Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

pascal

Pascal/Mattias Alkberg med albumet Allt Det Här, recension

by

Artist: Pascal/Mattias Alkberg
Titel: Allt Det Här
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 13 April

När två svenska akter väljer att göra en split-skiva är det bara att tacka och ta emot. När det sedan är två otroligt spännande akter är mina förväntningar skyhöga.

Mattias Alkberg är mest känd som sångare i The Bear Quartet och tidigare frontfigur för MABD. På senare år har han sysslat med soloprojekt och levererade 2009 års absolut bästa album: Nerverna. Pascal å andra sidan är en trio från Gotland som spelar skränig rockmusik och har sedan starten 2005 släppt tre album. De spelar minimalistisk rockmusik som de själva beskriver som grottmusik vilket är en alldeles förträfflig beskrivning.

Split-albumet Allt Det Här är uppdelad i två delar. Mattias Alkberg dominerar den första sidan med fyra egna låtar. Första spåret Den Din Vän är en skramlig och svängig låt med kraftiga influenser av det grottsound som Pascal sysslar med. Mitt Smutsiga Blod är en lite mer lågmäld låt om prestationsångest och dåligt självförtroende där Alkberg sjunger: ”en akademisk kvart räcker inte livet ut” och om hur ”viljan är oändlig” men ”förmågan är inte stor nog”.

Temat dåligt självförtroende blandat med en pessimistisk livssyn är inget nytt för Mattias Alkberg utan är ganska vanligt förekommande i hans musik. Men det är svårt att klaga när det görs med sådant finess och värme. Covern Regnet I Södertälje, skriven av Bob Hund-gitarristen Conny Nimmersjö, är en fin och vemodig historia om en barndomsvän på glid. Höjdpunkten på Alkbergs sida är rockabilly-influerade Svensk Musik där Alkberg lyckas med konststycket att få in ordet ”hövlighet” i en rocktext som att det är inget märkvärdigt med det. Onekligen den bästa svenska rocktexten sedan Olle Ljungströms Svenskt Stål.

Efter Alkbergs lysande inledning bjuds vi på fem spår av Pascal där titelspåret alltså är ett samarbete med Mattias Alkberg. Jag trodde att Pascal inte skulle kunna mäta sig med Alkberg men faktum är att bandet klarar sig undan med hedern i behåll. Deras låtar bjuder nödvändigtvis inte på någon variation eller visar på någon ny utveckling för bandet men det låter fortfarande rätt bra.

Det skulle vara lätt att kritisera bandets insats här för att de rent textmässigt inte kan mäta sig mot Alkberg. För i ärlighetens namn blir det oftast rätt så banalt i stil med ”Livet på jorden är ett kaos” och ”Vet du vad jag gillar hos dig? Ärligt talat ingenting”. Men det känns som att man missar poängen med Pascal ifall man avfärdar dem på grund av de enkla texterna. Det som är bra med Pascal är deras förmåga att med enkla medel skapa skev rockmusik som faktiskt känns hotfull. Det är någonting de lyckas väl med här. De är som en svensk motsvarighet till The Gun Club med en inte så liten stänk av The Birthday Party och det är ju aldrig fel.

I slutändan är Allt Det Här ett både logiskt och väl genomfört samarbete mellan två svenska musikakter som föredrar musikalisk integritet framför bred genomslagskraft. I sommar kan ni se Pascal och Mattias Alkberg på Storsjöyran tillsammans med tio andra musikaliska själsfränder under minifestivalen Text & Musik. Gör er själv en tjänst och åk dit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Makthaverskan och Pascal på Debaser Malmö

by

Makthaverskan

Kanske har det med stora förväntningar att göra, men förbandet Makthaverskans poppunk låter väldigt tam och intetsägande. Deras absolut största tillgång, sångerskan Maja Milner vars frenesi på skiva krossar de flesta kollegor, faller platt tillbaka i ett hav av onyanserat gitarrmangel. Och inte på ett bra sätt (när man brukar prisa, säg, My bloody valentine just därför får man se upp med vad man skriver). De febriga post-broder-daniel-låtarna glider in i varandra och det är jobbigt att försöka lyssna efter hooks och refränger som man känner igen. Kanske finns här en ljudtekniker som borde skjutas, för så här jämntjockt låter det ju inte på skiva. Tråkigt, jag ville ju gilla det här.

pascal liveBild: kyssmig.com

Pascal däremot gör nog ingen besviken. Det är så skönt med såna här band som vågar vägra inställsamma mellansnack eller fåniga presentationer av bandmedlemmarna. Ingen marknadsföring, bara rock. De nya långsammare, poppigare låtarna smälter perfekt tillsammans med de gamla punkiga och varje skrik och cymbalslag sitter där det ska. Det svajjiga ljudet är här till en fördel istället och låtar som ”Älska mig eller skjut mig”, ”Ensam på en krog i hamburg” (”Den här låten handlar om ensamhet”) och Elvis formligen kör över den, för att vara Debaser, extremt stora publiken.

Innan spelningen är jag förvånad i att så många hittat hit till dessa relativt smala band men sen inser jag att det väl är symptomatiskt; det är i lågkonjuktur och under borgerliga regeringar som den här musiken behövs som mest. Det är då man inser att brilliant musik inte behöver vara introvert och svår. Tvärtom kan frustrationen vara det allra nödvändigaste att få ur sig. Jag läste någonstans att ”band som pascal är format av sina brister snarare än sina tillgångar”. Har man sett dom live inser man att ingenting kunde vara mer fel. Band som Pascal formar sitt ångestdrivna, råa sound av ren nödvändighet. För att vissa saker, som en ohämmad kärlek till musik, kan inte annat än att skrikas ut.

Läs en fantastiskt bra recension av Makthaverskans debutskiva här.

Läs om Orkanen närmar sig här.

Pascal – Orkanen närmar sig

by

pascal

”Nyårsafton, på väg till jobbet som äter upp mig./Klarar mig lindrigt undan med sammanbrott på bussen”

I morrn spelar  ett av väldigt få band i Sverige som klarar av att författa sån direkt uppkäftig rocklyrik på svenska utan att det blir prettoakuten direkt på Debaser Malmö. Pascal har gjort sin poppigaste skiva hittills, med de rakaste gitarrslingorna och snällaste melodierna. Och ändå känns det lika mycket som att bli överkörd av en punkbuss som vanligt, bara lite mer sofistikerat och genomtänkt. De desperata textraderna skriks fram med samma pondus som sist och gitarrer och trummor skramlar minst lika panikångestbra i gränslandet mellan punk, pop och rock.

Det kanske är en frukt av Isaks fantastiska sidoprojekt Skriet som var mer nedtonat och mindre direkt, men låtarna känns mer som låtar nu än som rena utbrott utan hejd som på Galgberget. Det passar gruppen riktigt bra och ger skivan ett ännu längre bäst föredatum.

Jag råder alla som kan ta sig dit att se Pascal och Makthaverskan (vars färska debutskiva också är väl värd att kollas upp) i morrn. Det kommer bli minnesvärt om Pascal så bara har hälften av pondusen de har på skiva.