en punkbuss som vanligt, bara lite mer sofistikerat och genomtänkt. De desperata textraderna skriks fram med samma pondus som sist och gitarrer och trummor skramlar minst lika panikångestbra i gränslandet mellan punk, pop och rock.

Det kanske är en frukt av Isaks fantastiska sidoprojekt Skriet som var mer nedtonat och mindre direkt, men låtarna känns mer som låtar nu än som rena utbrott utan hejd som på Galgberget. Det passar gruppen riktigt bra och ger skivan ett ännu längre bäst föredatum.

Jag råder alla som kan ta sig dit att se Pascal och Makthaverskan (vars färska debutskiva också är väl värd att kollas upp) i morrn. Det kommer bli minnesvärt om Pascal så bara har hälften av pondusen de har på skiva.

Joan as Police Woman på Debaser Malmö

by

joan as police woman

Stressat lyckas jag missa förbandet Edda Magnason och blir lite butter. För ovanlighetens skull verkar tiderna ha hållts till punkt och pricka. Det är också ovanligt mycket folk för att vara ett ganska okänt indieband. Det blir dock tydligt varför så många valt att betala 160 kronor för just den här konserten och jag stressar snart av.

När så Joan as policewoman går på scenen är det en otroligt sammansvetsad trio som möter publiken. Att det är bara elektroniska instrument och trumset är någonting som jag inte ägnar en tanke. Joan Wasser som sångerskan och låtskriverskan heter, utrstrålar en otroligt sensibilitet som verkar gå rakt in i den själfulla musiken och göra de kantiga ljuden mjuka. Från första till sista tonen rör hon sig i ett självklart universum som bara är hennes eget. Joan as policewoman är annars ett sådant band som kan vara svårt att sätta fingret på när man lyssnar på skivorna; är det soul, pop, kanske till och med rock? Det är inte precis som att genreindelningen faller självklart på plats live, svaret blir snarare ja ja och ja.

Från nedtonade singer/songwriternummer till souliga Al Green-aktiga ballader till Punkrock-covers av bland annat David Bowie och Britney Spears (overprotected låter riktigt bra, vilket måste anses vara en bedrift i sig). Det som håller samman showen är förutom den säregna instrumentaliseringen (fem synthar måste anses vara ovanligt i singer/songwriter-sammanhang) är Joans följsamma röst som tar självklar plats. Den känns aldrig sökt och mängden influenser lämnar plats för någonting väldigt eget. Jag tänker på Cat Power och Neko Case, men det känns inte så relevant. Lokalen sveps in i en mättad, lugn atmosfär, med taggiga känslor ständigt väntandes under.

Spelningen består av låtar från alla tre skivorna samt från en kommande fullängdare och en coverskiva som behövdes göras för att, som hon själv säger i mellansnacket, ”get out of my brain and into other, better brains”. När jag tittar ned på blocket så är det dock bara namn på låtar på första skivan som jag skrivit ned och strukit under många gånger. Det är i vackra, lugnare nummer som Eternal Flame, The Ride och, kanske hennes bästa låt, We don’t own it som det verkligen bränner till. I sådana tillfällen känns hennes ”American soul”, som hon själv kallar musiken för, som det mest självklara botemedlet för det hundratal stressade storstadsbor som samlats. En alldeles egen soulmusik som berör.